Jag som alltid avskytt att träna… -

Jag som alltid avskytt att träna…

mars 8, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag känner inte igen mej själv. Jag har iofs nästan alltid tränat på nåt sätt, men jag har nästan alltid avskytt det. Det enda som varit ok är att springa, allt det där andra; simma, gymma osv har varit avskyvärt! Dans har också varit kul, men det är mer nöje än träning 🙂

Å nu älskar jag att ta ut mej i maskinerna på Curves. Vad har hänt??? Att jag skulle tycka om att träna på ett gym fanns inte på kartan. En massa vältränade människor åsså hubbabubban jag… nej tack! Men så startade väninnan Curves och jag upptäckte att så är det inte där! Det finns vältränade människor, men de är alldeles normala och bryr sej inte om hubbabubban brevid dem. En viktig sak är att det inte finns några speglar. Det är sååå skönt! Spegla sej kan man göra hemma. Åsså finns det inga vikter, man tränar med sin egen styrka som motstånd. Åsså finns det inga män, vilket gör att det är väldigt prestigelöst. Det finns inga män att imponera på och då behövs heller inga coola träningskläder eller smink. De flesta kommer dit osminkade i sina bekvämaste, urtvättade träningskläder – vissa har inte ens gympadojjor utan kör i strumplästen. Totalt prestigelöst!

Tycker man om något så gör man det oftare. Å när man märker resultat blir det ännu roligare! Jag har hittat en grop! Vid sidan om min navel, på bägge sidorna, finns en grop! Jag börjar få form på magen, det har jag aldrig haft förut. Å på en bild igår såg jag att det börjar bli form på mina axlar, det har det heller inte varit förut. Eller jo… det har varit en form – fluffig och rund. Nu ser man faktiskt konturer!

Gårdagens vägning har också visat goda resultat, 7 hekto ner! Snart lämnar jag 60-talet bakom mej och hade inte tänkt att återvända dit. 2 kilo till första målet, sen får vi se. Drömvikten är en bit bort och kanske inte ens nåbar. Allt beror på medicinen och hur allt är runt omkring mej. Att kroppen tajtar till sej är det viktigaste, men jag vill samtidigt lämna 60-talet så långt bakom mej jag bara kan för att minska risken att återigen hamna på övervikt och bmi över 25.

Just nu är jag supertaggad! Jag ser förändringar på kroppen, som ger förändringar i knoppen. Att jag skulle älska styrketräning och köra skiten ur mej flera gånger i veckan är mer eller mindre otroligt. Mitt mål var att träna en gång i vecka för att stärka kroppen, bli lite smidigare och få mindre ont i ryggen. Att bygga muskler som syns var inget jag alls strävade efter, men jäklar så häftigt det är! Å med muskler är det lättare att hålla den nya vikten. Sånt jag förr vetat om men bara viftat bort… Nu tränar jag tre ggr i veckan och då tar jag i allt jag har! En halvtimme, 2-3 ggr i veckan. Den tiden har de flesta av oss.

Jag säger inte att alla funkar som jag, men jag skulle önska att alla gav det en chans. Just idag är det Öppet Hus på alla Curves i hela Sverige med gratis träning. Testa! Ge det ett par månader och utnyttja verkligen medlemskapet! Ta en bild idag och sedan en ny var fjärde vecka, så ska ni se att er kropp förändras och hur mycket bättre ni mår. Resultat föder resultat kan man nog säga. Det kommer kanske inte hända så mycket på vågen, men på måtten! Vikten fixar man med bra mat.

Här är alltså den fd hubbabubban som avskytt att träna som numera gärna åker upp och drar av en halvtimme i maskinerna. Enkel cirkelträning som alla klarar! Även jag, med fibro och allt 🙂

Fy så dåligt jag mådde då!

mars 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De flesta som varit tjocka har inga bilder på sej själva. Särskilt inte om de gillar att fota och alltid är bakom kameran 🙂

Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång.

Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn…

Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där… Trött, ont, ledsen, tung… Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!

Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat – jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv – du är värd det!

Egen tid?

mars 1, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det där med egen tid kan vara en känslig fråga. Som ensamstående med två barn, som dessutom var sjuka och tog massor med mediciner, fanns ingen egen tid. Så var det bara och det accepterade jag. Det var inte mycket jag tänkte på, utan livet gick ut på att få vardagen att fungera så gott det gick. Att jag skulle bli sjuk av stressen var absolut inget jag förstod eller tänkte på.

Men barn blir större och min tid kom när barnen var runt 15. De tog bägge moppekort och fick varsin moppe och kunde på sätt ta sej till träningar och kompisar på egen hand. Helt plötsligt hade jag lite ”egen tid”. Martin hade dessutom kommit in vårt liv och underlättade en hel del för mej. Efter det har den där egna tiden bara blivit längre och längre och nu är allt tid min egen. Barnen har flyttat ut och det är jag själv som bestämmer helt och hållet vad jag gör med min tid.

Allt vi gör är ett val och jag har de senaste åren valt mej. Valt att lägga tid på min hälsa för att må så bra som möjligt. Det innebar att jag var tvungen att eliminera stress. Jag klarar helt enkelt inte stress längre. Efter min utbrändhet kan jag inte jobba heltid, boka in för mycket eller stressa. Då stänger kroppen av, jag tappar minnet, får ont i kroppen och blir så trött att jag inte kan hålla mej vaken. I samförstånd med Martin tog vi beslutet att jag skulle sluta jobba. Jag får alltså vara hemma och pyssla med bloggen, skriva texter för magasinet och ta hand om mej. Ganska lyxigt va?!

