Det går inte att tröttna på Kungsträdgårdens vackra körsbärsträd. Alltså åkte jag dit igen. Och igen. Så många gånger som jag varit där i år, har jag nog aldrig varit tidigare. Jag tröttnar aldrig!
Historien om körsbärsträden är lite intressant faktiskt. Sorten är japansk prydnadskörsbär (sakura), och planterades 1998 som en gåva från Japan till Stockholm som en symbol för vänskap mellan länderna. Om två år fyller träden alltså jämnt och då blir det förmodligen ett rejält kalas. Varje år vid blomning vallfärdar folk för att se blomsterprakten. Vilket jag såklart ser som helt självklart, det är magiskt!
Men nu är det snart över för i år. Ena sidan har blommat över, men den andra sidan har fortfarande lite kvar att ge. Jag kommer inte hinna dit mer i år, men är nog nöjd nu. Jag har fått massor med bilder, några tänkte jag dela med mej av.
Börja med att kolla filmen här nedan:
Så här har blomningen sett ut i år:
Jag älskar att gå runt bland träden och ta bilder. Alla som är där är glada, njuter och fascineras. De där träden enar folk på ett rätt härligt sätt. Folk av alla de slag, från alla länder och samhällsklasser. Alla är där av en enda anledning och det är för att njuta av allt det vackra. Det blir lixom inte finare än så.
Jag tror att vi behöver fler japanska körsbärsträd i världen, de förenar ju människor 🙂
Igår öppnade Gröna Lund för säsongen, vi var där redan i torsdags för att kolla in årets nyheter. Efter alla år vet jag att det kan bli väldigt kallt, så det var bara att dra på sej långkalsongerna och dra iväg. Jag var perfekt klädd!
Några dagar innan säsongstart brukar media, influencers mfl bjudas in för att kolla in, testa och smaka alla nyheter. Förra året var vi redan iväg med husbilen, men i år var vi hemma och vill såklart kolla in allt. Även om det var sol och fint, så hade inte temperaturen orkat upp till någon särskilt behaglig nivå. Man står still en hel del, särskilt som vi fotar mycket och då blir det kallt. Jag vägrar att frysa, så det var både långkalsonger under jeansen och tjocktröja under jackan. Å jag var faktiskt perfekt klädd.
Först fick vi en liten genomgång av allt nytt. I år finns två nya åkattraktioner; Spindeln och K-Pop Bumpers. Men spelhallen från förr i tiden har också återuppstått, medan Pop-Expressen renoveras. Där byggs något stort bakom ett plank och längs det är K-Street med några nya spel och lyckohjul. Bland maten finns också nyheter, bland annat sushiburritos som var såååå gott. Särskilt den med teriyakismak. Missa inte om ni är där. Pizza-slice och dirty fries var inte heller dumt, men måste jag välja – ja, då blir det burritos.
Vi åkte inget, men gick runt och hade det mysigt i solen. Vi testade maten och tog massor med bilder. Bara att gå runt på Gröna Lund är en upplevelse i sej och så mysigt. När vi hade årskort förr om åren, kunde vi komma hit en kväll och bara gå runt och fota. Solnedgången här är magisk.
Men den här gången var vi rätt färdiga efter några timmar. Så när vi varit med och invigt Spindeln, testat lyckan på något hjul, smakat den goda maten och pratat med gamla bekanta – ja, då åkte vi hem. Nöjda och belåtna.
Martins företag bjuder sina anställda med familjer till Grönan i slutet på maj. Så vi är snart tillbaka igen 🙂
Varje år samma visa… man måste gå förbi Kungsträdgården minst en gång i april och kolla in körsbärsträdens blomning. Senaste åren har vi inte varit hemma så mycket under den tiden, men det är vi i år. Så nu har jag kollat in dem ordentligt!
Trots att det händer varje år och jag sett det massor med gånger, så är det lika fantastiskt varje år. Jag pratar förstås om körsbärsträdens blomning i Kungsträdgården. Kan jag, så går jag förbi där varje gång jag är i stan från slutet av mars. Bara för att kolla statusen på knopparna. Självklart lägger jag ut en storie på instagram, så andra också kan ha koll.
Förra veckan var jag där två gånger, först på tisdagen – då var det rosa, men inget anmärkningsvärt. Sen igen på fredagen och då var nästintill perfekt. Många bilder blev det…
Vi skulle egentligen på ett möte på Kungsholmen, så jag hade passat på att boka in lite andra grejer också. Är man i stan, så passar man lixom på att göra fler grejer samtidigt. Mötet på Kungsholmen blev dessvärre inställt, men de andra grejerna var kvar. Så jag åkte in, gjorde det jag skulle och tog sedan en promenad från Gamla Stan till Kungsträdgården.
Vädret böjd verkligen på sin allra bästa sida, så jag kunde slänga av mej sjalen och gå med uppknäppt jacka. När jag var i närheten av slottet hörde jag musik och följde den in på slottsgården. Där stod en musikkår av något slag, kanske armén eller ridande polisen? De bjöd på ett gäng av Avici´s låtar och det var så himla bra. Solen sken, musiken ljöd och vackra hästar stod på rad i en väldigt vacker miljö. Så jag blev kvar där en bra stund och bara njöt.