Magasinet kräver en hel del jobb, men jag väljer själv när jag ska göra det. Jag har valt bort nästan alla pressfrukostar, om jag inte känner att jag har en bra dag. Jag har ingen väckarklocka utan vaknar av mej själv vid 8 när kroppen tycker att jag sovit färdigt. Grejer runt lunch, på eftermiddagen och kvällen passar alltså mycket bättre för mej. Och för att kroppen ska må bra så måste jag träna!!! Det mår både jag och vikten bäst av.

Så när allt är perfekt vaknar jag vid 8, äter frukost och är på gymmet strax innan 10. En perfekt dag lyckas jag även ta hundpromenaden innan lunch och kan sedan ta itu med dagen och skriverierna hela eftermiddagen. Som idag! Idag har jag haft en perfekt dag. Träning och hundpromenad innan lunch, en nyttig och god lunch och nu sitter jag och skriver. Jag har tagit nästan 10 000 steg redan, fyllt i checklistan och är jättenöjd. Jag känner hur kroppen verkligen tackar mej för att jag kommit igång med träning och promenader igen.

Jag har alltså mängder med egen tid nu och gör i stort sett vad jag vill på dagarna. Å jag mår så bra! Stress hör inte hemma i någons liv, det är faktiskt livsfarligt. Fler och fler sjukskrivs pga stress och jag tror inte att så många vet och förstår hur farlig stressen är. Jag blir aldrig frisk! Jag kommer aldrig bli som förut och har fått en mängd följdsjukdomar pga min utbrändhet. Jag kan lova att ni inte vill ha det så! Alla människor vill klara en vardag, vara vakna en hel dag, kunna jobba heltid, ha roliga saker inbokade flera dagar i rad, må bra i kroppen och slippa värk mm. Då måste man ta hand om sej!

Den där egna tiden kan vara avgörande för att ni inte ska behöva hamna där jag är idag. Det kan räcka med fem minuter på morgonen då hemmet är tyst, med en god kopp te. Eller en kort promenad, utan hörlurar eller sällskap. Bara lyssna på naturen och ta in här och nu. Att våga säga nej, även till roliga grejer när det kör ihop sej. Eller att sitta länge på toaletten, med låst dörr, tills man faktiskt är färdig! Egen tid kan vara lite vad som helst, det behöver inte ens vara länge – bara några minuter i total ensamhet och tystnad. Utan stress.

Det där med yoga och mindfulness är nog inte så dumt. Tänk på det du som städar toaletten samtidigt som du kissar, springer till och från jobbet, står och äter frukost och enda gången du säger nej är till partner och barn… När skratten uteblir har du första varningssignalen, då måste du sätta stopp direkt! När du börjar gråta när någon frågar hur du mår är det riktigt akut. När du inte längre kan komma på saker du tycker om att göra – då är det farligt!

Så prioritera lite egen tid. Ta hand om dej. Om inte du tar hand om dej, vem ska då göra det? Om inte du ser dej själv som viktig, vem ska då göra det? Det är lite som syrgasmasken på flyget; man måste sätta på sin egen innan man kan hjälpa andra. Så ta hand om dej först, du är faktiskt viktigast i ditt liv – sen kan du ta hand om andra. Jag missade den biten och se vad som hände…

Ta hand om dej! Du är värd det!

Resultatet av senast operationen

februari 28, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förändringar är ofta svåra att se själv. Då är det bra med bilder!

Jag kommer förstås ihåg hur ont det gjorde att springa och hur jag nästan kräktes när jag gjorde yoga. Allt pga mina stora bröst. Men hur stora de faktiskt var har jag förträngt och inte förrän jag ser bilder inser jag skillnaden mot idag.

Ingreppet jag gjorde för en månad sedan har jag funderat lite över. Var det verkligen nödvändigt? Så idag tog jag nya bilder och visst var det nödvändigt! Den bröstvävnad som var kvar efter operationen låg i kläm och den är borta nu. Nu har jag två bröst, inget extra vid sidan om.

Visst är det lite krångel och ofta en lång väg att gå för att få hjälp med sina problem. Men ofta är det värt jobbet för att få problemen fixade. Det tog många år att våga be om remiss, några år att uppfylla kriterierna, ett år från bedömning till operation och nu ytterliga 18 månader till innan ärren kunde fixas. Men jag är så nöjd!

Jag har aldrig brytt mej om hur ärren skulle bli eller hur mycket de skulle synas. Det enda som var viktigt var att brösten blev mindre och att jag skulle kunna röra mej som jag ville, sova bättre och blir av med värk. Jag är jättenöjd över hur bra allt läkt och hur fina ärren är, men hade faktiskt varit helt ok om ärren synts också. Det var inte ärren som var viktiga, det var storleken!

Så var inte rädd för den långa vägen och krånglet. Det kan vara något av det bästa du gjort!

Ska jag eller ska jag inte?

februari 26, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag var jag äntligen tillbaka på Curves igen! På två månader har jag tränat hela två gånger, det var mellan semestern och operationen. Men nu har allt läkt som det ska och jag kan fungera som vanligt igen.