Jag gick vidare mot Drottninggatan och passerade slottet, tog av mot Operan och Kungsträdgården. Fotade såklart lite på vägen och lyckades få några fina bilder över vår vackra huvudstad. Väl framme i Kungsträdgården gick kameran såklart varm, många bilder blev det 🙂
Sen satte jag mej på en bänk i solen, tog fram en bok och väntade in Martin. Så fort mötet blev inställt och jag visste att jag skulle få dötid, la jag upp det på FB och efterlyste sällskap. Men ingen nappade… så där satt jag och läste istället. När vi bestämt att vi skulle äta middag på John Scotts, la jag upp det också.
Folk säger alltid att man ska höra av sej, så nu gjorde vi det. Men det bidde inget napp ändå. Visst var vi lite sent ute, men tänkte att någon kanske också var i Kungsan för att titta på blommorna. Och det skulle det visa sej att det faktiskt var, men de såg mitt inlägg dagen efter. Synd, men men…
När Martin slutade jobba gick han den korta biten och satte sej hos mej en stund. Sen tog vi lite fler bilder och gick in på restaurangen för att äta. Vi har varit här förut och vet att de har superba pizzor. Jag äter aldrig kanten, för att den alltid är för torr. Här äter jag allt. Martin tog en hamburgare och jag tog en vit pizza med västerbottensost, räkor och rom. Den är så god att man bara smäller av.
Vi satt länge och pratade, innan vi började dra oss hemåt. På vägen går man förbi en massa butiker och vi behövde bägge två nya gympadojor. Så vi gick in på några sportaffärer, där Martin hittade ett par som han köpte och sedan vidare till Deischman – där det blev jackpott. Jag har svårt att hitta skor, eftersom de både ska ha plats för mina inlägg och den högra skon måste höjas. Det är inte ens roligt att leta skor längre, bara bökigt.
Men jag hittade otroligt nog två par. Ett par härligt blingiga sneakers och ett par gympadojor. Jag har nog letat i 2-3 år efter några som går att ”bygga om”, men inte hittat några som duger. Äntligen lyckades jag. De blingiga ska inte göras om, Jag får bara göra om ett par till i år, så det blir gympadojorna. Min ortopedtekniker kanske inte blir överlycklig, sulorna är inte optimala med en massa mönster som han alltså måste skära sönder. Men han har sagt att han kan allt, nu får han bevisa det 😛
Nöjd fortsatte vi till tåget och åkte hem. Vilken himla härlig dag det blev. Synd bara att inte någon mötte upp oss för en spontan AW, men men. Jag hade bästa sällskapet ändå.
Vår sista natt när vi var ute med husbilen runt lucia, var på First Camp City Stockholm. Då var vi där lite för att reka. Nu är vi tillbaka, för en miniträff och några dagars mellandagsmys tillsammans med andra husbilskompisar.
Vi har som jag tidigare berättat ganska dåligt med traditioner runt jul. Å när vi pratat med andra husbilskompisar, har vi förstått att vi är fler. Några mår även dåligt av att sitta ensamma, särskilt när sociala medier översvämmas av mysiga bilder. Så vi slängde ut en fråga i sociala medier om det var någon som kanske hade lust att ses. Och det var det!
För någon vecka sedan åkte vi alltså till First Camp vid Flatenbadet för att prata lite med personalen och kolla läget. Vi var bara där över natten, jobbade under förmiddagen och tog lite bilder. Idag (juldagen) åker vi tillbaka och som vi har förstått det så får vi sällskap. Men vi vet inte riktigt när 😛
Vi kommer att stå här tom söndag. Så om ni har husbil och vill komma iväg lite, är ni välkomna hit. Har ni ställt av husbilen för vintern, men ändå vill komma med vanlig bil och bara säga hej, så är ni också välkomna.
Vi står på ställplatsen på höger sida, strax innan campingen. Det är dropp-in, så det är bara att komma. Vill ni bara hälsa på över dagen, får ni komma och knacka på så släpper vi in er. Vår filosofi är ju att ingen ska behöva sitta ofrivilligt ensam. Så det är bara att komma. Vi har inga planer eller aktiviteter, det får bli som det blir.
Vi har lixom inga problem att aktivera oss. Vi myser i husbilen, eller utanför om någon har med sej eldtunna. Bilen en julpyntad och vi har en massa böcker med oss. Våra kompisar Berggren kommer såklart, och då blir det aldrig tråkigt. Tror att deras bil är mer julpyntad än vår, men vi får se!
Det enda vi vet är att vi iaf blir fyra ekipage och att det blir tre hundar. Me like!
Höstens enda musikal i Stockholm är Joyride, den premiären missade vi också när vi var iväg sist. Men nu var det dax och kompisar hängde med.
Vi har dragit ner betydligt på event och sena kvällar den här hösten, men teater och särskilt musikal är ju vår grej – så just de kvällarna stannar kvar. Det är ju scen, teater och musikal vi kan bäst och där folk vill ha vår åsikt och våra tips. Dessutom älskar vi det!