Jag drog glatt på mej träningskläderna i morse, åt frukost och drog iväg. Jag insåg ju att det skulle bli lite jobbigt, jag har gått upp något kilo och kroppen känns tung. Å visst kändes det, men inte så farligt som jag trodde. Den där halvtimmen var helt ok och efteråt kändes det riktigt skönt. Det är första gången jag tränar både med klack och inlägg i skorna, så nu är alltså båda benen lika långa och dessutom raka. Å skillnaden känns! Jag har redan träningsvärk i ena vaden 🙂

Planen är att jag ska köra ett pass på söndag också och sedan har jag och Sussie uppföljning på måndag innan jag tränar igen. Åsså hade jag tänkt köra 2-3 gånger i veckan, de veckor som är lugna. I övrigt blir det ju hundpromenader varje dag, så motion får jag oavsett. Tillsammans med bra mat, appen från Vitväktarna och nya medicinen så hoppas jag nu se resultat. Jag vet ju att kroppen stramar upp sej ganska snabbt, men det får ju gärna synas på vågen också. Tre kilo ska bort…

Men det viktigaste är att valkarna på ryggen försvinner, så klänningen sitter snyggt på bröllopet. Allt annat går att trolla bort, men valkar på ryggen syns hur man än gör när man har en bar rygg…

Jag har fått förfrågan om att söka ”Årets Curvett”, ett pris som Curves delar ut varje år i tre olika kategorier. Isf skulle det bli i kategorin ”årets inspiratör” och det kan jag väl kanske köpa… Jag vet att jag inspirerat en mängd kvinnor att testa Curves koncept och att många gillar det. Så varför inte? Jag kan vinna en resa till Amsterdam… vad tycker ni? Ska jag skicka in en ansökan eller ej? Är jag tillräckligt inspirerande?

Oavsett så är jag iaf tillbaka! Kroppen har saknat träningen, det känns tydligt. Min fibromyalgi blir bättre, magen sköter sej bättre och nu kanske jag blir av med låsningen i nacken som jag gått med ett tag. För det här handlar inte om vikt för mej! Vikten sköter jag med mat. Träningen får min kropp att orka mer och hålla längre. Den gör mej slankare och starkare. Jag kan gå ner i vikt utan träning, det fixar maten – men jag kan inte bli stark utan träning! Och för att kroppen ska orka med mej i längden, så måste den bli starkare – det gäller oss alla. Alla behöver någon form av träning för att orka bli gamla. Dessutom blir man glad och sover bättre 🙂

Så nu kör vi!

Det är därför!

februari 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam… eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med… eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget 🙂

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet… också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!

Kommer kilona rasa av nu???

februari 13, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det dax att få veta hur jag egentligen mår. Dagen då läkarebesöken avlöste varandra och som jag inte alls såg fram emot. Men jag mådde ju dåligt redan från dagen innan, så lite mer skit spelade lixom ingen roll…

Jag har länge misstänkt att min sköldkörtel krånglar. Jag har precis vartenda symptom; jag är frusen, har trög mage, svårt att gå ner i vikt, trött osv… men inga prover har visat något och symptomen är desamma som vid fibromyalgi som jag ju också har. Så man har lixom inte gått vidare, trots att jag varit helt säker på att jag har rätt. I höstas gjorde jag blodtester via Werlab på en pressträff, även dessa visade normalvärde men ett i underkant och ett annat i överkant av normalskalan. Jag tog med resultatet till Hälsomässan och pratade med en läkare i Sködkörtelföreningens monter. Han tyckte allt pekade på att jag iaf borde testa medicinering, med tanke på mina symptom.

Igår skulle alltså Dr Kompis komma med sin åsikt. Jag lämnade nya blodprover förra veckan och då hade han smugit in ett nytt prov och det var detta som skulle avgöra allt. Proverna på sköldkörteln visade precis som förut, normalvärde men i under- och överkant. Det nya provet däremot, visade att det fanns en jäkla massa antikroppar som jobbar emot allt som sköldkörteln försöker göra. Det är alltså inget större fel på själva körteln, om den bara fick jobba ifred. Antikropparna tar bort effekten och allt det som körteln ska hjälpa min kropp med och det är därför jag får alla de här symptomen. Jag hade alltså rätt hela tiden!!! Iaf nästan…

Kanske blir större minus nu?

Ännu en diagnos; Hypotyreos, skrivs nu in i min CV. Och en livslång mediciner påbörjas. Igår var det lite tungt att smälta. Visst är det skönt att få veta och särskilt som jag varit säker i så många år. Samtidigt känns meritlistan lite väl lång numera; fibromyalgi, olika långa ben, sömnstörning/sömnapné, astma mm mm… och nu alltså även hypotyreos. Men så tänker jag att fibron kanske blir mycket bättre nu! Jag kanske inte kommer att frysa lika mycket! Träning och bra mat kanske faktiskt ger mer än något hekto minus varje vecka from nu. Jag kanske kan nå min drömgräns på vågen! Visst har jag gått ner, men att träna 3-4 ggr i veckan, ta dagliga promenader och äta bra mat borde ta en längre än till BMI 24. Man ska inte riskera att hamna på gränsen till övervikt när man inte tränar någon vecka. Kanske kanske har vi hittat lösningen!!!

Så nu har jag smält min nya diagnos och ser fram emot att känna hur medicinen börjar göra nytta i kroppen. Det kan ta lite tid att ställa in medicinen och jag kollas upp var tredje månad from nu. Det får ta hur lång tid det vill! Äntligen vet vi! Efter kanske 20 år fick jag rätt och allt tack vare att Dr Kompis lägger till ett test som ingen annan velat ta. Nu ska jag börja 27:e kapitlet av mitt nya liv!

Tack Dr Kompis (Lennart) för att just du finns i mitt liv och är en så jäkla bra läkare, människa och vän! Vad hade jag gjort utan dej?

En omöjlig relation fyller 8 år

februari 4, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det 8 år sedan universums mest otippade relation kom till stånd. Den mellan mej och Martin…Vi hade känt varandra 6-7 år, i mina ögon var han en hemmasittande datanörd och i hans ögon var jag en ganska irriterad och stressad tvåbarnsmorsa. Det fanns inte minsta chans eller möjlighet att det skulle bli något mellan oss. Absolut inte!!!

Men så började vi jobba tillsammans lite tätare, vi pratade mer och mer och en natt bestämde vi över en chatt att vi kanske skulle testa ändå… kanske… eventuellt… testa lite… Martin flyttade in två veckor senare. Det är idag 8 år sedan vi gjorde den där överenskommelsen att försöka. En ganska bra överenskommelse tycker jag. Det blev ju ganska lyckat faktiskt 🙂

Den absolut omöjliga relationen har blivit den absolut bästa! Vi har fortfarande inte slutat prata. Martin är fortfarande en nörd. Jag är fortfarande tvåbarnsmamma, men inte längre irriterad eller stressad. Idag är vi en familj, där barnen numera är stora och har flyttat hemifrån. Nu är det lixom Martin och jag, ensamma på heltid. Då gäller det att man fortfarande har roligt tillsammans och har saker att prata om. Det har vi!

Vi är totalt olika! Men vi har samma värderingar och det är nog det viktigaste om man ska hålla ihop i längden. Martin är lugn och har tålamod, viket jag inte har något av alls. Han tar ner mej på jorden när jag flyger iväg lite för mycket. Min spontanitet gör att han får se lite mer av världen och träffa människor han förmodligen inte träffat annars. Totalt olika, men vi kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt.

Vi har haft tur. Att vi skulle få chansen att uppleva kärleken på ”senare dar” var iaf inget som jag hade räknat med. Jag hade redan gett upp och accepterat att jag skulle bli gammal ensam. Barnen skulle flytta och skapa sina egna liv, jag skulle förbli ensam och det var helt ok. Lite tråkigt, men ok. Så bara hände det! Innan bitarna föll på plats var jag väldigt förvirrad. Jag levde som vanligt, men det fanns en till där. Händer som sträckte sej efter saker jag inte nådde… barn kördes till träningar utan att jag satt vid ratten… mat fanns i kylen trots att jag inte handlat… det var jättekonstigt! Jag hade varit ensam och skött allt i 10 år! Helt plötsligt hade jag hjälp. Mycket förvirrande. Men man vänjer sej och idag är jag riktigt bortskämd!

Vilken man skulle låta sin kvinna vara hemma på heltid, bara för att hon vill? Vilken man skulle ställa sej vid spisen när han kom från jobbet, bara för att kvinnan tycker det är tråkigt att laga mat? Vilken man orkar höra sin kvinna gnälla om värk dag ut och dag in? Min Martin! Jo, jag gör faktiskt en del för honom också. Här hemma heter det att var och en gör det den är bäst på. Så det faller på min lott att tvätta, städa och sköta hushållet, förutom köket då. Vi hjälps åt. Å även om det inte blir jätteofta, så lagar jag faktiskt mat då och då också 🙂

Det finns förstås inga garantier för framtiden, men om knappt ett halvår ska vi alltså gifta oss. Många tycker att det är på tiden. Kanske det. Vi har haft lite att pyssla med innan saker fallit på plats, kanske man kan säga. Vi tror på en framtid tillsammans. Ett liv ihop tills vi blir gamla och dör. Vem vet hur länge det blir? Det enda vi vet är att vi har HÄR och NU! Vi är himla bra på att leva just här och nu, uppvakta varandra och njuta av tiden tillsammans. Jag hoppas detta är för alltid och gör vad jag kan för att det ska bli så. Vi lever idag – imorgon vet vi inget om.

Grattis till oss på vår 8-årsdag! Nu kör vi ett till. Och ett till. Och så fortsätter vi väl så.

Behövde inte sövas!

februari 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det alltså dax för operationen jag gruvat mej för. Inte för själva ingreppet, utan för allt trassel nu efter.

Jag gick upp i ottan för att ta den sista operationsduschen. Martin skulle ha sin första dag på nya jobbet, men åkte in tidigare för att följa med mej till sjukhuset. Jag togs om hand direkt och han gick iväg till sitt nya äventyr.

Jag förbereddes som vid sövning, om och ifallatt… Så det blev infart för dropp i armen, EKG och lite annat smått och gott. Men alla var överens om att jag skulle vara vaken.

Jag blev ritad på, fick snygga kläder, la mej på operationsbordet och fick ett uppvärmt täcke över mej. Sofie och Petra jobbade på varsin sida och allt var över på mindre än en timme. Det enda som gjorde riktigt ont var när bedövningen sprutades in. Det blev väldigt många sprutor, området var rätt stort.

Jag har alltså tagit bort bröstvävnad som blivit kvar från förra bröstet. Fettvävnad som legat i kläm mellan behå och hud. Eftersom jag inte har någon känsel i det området känner jag inte när det klämmer åt och med tiden kan det bli allvarliga skador av detta. Jag har även tagit bort en liten knöl vid sidan om bröstvårtan som man tror är helt ofarlig.

En del verkar tycka att detta är en lyxoperation och att jag tar tid från andra som behöver den bättre. Min bröstförminskning var enbart för att få en bättre hälsa, slippa rygg- och nackbesvär, sova bättre, kunna röra mej obehindrat osv. Att det skulle bli komplikationer med ärren var knappast något jag räknat med. Det var läkaren som ville rätta till detta, inte jag! Jag känner inte till vilka komplikationer det kan bli av klämt skinn, det vet hon. Jag följer min läkares råd, inget annat.