När kompisarna också ville se Joyride, såg vi till att gå tillsammans – även om vi satt på olika platser i salongen. Men vaddå… man umgås ju inte under föreställningen, så det spelar ju ingen roll.
Vi åkte in till stan efter en lättare lunch, gick runt lite – passerade Sergelstorg, Norrmalmstorg, Berns, Nybrokajen, Musikaliska, Grand Hotel och Slottet. Sen satte vi oss i solen i Kungsträdgården och tittade på folk. Så himla mysigt.
När det började kurra i magen hade vi sett ut ett ställe att äta på, valet föll på nya stället i Kungans, det som förr var TGIF. Där tog de andra hamburgare och jag tog en pizza bianco med räkor och rom. Den var sååå god, rekommenderas verkligen. De andra var också nöjda.
När vi ätit klart var det dax att gå den korta biten till Chinateatern och sätta sej på plats. Ridån gick upp och snart sittdansade vi allihop. Det var så bra. Men vem gillar inte Roxettes musik lixom? Och Anton Lundqvist, underbara människa. Alla var så himla bra och den yngre tjejen Edda, som spelade Stella, kan nog bli rätt stor om hon får bra råd och kontakter.
Efteråt gick vi nöjda trallande ut i natten, stannade till för att ta bilder lite här och där innan vi åkte hem. Väl hemma gick vi faktiskt och la oss direkt, premiären hade ändå varit och vår recension kunde vänta några timmar. Det kan den inte när det är primärkväll, då ska den vara ute senast förmiddagen efter. Men nu sov vi gott, skrev i lugn och ro och publicerade strax efter lunch dagen därpå. Den kan ni läsa HÄR!
Nu är alltså höstens teater- och showpremiärer avklarade, om än lite i efterhand. Det var inte så många, men kanske kommer fler senare. Det får vi se. Det går mycket bra ute i landet som vi gärna skulle se, kanske blir det så… Har ni något teater på g eller har ni redan sett något bra?
Vi ger ju inte julklappar längre vid vårt julfirande, bla på grund av att vi inte har några små barn vid firande. Men också för att våra vuxna barn har bra lön, köper vad de vill och ganska stora krav på sakerna som kommer in i deras bostäder. MEN vi kan ge varandra en gemensam upplevelse. Den inkasserade vi förra helgen 🙂
Det är många år sedan vi bestämde att vi inte skulle byta paket med varandra. Hittar man något som passar någon, då är det helt ok med en julklapp – men utan motprestation. Vi samlar ofta ihop en kasse med lite godsaker eller saker vi fått som är fina och användbara – men inte passar oss. Dock ej inredning, där har ungarna egna idéer.
En upplevelse däremot gillar vi alla både att ge bort och få. Förra året hade båda sönerna hittat saker de ville göra med oss. Yngste sonens upplevelse var en räkkryssning, den inkasserades förra helgen. Både sonen, hans sambo och vi älskar både skaldjur och att åka båt. Så det var en alldeles prefekt sak att göra tillsammans.
Vi möttes upp vid Nybrokajen där båten stod och väntade på oss. Strax innan 19 fick vi gå ombord och nästan direkt kunde vi börja äta. Jag tror knappt att båten ens hunnit lämna bryggan innan vi satte tänderna i den första räkan. De andra delade på en flaska vin, medan jag drack cider.
Vi bor numera 6-7 mil från varandra, de har fullt upp och vi är aldrig hemma. Vi har ju dessutom ingen liten bil, så det blir långt mellan gångerna som vi ses. Så vi hade en hel del att ta igen och mycket att prata om. Under tiden gled båten långsamt ut från Stockholm city, stannade till lite snabbt vid Kastellet i Waxholm och gled tillbaka till stan igen. En tur på 3 timmar ungefär.
Jag älskar att fota miljöer och Stockholm på kvällen är väldigt fint. Så när vi ätit oss mätta blev det bilder både från Waxholm och sedan på vägen tillbaka. Det är inte alltid man har tur med vädret, men just den kvällen hade vi det.
Såna här presenter gillar jag! Det är verkligen som ett kinderägg, där man får flera upplevelser i en. Vi fick en fin kväll tillsammans, gott att äta och dricka, mysigt samtal, fin miljö och några timmar på vattnet. Perfekt enligt mej. Jag gör gärna om det!
Vem skulle inte vilja äta lunch på ett slott? Det fick jag göra här om dagen, på ett slott från medeltiden en bit från Stockholm. Jag hade lätt kunnat äta middag där också 🙂
Bro Hof Slott. Jag hade aldrig ens hört namnet, men Bro vet jag ändå vart det ligger. Nu vet jag att där finns en golfklubb med prisade golfbanor och att man tom har en särskild tävling för husbilsfolk (och campare) som spelar golf. Vi gör ju inte det, men ska försöka åka dit och kolla in den någon gång.