Min bröstförminskning fick jag genom landstinget, men det är ingen operation man bara ber om och får beviljad. Man ska uppfylla en mängd kriterier innan man ens får träffa en läkare. Processen är lång och reglerna många och superhårda! För oss som genomgår en bröstförminskning innebär det att vi får ett helt nytt liv! Jag helt sluppit den rygg- och nackvärk jag haft de senaste 15-20 åren, jag sover mycket bättre och jag kan träna och ta hand om mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är friskare helt enkelt! Iofs är det lyx att må bra, den finaste lyxen av alla – tänker man så är det väl en lyxoperation. Men i mitt fall var det ingen skönhetsoperation, det vill jag ha klargjort en gång för alla!

Sedan jag vart 11 år har jag kallats för Dolly Parton pga min byst. Jag har haft begränsad rörlighet och värk. Nu har jag en byst som passar min lilla kropp, som jag orkar bära runt på. Så snälla! Kalla det inte för lyxoperation förrän ni tagit reda på fakta.

Efter operationen mådde jag hur bra som helst! Jag klev bara ner från operationsbordet, åt en smörgås, kissade och bytte kläder. Sen gick jag till bussen och åkte hem och sov. Idag har jag lite ont i såren, de skar upp mer än jag trodde – så det är lite svullet och stramt. Men som det ser ut genom plåstren så är den där valken borta och nu ser det faktiskt ut som en hel tutte, inte en och en halv…

Det är nu trasslet börjar. Jag kan inte gå ut med hunden på några dagar och får inte träna på fyra veckor! Jag får inte röra armarna över huvudet eller mycket åt sidorna, roddmaskin är typ jättedåligt. OCH jag kan inte sova på mage!!! Så jag har sovit skitdåligt inatt och kommer väl göra det ett tag eftersom jag bara kan sova gott på mage. Men jag gör som sist och pallar upp mej med kuddar i framstupa sidoläge. Det funkar så där…

Nu hoppas jag att det sista är gjort nu när det gäller bysten. Det är definitivt inga roliga ingrepp och de tar lååång tid att läka. Men jäklar så bra det blir när allt är klart! Mitt nya, friska och aktiva liv!!!

Ingen lust alls!

januari 31, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förbereder både mej, hemmet och jobb inför morgondagens operation. Jag har ingen som helst lust att åka dit! Inte för att jag är orolig, utan att för att jag inte orkar med att hålla mej stilla, klådan i stygnen och allt annat trassel det kommer att innebära. Låter kanske bortskämt, men jag trodde alla operationer var gjorda och har ingen lust att göra en till.

Men hemmet är iaf hyfsat städat, ska väl dammsuga också. Nagellacket är borta och händerna ser skittråkiga ut. Sängarna är renbäddade och jag ska ta första hibiscrubben ikväll och sen igen imorrnbitti. Vi äter upp resterna av gårdagens taco ikväll och sen ska jag fasta tills operationen är över. Då har jag en äggmacka med mej att äta direkt efter, för då är jag förmodligen svinhungrig. Jag kommer även ha med mej hudkräm och något att fixa håret med, så jag ser ut som folk när jag ska åka hem.

Eftersom man ska försöka göra ingreppet utan narkos, så kommer det att gå ganska snabbt och jag får åka hem nästan direkt efter. Om man inte ändrat sej imorrn när jag kommer dit, håll tummarna för att det bara blir lokalbedövning!!!

Vad är det jag ska göra då? Jo, när jag gjorde min bröstförminskning blev det kvar lite bröstvävnad på varje sida om de nya brösten. Det är en valk som är kanske 4-5 cm lång och ett par centimeter i tjocklek om man klämmer ihop den. Det gör att behån inte kan omsluta det nuvarande bröstet utan valken smiter ut utanför och kläms mellan kroppen och behån. Eftersom jag inte har någon känsel där och kanske aldrig får tillbaka den heller, känner jag inte när det blir totalt stopp i blodflödet och det är ju inte så bra i längden. Sen ser det inte klokt ut heller… Det är alltså korrigering av både funktion och utseende.

I övrigt är jag supernöjd med resultatet av bröstförminskningen. Att gå från E till C kanske inte låter så mycket, men det var ändå ungefär 750 gram som försvann. En nästan full mjölkförpackning alltså. Håll en sån framför bröstet och hoppa lite, får ni känna hur det känns. Numera kan jag röra mej som jag vill, ligga på mage och sova, springa, ha vilka kläder jag vill och slipper både rygg- och nackvärk. Valkarna blev inte tydliga förrän efter drygt ett halvår, när allt var läkt, svullnaden lagt sej och tyngdlagen gjort sitt. Ju mer muskler jag fick och desto mer fett som försvann, tydliggjorde valkarna som iofs är fettvävnad – men precis som de gamla brösten så stannade de kvar även om jag gick ner i vikt. Mina bröst har alltid varit lika stora oavsett vad jag vägt, tyvärr. Nu är de små och alldeles perfekta för min övriga kropp. Jag är ju bara 156 cm lång.

Så imorrn vid 7.30 får ni gärna tänka lite extra på mej. Då ligger jag på operationsbordet igen och håller tummar och tår för att jag inte ska behövas sövas. Sen hoppas jag att operationen går snabbt och inte gör jätteont… Jag hoppas också att jag får åka hem direkt och att det inte ska göra för ont efteråt i såren. Martin och jag åker dit tillsammans, sen ska han sitta första dagen på sitt nya jobb och undra hur jag mår. Jag får alltså ta mej hem på egen hand bäst jag kan och sen får han komma hem och pyssla om mej efter jobbet.