Vi blev körda i buss från stan ut till Bro och hade som sagt ingen aning om vad vi skulle mötas av. Efter en bra stund tornade det upp sej en otroligt vacker byggnad, med utsikt över sjön. Bro Hof slott var en väldigt fin upplevelse. Stort och pampigt från utsidan, hur skulle det då bli när vi kom in? Jodå, precis lika fint på insidan. Stora härliga rum, massor med fönster, vackra inredningsdetaljer som tex gamla kakelugnar i varje rum. Jag skulle kunnat gå där hela dagen och tittat.
Men vi var ju där för att prova lunchen på slottets restaurang, som krögaren Pontus Frithiof precis tagit över. Pontus Frithiof at Bro Hof är hans senaste skapelse, tror han driver runt 14-15 ställen nu. Alltid lika glad och trevlig när han bjuder in. Den här gången tog han emot oss på slottets trapp och bjöd direkt ut oss till terrassen där vi fick ett glas bubbel i handen.
Efter en rundvandring på slottet satte vi oss till bords där vi bjöds på en trerätters lunch med tillhörande dryck. Det började med getost och tomater, fortsatte med en bouillabaisse och avslutades med en kaka med jordgubbar och vaniljgrädde. Så otroligt gott. Och vackert serverat. Med Pontus vet man aldrig vad det blir, det kan vara väldigt enkelt eller väldigt avancerat – men man vet att det alltid är gott. Han är mästare på att sätta smaker och servera vackert.
Efter lunchen fick vi bråttom, bussen skulle ta oss tillbaka till stan – trots att allt vi ville var att vara kvar i den fantastiska miljön. Tyvärr kan man inte bo på slottet, bara äta och spela golf. Men fest kan man ha där och det skulle jag vilja vara med på. Ett bröllop i den här miljön måste vara helt fantastiskt.
Så jag kommer tillbaka och då har jag både Martin och husbilen med mej. Det blir senast i vinter för att testa julbordet 🙂
Jag bor ju ganska nära stan och försöker att åka in till Kungsträdgården minst en gång per säsong för att fota körsbärsträden när de blommar. Förra veckan var det dax för årets besök.
Jag älskar verkligen körsbärsträden blommor. De där små rosa konstverken som är så vackra, de finns faktiskt vita också – men de rosa är nog vanligast. De flesta av oss som bor i Stockholm har stenkoll på blomningen. Många åker dessutom långväga för att se träden blomma.
Jag har varit rätt lite i stan under våren, men förra onsdagen hade jag två olika event och ett möte – då passade jag på att springa förbi. Tyvärr var det lite molnigt stundvis, men jag fick några ganska fina bilder ändå.
Det var inte jättemycket folk när jag var där, kanske för att det var lite kyligt. Det passade mej alldeles ypperligt till skillnad från dagen före när solen sken från klarblå himmel, då var det tjockt med folk där.
Jag fick mina bilder och sprang vidare. Hoppas ni gillar dem 🙂
Jag kan ibland slås av att jag faktiskt bor i en huvudstad och hur otroligt fin den är. Att bo i Stockholm innebär att man kan välja på att promenera i ett myllrande city, turisttätt gamla stan, naturskönt Djurgården eller att ströva längst vattnet som finns ööööverallt.
Här om veckan var jag på möte i Gamla Stan och passade på att ta en extra promenad i gränderna. När det är fint väder tar jag gärna en omväg för att få lite extra steg. Just Gamla Stan lämpar sej väldigt väl för en extra omväg. Där är ju så mysigt.
Det slår mej rätt ofta hur fint jag bor. Stockholm är väldigt vackert och här finns så mycket både att se och göra. Jag är rätt bra på att vara turist i min egen stad, i mitt eget land som helhet faktiskt. Och jag tar gärna en promenad där jag befinner mej för tillfället. Har jag bara lite tid över, så blir det ofta en tur med kameran i högsta hugg.
Här bjuder jag på några av alla bilder jag tagit i mitt Stockholm genom åren.
Känner ni igen någon plats?
Det är svårt att hitta en favorit, men Gamla Stan har mycket fint att bjuda på, och jag går gärna även längs med Strandvägen mot Djurgården. På Söder med Mosebacke och området kring Fatburen hamnar jag ofta. Och det spelar faktiskt ingen roll vilken årstid det är. Stockholm är fint året om.
Vi var inte hemma så många dagar, men hann ändå med en hel del. Bland annat så var vi inbjudna till invigningen av restaurang ART – Hagastaden, där man firade med Pink Party!
Restaurang ART har funnit sedan 2016, men då på Döbelnsgatan i Stockholm. Ägaren Roy, ett energiknippe utan like, tyckte nog att restaurangen låg lite för lugnt för hans smak. Han kanske flyttade av någon helt annan anledning vad vet jag, men läget i Hagastaden är definitivt mer mitt i smeten. Här kan ART bli den perfekta pusselbiten i den ganska nya stadsdelen.
Det var alltså Pink Party, me like – inte jättesvårt för mej som nästan bara har rosa kläder. Så det blev rosa byxor, vit blus och rosa smycken, till detta hade jag även en rosa jacka om det skulle bli kallt. Den behövde jag inte använda förrän vi åkte hem.