Usch! Jag vill verkligen inte göra detta, men nu är det som det är. Vill ju bli av med valkarna till bröllopet eftersom de syns igenom kläderna. Till sommaren kan jag ha en tunn klänning eller topp igen. Det är väl det jag får tänka när jag ligger där. Jag känner mej som en trulig 3-åring ungefär och har helst lust att lägga mej på golvet och sparka med benen, men nu är det som det är… och det brukar ju bli bra till slut…

Veckomatsedeln kommer iaf ut som vanligt, så kika in här redan imorrnförmiddag för veckans mat.

Han har förmodligen räddat mitt liv!

januari 27, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland händer det saker som gör att man får sej en rejäl tankeställare. Förra året var det krocken med älgen som ställde livet på sin spets. Igår var det narkosläkarens ord…

För ungefär 18 månader sedan gjorde jag en bröstförminskning som gav mej mitt aktiva liv tillbaka. Man tog bort E-kupan och istället fick jag en liten nätt C-kupa som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr blev det lite bröstvävnad av E-kupan kvar som sitter lite illa till i sidorna och gör så att ingen behå passar. Det ska man rätta till nu på måndag genom en ganska enkel operation. Men alla operationer kräver förberedelse och de flesta som gör just denna gör det under narkos, men det blev ju lite trassel sist så jag har bett om lokalbedövning istället. Jag blev ändå kallad till narkoläkaren för samtal ifall att…

Jag har blivit sövd tre gånger på ganska kort tid, två gånger på Södertälje Sjukhus och en på Sankt Göran. Det var den sista gången, där på Sankt Göran som det höll på att gå lite illa. Alla sövningar och operationer är en risk, det vet vi alla. Att jag skulle vara svår att väcka var jag däremot inte förberedd på eftersom det gått bra de andra gångerna. Men man fick knappt liv i mej och när man väl fick det somnade jag direkt igen och så höll det på nästan en månad efter operationen. Jag var så fruktansvärt trött! Därför vill jag förstås undvika narkos så långt det är möjligt.

Dotkor Sixten lyssnade noga på mej, letade upp gamla journaler och kom fram till att man gjort det mesta fel när det gäller mej. Jag har sömnapne av det ovanligare slaget som man inte kan särskilt mycket om, men Sixten visste! Min sömnapne har inget med övervikt, snarkning eller ryggsovande att göra. Det är helt enkelt så att hjärnan inte riktigt fattar galoppen med att andas när man sover… även kallat andningsdepression fick jag veta. Då ska man absolut inte ta morfinpreparat! Något jag fick rätt mycket av under den senaste operationen. Morfin gör nämligen att man andas långsammare… jag kunde alltså slutat andas helt om det velat sej riktigt illa!

Sixten blev riktigt förbaskad när han hörde att jag bara fått diagnosen skriftligt, utan några förhållnadsregler alls. Rekommendationen borde varit att hålla mej borta från Coxillana, Citodon, Treo-Comp och allt annat innehållande morfin och att detta borde ha stått som varning i min journal. Nu har jag ändå hållit mej borta från dessa eftersom magen inte gillar dem tack och lov. Men det hade kunnat vara förenat med livsfara utan att jag hade den minsta aning. Jag berättade om min sömnapne även innan den senaste operationen, men den narkosläkaren hade tydligen inte samma kunskap som Sixten. Den vanliga sorten av sömnapne berörs inte alls av morfin och är inget man behöver ta hänsyn till vid narkos eller smärtstillande.

Nu står det en klar och tydlig varning i min journal på Sankt Göran, men behöver att skrivas in även till HS och Södertälje Sjukhus. Min familj och vänner behöver också känna till alla detaljer om jag skulle behöva åka in akut och inte själv kan föra min talan. Så det måste jag ta tag i direkt!

Klart man börjar fundera… ytterligare en gång var det alltså nära ögat även om jag inte visste hur nära det var. Hur många chanser ska jag få? Vad hade kunnat hända om jag som gammal och skröplig blivit sjuk, åkt in akut och man gett mej morfin? Som yngre har man ju ändå en viss motståndskraft och livsvilja, men som äldre och sjuk… Vilken jäkla tur att det finns läkare som faktiskt lyssnar och gräver i sitt minne efter konstiga diagnoser. Vad hade hänt om Sixten inte funnits och man ändå sövt mej på måndag? Hade jag kommit hem igen? Vad är egentligen viktigare än livet och hälsan?

Nu känner jag mej ändå ganska lugn. Operationen kommer att förberedas som vid sövning med tvagning på alla de sätt innan och med infart i handen, men man kommer att göra ingreppet under lokalbedövning så långt man kan. Jag tar hellre smärtan än risken att dö, även om jag nu vet att jag kan sövas på ett annat sätt än sist som är säkrare för mej.

Sixten förklarade allt för mej och såg till att jag förstod allt han sa. När jag skulle gå därifrån tog han mej i handen, tittade mej i ögonen och sa ”det är en väldigt dålig idé för såna som dej att bli morfinister” så blinkade han och tryckte min hand. Sixten har formodligen räddat mitt liv och för det är jag honom oändligt tacksam. Tänk så mycket som hade kunnat hända i ett akut läge. Knappt man orkar tänka på det ens…

De viktiga rutinerna

januari 22, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Efter tre veckor i semestermode är det dax att ta tag i vardagen och komma in i rutinerna igen. Rutiner kanske låter tråkigt, men det är det som gör att jag klarar min vardag, får saker gjorda och kan hålla vikten. Så fort rutinerna skjuts åt sidan kommer kilona som på beställning.

Så idag är jag tillbaka till mina enkla frukostar med te och äggmacka. Det är min dagliga frukost om jag är hemma, varenda dag… vardag som helg. Allt annat jag äter varieras, men inte frukosten. Jag kan alltså avluta en dag med en riktigt vräkig middag och veta helt säkert att jag är på banan igen morgonen efter. Det är en rutin jag håller stenhårt på. Veckomatsedeln är också ett måste, som hjälper otroligt mycket.

Under semestern har frukostarna bestått av te och en fralla med antingen ägg eller ost. Ett bröd man inte står sej på särskilt länge… knäckebröd är absolut bättre för mättnaden, men finns ju inte överallt. Jag älskar vitt, mjukt/svampigt, onyttigt bröd, så det är en lyx jag väljer att äta just på semestern.

Jag är också tillbaka på Curves igen, trots 13 läskiga minusgrader! Det var verkligen inte skönt alls att gå ut, men bilen har tack och lov stått i garaget och var iaf inte lika kall som utetemperaturen. Jag var rädd att de tre veckorna skulle visa sej på kondisen, men faktum är att jag orkade mer idag än före semestern. Jag är alltså en av dem som vilar mej i form, solen och värmen gör underverk med min kropp.

Under semestern har vi iofs tagit en del långa promenader, men inte varje dag och oftast i helt fel skor så jag fått fel kroppshållning (mina ben är olika långa). Hårda solsängar har väl inte varit det bästa för ryggen och vissa mornar har jag varit som en fällkniv innan jag kunnat räta på ryggen. Just med tanke på ryggen ville jag komma tillbaka till gymmet så snart jag kunde och det var verkligen skönt att jobba igenom hela kroppen igen. Nu känns jag hyfsat mjuk igen och redo för resten av dagen.

Mina rutiner innehåller även hundpromenader, men när det är så här kallt klarar inte pälsbollen att gå någon längre sträcka. Han får kramp och trillar ihop, så det får vänta. Men jag har ju mitt löpband, som kanske får jobba lite senare.

Nu är jag alltså på banan igen. Maten, motionen och vilan är på plats igen. Som det ser ut just nu har jag gått upp ca 1,5 kg under semestern, ska bli spännande att se vad måndagsvägningen visar. Det är ju några dagar till dess. Jag hoppas vara tillbaka på vikten jag hade innan semestern inom kort, jag ska nämligen opereras igen. Den första februari ska ärren efter bröstförminskningen snyggas till. Ingen stor operationen, men lite bökigt ändå. Får inte träna på ett par veckor och kan inte hålla ett hundkoppel, inget får riskera att stygnen blir fula. Men det blir nog bra!

Har man bara rutiner så behöver man oftast inte sakna motivation. Gör man samma sak varje dag så blir det snart en vana och efter 15 år med Viktväktarna sitter det i ryggraden. Visst trillar man av banan ibland, men då är det bara att kliva upp igen. Det är bara den som slutar försöka som är en förlorare, jag är inte en av dem.

Om ett halvår ungefär ska jag gifta mej och vara i toppform!

Semestermaten och motionen

januari 9, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är alltså på semester, eller iaf nästan… Lite jobb blir det varje dag. Så hur tänker jag runt mat och vikt, har jag semester från det också?

Nope! Jag räknar iofs inte och skriver inte upp allt jag äter. Men jag tänker mej för och försöker göra bra val. Här i Gambia är maten bra för såna som mej. Det är mycket frukt, grönsaker och rena produkter.

Nationalrätten Domeda tillhör favoriterna och den kanske inte är superbra med tanken på att basen görs av jordnötssmör, men i övrigt är det nötkött, kyckling eller grönsaker serverar med ris. Igår åt vi butterfish som är en välsmakande fisk och självklart nyfångad. Maten här är smakrik men inte så där stark som i tex Asien. Det är mycket kryddor och allt smakar fantastiskt. Tack och lov har vi inte buffé på hotellet, då hade jag ätit ihjäl mej!

Vi tar dagliga promenader. Min kropp älskar värmen och mår just nu väldigt bra. Lederna känns mjuka och värken är betydligt mindre än vanligt. Igår gick vi längst stranden bort till nästa turistområde, en promenad på ungefär 15 km tur och retur. Att gå i sand är jobbigt, så motionen är det inget fel på. Vi träffade Pa Modou från Panetoz som också är här, han ska lära oss att göra baobabjuice som är kanonbra för magen. Självklart kommer jag skriva om det senare!

Och sen har vi sömnen. Tredje benet i mitt välmående. Sömnen är otroligt viktig för mej! Vi bytte rum häromdagen pga en packad och högljudd granne. Han började gapa, skrika och leva runt vid 3.30 på nätterna så vi gav upp. Hotellet och Vingpersonalen var otroligt tillmötesgående och tog nästan beslutet åt oss. Så nu sover vi gott igen på nätterna.

Igår kom Smile förbi och vi försökte vara uppe med honom, men vid 22 var det kört för min del. Så jag somnar vid 23 och vaknar med soluppgången vid 7. Den är så otroligt vacker och värd att vakna för. Jag ser den från sängen och behöver inte ens gå upp.

När jag har semester kopplar jag alltså ändå inte bort vikten. Efter så många år i kassan på viktväktarna finns tänket hela tiden där naturligt. Det sitter lixom i ryggen. Å kroppen behöver både så bra mat som möjligt, motion och vila – oavsett när och var man än befinner sej.

Men visst kommer jag gå upp i vikt, det är jag ganska övertygad om. Men då är det så. Ett par kilo kanske. Och det tar jag bort när jag kommer hem igen!

Det händer grejer!

januari 2, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I december hade jag tid att verkligen ta hand om mej själv och min kropp, så jag gick all-in kan man väl säga. Med hjälp av utmaningar på fit-biten, dagliga hundpromenader och träning på Curves har det hänt massor!