Roy är entreprenör ut i fingerspetsarna och vet exakt hur han vill ha det. Han har skapat en färgklick i två våningar som är både smakfull och rolig. Här serveras både lunch och middag och går såklart även att abonnera och fixa roliga fester. Har en känsla av att vi kommer att komma hit på fler event i framtiden, det är verkligen perfekt för fest!
Vi fick komma in lite innan gästerna, för att filma och fota – så det kommer såklart en film på Youtube (Jikitas på Äventyr) så fort vi hinner. Det är ett sånt där ställe som är perfekt om man tycker om att fota och väldigt ”instagram-vänligt”.
Gästerna välde in hela kvällen. Peter Siepen agerade toastmaster, presenterade alla, gjorde små intervjuer och såg till att alla trivdes. Vi bjöds på ostron, risotto, snacks, godis och gott i glasen. Ville man kunde man även få en tatuering, Roy har måååånga!
Vi var inte kvar jättesent, men det var väldigt trevligt så det var svårt att gå därifrån. Men vi skulle ju hem och packa, det var dax för ny husbilstur 🙂
Till ART kommer vi att gå flera gånger. Maten var sjukt god och personalen så otroligt proffsig. Och Roy… ja, vad ska man säga om honom? Han gör en glad!
Jag tycker om mat med mycket smak, men helst inte starka smaker. Det afrikanska köket passar mej perfekt, men det gör även Mellanösterns. När Beirut Café på Östermalm fyllde 25 år fick jag njuta av en hel buffé med härliga smaker.
När Beirut Café öppnade 1999, var det på Engelbrektsgatan på Östermalm. Sedan 14 år håller man till i Östermalmshallen, med ingång och café i gatuplanet och restaurang en trappa upp. Det är nästan så jag skäms… men trots att jag passerat hur många gånger som helst – så har jag aldrig varit inne. Nu vet jag vad jag har missat.
Beirut Café är familjen Karroums skapelse. Numera är det Elias som står som chef, på pappret, i själva verket är det fortfarande hans 78-åriga mamma som bestämmer. Hon står fortfarande i köket flera dagar i veckan och provsmakar regelbundet alla rätter, så att de alltid ska smaka som de alltid har gjort. Det ska vara autentiska smaker och lagas på traditionellt vis. Det är detta som varit framgången alla år och som gjort att meny hela tiden varit densamma. När man försökt att ändra något har det inte gett tillräckligt positivt utfall för att hålla fast vid. Stammisarna vet vad de vill ha och kommer tillbaka år efter år.
Vi var ett litet gäng inbjudna journalister, bloggare och folk från media som blev visade runt och fick höra Elias berätta om restaurangens historia. Sen bjöds vi på en fantastisk buffé med röror, vindolmar, tabbouleh, kycklingvingar, fyllda piroger och en massa annat gott.
Man kan säga att Libanesisk mat är en mix av öst och väst, med starka influenser från övriga Medelhavets matkultur. Det är mycket färsk frukt och grönsaker, nötter, ost och yoghurt och färska kryddor som bladpersilja, koriander och mynta. Just koriander är väl inte min favorit, men lite är helt ok.
En traditionell Libanesisk måltid består av många rätter och inleds alltid med sk meze ofta hoummus (kikärtspuré), baba ghanoush (aubergineröra), tabouleh (sallad på bladpersilja och bulgurvete), falafel och smaksatt yoghurt av olika slag. Allt äts med färskt pitabröd. Man börjar alltså med kalla rätter, för att fortsätta med varma som tex vindolmar eller ostrullar. Man får inte äta för mycket direkt, för snart kommer lammet, kycklingen och fisken fram. Alltsammans avslutas gärna med färsk frukt och ett gäng söta bakverk. Som pricken över i får man även en liten kopp med kardemummakaffe.
Alt var sååå gott! Filodegsrullarna med fetaost tog jag lite för många… och vindolmarna… jag älskar vindolmar! Mätta blev vi, men inte sådär obehagligt som det kan bli efter en buffé – utan mer behagligt. Sådär så man mår bra, men gärna skulle ta en liten siesta på maten. Det kanske Elias skulle börja med, en liten siestalounge där man kan ta en lur efter maten 🙂
Det tog mej alltså 25 år att gå in genom dörrarna på Beirut Café, men det kommer inte att dröja 25 år till innan jag kommer tillbaka. Nu har jag fått mersmak och skulle gärna äta en hel middag här, så som den serveras på restaurangen – vi fick ju bara ett smakprov. Så: I´ll be back!
Så var det dax för den årliga familjedagen på Gröna Lund. Varje år, precis innan sommaren, bjuder Makens företag på familjedag. En himla mysig dag, då vi nästan alltid har tur med vädret 🙂
Martin jobbar på världens bästa företag. När de bjuder in till trevligheter är alltid partnern välkommen och till familjedagen är även barnen välkomna – åldern spelar ingen roll. Våra vuxna barn brukar alltså också hänga med, ibland även flickvänner. Den här gången var det Martin, jag, äldste sonen och han flickvän.
Solen sken som den gjort hela tiden senaste veckorna. Tempen visade 25 ljuvliga grader redan när vi klev på tåget vid 10.30. Vi var lite tidiga och klev av spårvagnen vid Djurgårdsbron och gick resten av vägen. En mysig promenad längs vattnet, som vi gärna går.
I söndags var det både Spårvägens Dag, så de gamla spårvagnarna trafikerade Djurgården. Och nån båtförening hade öppet hus på båtarna som ligger strax brevid Spritmuseum. Så det fanns en hel del att titta på och göra, men på ditvägen stannade vi inte. Vi hade ju en tid att passa 🙂
Vi mötte upp ungarna och Martins kollegor, fick våra biljetter och ställde oss i kö. Kön in till Grönan vid öppning är inte att leka med. Vi snackar låååång! Det finns två ingångar, vi stod vid den längst ner mot vattnet och den kön gick nog ner till vattnet till slut. Men vi kom in och kunde börja vår dag i parken.
Man fick välja på åkband eller femkamp, vi valde femkamp. Men först gick vi runt lite och bara kände in atmosfären, kollade efter nyheter (det var ingen pressträff i år, så vi hade ingen koll på nåt) och tog lite bilder. Sen körde vi igång Femkampen, som vi fyra gjorde i sällskap av C från företaget. Alla andra hade valt åkband. Vi sköt luftgevär, kastade bollar, sköt slangbella, kastade basket och sköt ännu mer. Till slut stod C som segrare, någon enstaka poäng mer än Martin och jag två poäng efter honom. Inte illa pinkat av en liten tant 😛
Efter lunch och några varv till tyckte vi att vi sett och gjort tillräckligt och tog fötterna tillbaka till Centralen igen. Då passade vi på att gå in i lokhallarna för spårvagnarna och tittade lite på utställningen där. Vi gick ut till båtarna där det var öppet hus, gick inte ombord på någon men tittade från kajen. Sen gick vi långsamt tillbaka, tog en milkshake på vägen som vi drack i Kungsträdgården, tittade på folk och bara myste.
Väl hemma hade vi gått över 17 000 steg och var rätt möra. Men vilken mysig dag! VI ser redan fram emot nästa år. Då ska jag vinna Femkampen!
Vi är inte vana vintercampare, men vi håller på att bli. Första vintern med husbil ställde vi av den, och led i fem långa månader, innan vi kunde åka igen. Förra året köpte vi vinterdäck och var ute en del. I år ska det bli mer!
Det är ju inte vinter än runt Stockholm och fortfarande enkelt att campa, det blir värre är minusgraderna kommer. Så länge det är runt nollan kan man använda vattnet i bilen som vanligt, men blir det mer än 3-4 minus då måste alla tankar tömmas och det blir knepigare med allt som har med vatten att göra. Men än så länge är det alltså enkelt.
Att campa under höst och vinter är faktiskt jättemysigt. Till och med regn och oväder är mysigt i husbilen, smattret på taket gör att man sover väldigt gott. Med små lampor blir det dessutom betydligt mer ombonat än hemma. Vår bil är inte utrustad för kyla, men med en liten fläkt funkar det alldeles utmärkt.
Efter att ha varit hemma hela oktober var det dax att åka iväg igen. Utflykterna den mörka årstiden går inte så långt bort, men det gör inget. Årets första ”vinter”tur gick ungefär 10 mil, till Norrtälje. Där ligger Samstorps Gård med sina många djur, trevliga ägare och mysiga ställplats. Dit styrde vi kosan i torsdags och tanken var att vi skulle stå till måndagen, men så blev det inte.
Torsdagkvällen och halva fredagen gick åt till jobb och vi fick massor gjort! Det är så himla skönt att trycka på skickaknappen ibland och veta att man lyckats få ihop något hyfsat bra ännu en gång. Vi skrev klart två texter och började på två nya. Dessutom fixade Martin några funktioner som behövde uppdateras både här på bloggen och på Du i Fokus. Det är ju så med wordpress att funktioner och widgets blir gamla, försvinner och behöver uppdateras lite då och då. Jag fattar ingenting av sånt, det är Martins bord – men han hinner ju inte alltid. Nu är det iaf fixat!
På fredagseftermiddagen fick vi sällskap av våra husbilskompisar Helene och Krister. Vi satt länge och pratade på kvällen, trots att vi faktiskt sågs även i Göteborg för inte alls så länge sedan. De har också en Youtube-kanal, ni kan följa den HÄR. På lördagen hängde vi med på Samstorps safari och fick göra närmare bekantskap med gårdens djur. Här finns getter, hjortar, vildsvin och vicenter, alla otroligt nyfikna på oss besökare och faktisk väldigt keliga. Så nu kan jag lägga till gos med ett ton vicent på min CV 🙂
Efter safarin var vi både lite frusna och blöta, regnet tog lixom aldrig slut. Det började regna på torsdagen när vi kom och bara fortsatte och fortsatte. Så vi värmde oss med en fika och spelade spel, tills det var dax att äta middag. Den åt vi uppe på gårdens restaurang, en grilltallrik med delikatesser från gården. Det var så fräscht och gott! Där satt vi till de stängde och typ sparkade ut oss. Då satte vi oss i kompisarnas bil och spelade spel igen.
På söndagen sken faktiskt solen igen, det känns som en evighet sedan sist. Så vi började dagen med en promenad i omgivningen. Samstorp Gård är jättestor, tror de sa 50 hektar, och det är djur överallt. Vädret var för dåligt för att vi skulle kunna ta bilder som funkar för en artikel, så det får vi komma tillbaka och fixa. Vi har faktiskt inte ens filmat något ens till vår egen Youtube. Det får vi också gör nästa gång, det är trevligare med vårbilder.
Vi tog dessutom beslutet att åka hem på söndagen pga ”omständigheter”. Så när Helene och Krister åkte iväg, gjorde vi sällskap. De hängde med oss hem och käkade lunch, eftersom det ändå var på vägen. Sen fortsatte dem hem till sitt, medan vi packade ur bilen och fixade allt det som vi var tvungna att åka hem för.
Vi hade en jättemysig helg, även om den tog slut lite tidigare än planerat. Men det gör inte jättemycket, vi åker iväg om ett par veckor igen 🙂
Jag gillar inte höst, vinter, mörker och kyla. Men jag gillar att mysa i mörkret, gärna med ljus, musik och en värmande eld. Allt detta fick jag på Skansen för några dagar sedan när Winter Lights öppnade.
En av fördelarna med att vara skribent är att man får gå på pressvisningar och se sånt som man kanske inte hade sett annars. Just på hösten och vintern undviker jag att vara ute i kylan så mycket jag bara kan. Hade vi inte blivit inbjudna till Winter Lights på Skansen, vete sjutton om vi inte hade missat det. Jag är väldigt glad att vi gick dit för det var såååå mysigt!
Winter Lights är en ljud- och ljusinstallation som kan upplevas på Skansen fram till och med 28 januari. Det är en slinga på 1,5 km där man satt upp mängder med ljus och kombinerat detta med specialkomponerad musik. I början (och i slutet som är samma plats) och längs vägen finns mysiga små eldar där man kan grilla marshmallows och det finns varm choklad att dricka.
Vi var bland de första att gå och nästa ensamma. Det hade börjat skymma ordentligt i början av promenaden och var kolsvart när vi var färdiga. Man ska absolut gå när det är kolsvart, då blir effekterna större. För att man ska få sin egen upplevelse har man tidsintervaller mellan besökarna på ca 20 minuter. Så var det dock inte när vi gick, men det gjorde inget. Överallt hördes ”åh”, ”kolla där”, ”läckert”, så det var bara trivsamt.
Jag tror inte att någon som kommer dit går oberörd därifrån, det är verkligen så fint. Jag hade kunnat gå där hur länge som helst och kan verkligen rekommendera det!
Vi hade verkligen ingen koll alls på vad det var vi skulle få se. Det både syns och hörs på vår film som ni kan se här brevid.
Men det är inte bara i Stockholm man kan uppleva detta magiska, någon vecka har Winter Lights premiär på Gunnebo Trädgårdar (?) i Mölndal. Det kanske inte blir en exakt kopia, men snarlikt antar jag. En fin sak att göra med hela familjen, men klä er varmare än ni tänkt och gå när det är riktigt mörkt.
Och snart är det dax för Nobel Lights i Stockholm igen, gissa om vi kommer att vara där! Ibland är det värt att frysa om fingrarna 🙂
Vi var bara hemma i fyra dagar innan vi åkte iväg med husbilen igen. Den här gången skulle vi inte så långt, bara ett par mil bort. Ställplatsen på Långholmen var målet, det var nämligen dax att bevaka Pride i Stockholm.
Pride är ett av de roligaste och viktigaste evenemangen som vi har äran att bevaka. Både jag och Martin är hetero, men vi har många vänner som är gay och som får utstå både hat och hot. Vilket är fullkomligt oacceptabelt såklart. För oss är det viktigt att engagera oss och visa att alla ska få vara den de är och älska den man vill.
Dessutom är Pride så otroligt mycket glädje och kärlek. Att tillbringa 4 dagar i Prideparken och många timmar med ekipagen i paraden är en ren fröjd. Men det är mycket jobb. Det finns så mycket att berätta, så jag tar det helt enkelt från början.
Allt började egentligen redan på onsdagen, med invigningen på Östermalms IP, den sk Pridepark. Där hade Alexander Erwik sin numera traditionella invigning med gräddan av artister och personligheter. VI var inbjudna att bevaka eventet. Det betyder att Martin fotar Röda Mattan och jag filmar. Jag brukar även prata med gästerna, men för att inte få alldeles för mycket material så bestämde vi redan från början att vi skulle göra ett sk ”svep” över hela veckan med bara musik och korta klipp.
Vädret har ju inte varit toppen senaste tiden, så det har varit lite nervöst. Våra kameror är inte riktigt anpassade för regn, så det var bara att hålla tummarna och hoppas på det bäst. Å lagom till invigningen skingrade sej faktiskt molnen och det blev en fantastisk kväll. Som sagt; många av våra vänner är öppet gay och många av dem träffade vi på invigningen. Den ena mer piffad än den andra… jag såg rätt grå ut i jämförelse 🙂
På torsdagen åkte vi in och ställde bilen på ställplatsen på Långholmen, för att få närmare till allt. Så otroligt lyxigt att bli citybor för några dagar, men dyrt! Det är inte gratis att stå på en ställplats, särskilt inte i Stockholm. Men men, mysigt och enkelt. Å många hade gjort som vi! Vi var inte ensamma om att ha Pride som mål för vistelsen.
Martin jobbade på som vanligt på dagarna, men när arbetsdagen var slut åkte vi till Prideparken på Östermalm. På torsdagen var det Schlagerkväll, som inleddes av Opera med Rickard Söderberg och några av hans kollegor. Tyvärr var det väldigt dåligt organiserat, så vi stod i kö när vi borde fotat… pressen (journalister och fotografer) måste nämligen gå in på samma ställe som publiken istf en anpassad ingång som det brukar vara. Så vi var rätt många frustrerade journalister och fotografer som inte kunde göra vårt jobb, vi hade ju ingen aning om att kön skulle vara så lång och ta 45 minuter att komma igenom. Alltså missade vi hela operagrejen, men fick iaf vara med på schlagerbiten.
På fredagen fortsatte Pride i parken som tidigare, vi valde dock att vara med på NK´s första Pride AW istället. Regnet vräkte ner, så det var rätt skönt att vara inomhus och dessutom var vi gäster och jobbade nästan ingenting. Jo, någon liten bild och filmsnutt blev det såklart – men inte mer än så faktiskt. Det blev en riktigt härlig kväll med många roliga återseenden.
Shirley och Nanne plus några andra stod för underhållningen och vi andra (ett par hundra gäster) höjde temperaturen i lokalen rejält. Efteråt var vi lite hungriga, så vi tog en liten datenight med middag på stan innan vi gick tillbaka till bilen.
För att orka lördagens jobb var vi rätt tidigt i säng och planerade allt minutiöst. Vi visste att det skulle bli rätt varmt, att vi skulle stå upp konstant i 4-5 timmar, inte ha möjlighet till vare sej toabesök eller matpaus. Så de bekväma skorna åkte på, vi packade ner äggmackor och dryck i varsin ryggsäck, lånade toan på ett café så sent som möjligt och ställde oss sedan där vi brukar stå. Med fototillstånd får man röra sej fritt och kan hitta sin perfekta plats.
Strax efter 13 invigdes årets Prideparade av bla Rickard Söderberg, som stod precis ovanför huvudet på oss och presenterade alla 162 ekipage vart efter de passerade oss. Alla viktiga, men några extra viktiga. Det vi reagerade på i år var att det inte var lika många i fantasifulla kläder, som det brukar vara. Det är ju dem som är roligast att fota.
Jag vet inte hur många bekanta som passerade och hur många kramar det blev under dagen, men det blev mååånga. Detta måste vara den finaste dagen på året, alla är glada och kärleksfulla. I år fanns det dock en lite högre hotbild och nog tänkte jag på den – men den får inte stoppa oss! Jag var vaksam och hade ögonen med mej, men tack o lov hände ingenting den här gången heller.
Många härliga bilder blev det, här är ett urval:
Efter paraden gick vi tillbaka till bilen för att vila fötterna en timma och ladda kamerorna. Sen var vi tillbaka för avslutningen i Prideparken. 25 000 steg fick vi ihop innan vi somnade ovaggade och allt var slut. Fyra dagar går snabbt när man har kul och det har vi verkligen haft.
Jag vet att många inte förstår nyttan och nödvändigheten med Pride, men evenemanget är fortfarande livsviktigt. Vi skriver 2023 och tycker att vi är moderna människor. Varför blev då min väninna hotad på vägen hem från paraden? Varför blev en annan kvinna spottad på och kallade äcklig, när hon åkte tunnelbana från Prideparken? Varför vågade andra vänner inte gå i paraden? 2023.
Vi som heterosexuella kan aldrig förstå hur mycket våra vänner får utstå. Vi kan aldrig förstå hur viktigt detta är. Men tänk om det var vår dotter eller son som utsattes. Känns det inte fortfarande viktigt då ?
Det enda negativa jag har att säga om årets Pride var att det inte syntes jättemycket att det var jubileum. De 25 åren borde firats mycket större. Och att man efter 25 år borde lärt sej att ta hand om media, vi som bevakar kalaset. Vi kan inte stå i kö i flera timmar för att göra ett jobb, det funkar helt enkelt inte. Gör om gör rätt så ses vi nästa år igen 🙂
Det kommer en film från veckan på vår youtube-kanal, senast imorrn. Missa inte den och prenumerera gärna på vår kanal, så hjälper ni oss att göra fler filmer.