Jag brukar säga att jag inte tränar för att gå ner i vikt, utan för att omforma kroppen och bli starkare. För att verkligen se om det hände något tog jag en förebild när jag började och en idag. Vilken skillnad! Jag brukar inte se något förändring själv, men den här gången gjorde tom jag det!

Mellan bilderna är det bara ett enda kilo! Jag har gått 20-60 minuter per dag, tränat på Curves tre gånger i veckan under fyra veckor, tänkt VV men inte fyllt i checklistan mer än då och då, försökt ha koll på sömnen och skrattat mycket. Utmaningar på fit-bit har sporrat mej till att ta fler steg än jag annars hade gjort, så det har blivit 8000-10000 steg om dagen, ibland 15000.

Med detta vill jag uppmana er att försöka bli liiiite mer aktiva. Man behöver inte träna för att gå ner i vikt, det gör man med mat. Men för att forma om kroppen, bli starkare och få skinnkostymen att hänga med så är träning ett bra verktyg. Å för den som vill bli så gammal som möjligt i en så frisk kropp som möjligt är träning av något slag nödvändigt.

Träning behöver inte vara att gå till ett gym, lyfta tunga vikter och stöna högt. Det kan vara att sitta på en pilatesboll och titta på tv, stå upp och jobba, dansa, stå på ett ben och borsta tänderna, ta en rask promenad eller något annat som höjer pulsen lite grann. I mitt fall gick jag ner i vikt med mat, kompletterade med promenader och bröjade springa när jag hade gått ner en del. När jag varit Guldmedlem ungefär 9 år gick jag iväg till Curves och där blev jag kvar. En halvtimmes träning, några gånger i veckan kan jag oftast klämma in – men hinner jag inte så är det inget mer med det. Man får lixom göra det man kan, med det man har… försöker man pressa in en massa så blir det ofta ett stressmoment som man mår dåligt av. De veckor jag har häcken full, eller värk, prioriterar jag sömn. Det är viktigast för mej.

Men på fyra veckor kan man bevisligen åstadkomma en hel del bara genom att tänka på maten och röra på sej. Jag har på inget sätt kämpat livet ur mej, eller avsatt massor med tid. Men resultat har det ju gett.

Hoppas detta kan ge lite motivation att iaf börja fundera på vilka träningsformer som finns och kanske testa någon. Det kan ju faktiskt vara så att du gillar det… eller också är du som jag och motiveras av att känna hur kroppen svarar och visar resultat. DET är peppande och då orkar iaf jag gå iväg och träna eller ta den där promenaden.

2015 – året som kunde blivit mitt sista…

december 31, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sista dagen på 2015. Dagen då man ska sammanfatta året som gått och kika in lite i det som kommer. Jag konstaterar att det varit ett väldigt händelsrikt år och det är
ganska svårt att komma ihåg allt som hänt. Då är det himla bra att ha en
blogg!!!

När vi gick in i 2015 var det med en svag strimma av hopp
om att allt trassel skulle ordna upp sej. Ledordet för 2015 skulle
vara GLÄDJE, vi ville ha in glädjen och gemenskapen i våra liv igen.
Senior hade trasslat till det för sej och jag hade till och med förlorat
hoppet om att allt skulle gå att reda upp. Men det gjorde det! Det har
inte varit lätt, tårarna har varit många och jag gav upp mer än en gång.
Men idag kan jag konstatera att vi har landat med bägge fötterna på
jorden och även om det gungar lite då och då, så står vi iaf upp. Sonen
mår bra, han fick sin första lägenhet i juni och har numera en flickvän
som verkar heeeelt ok! Att hans liv redde ut sej är årets viktigaste
händelse, om man kan se det som en händelse alltså…

Det var mycket som hände där på sommaren. 1 juni flyttade alltså sonen. 4 juni dog vi nästan.
Det var då vi träffade älgen. Eller det var väl egentligen älgen som
träffade oss. Det var en hårsmån från att gå riktigt illa, men jag slapp
knacka på hos Sankte Per den här gången också. Älgen dog, det gjorde
inte vi. Tack och lov. Men det skulle ta nästan ett halvår innan allt
var färdigt med försäkringar osv. Å jag har fortfarande väldigt svårt
att se en älg. Men vi lever, det är det enda som är viktigt!

Sommarvädret
var bedrövligt. Vi åkte till Öland ett par veckor men packade knappt
ens upp sommarkläderna. Å där hände det plötsligt en kväll! I
solnedgången vid havet gick Martin ner på knä och friade till mej.
Hur romantiskt som helst och det enda jag tänkte då var om han hade
gjort sej illa eftersom han satt ner… men jag hörde ju vad han sa och
svarade självklart JA! Så det var bara att åka hem och börja leta
ringar, som vi sedan fick hjälp med att tillverka efter våra exakta
önskemål. Å nu planeras det bröllop! Och bröllopsresa förstås 🙂

Åsså har vi varit ute och rest lite förstås. Du i Fokus har kommit igång rejält och firade ett år strax innan jul. Magasinet har gett oss möjligheter att se bla Åland, Varberg, Finland
och en massa annat. Fem kryssningar har det blivit, ett helt gäng med
teaterbesök och en massa nya härliga kontakter. Jag ser verkligen fram
emot vad 2016 ska bjuda på den vägen!

2015 har alltså
varit betydligt bättre än 2014, sånär som på den där älgen dårå…
Junior mår toppen, Senior är på väg dit, Martin började och slutade sitt
första jobb som datautvecklare och är nöjd med sitt karriärsbyte. Å
jag… jag skriver och skriver och skriver, är aldrig helt ledig men
jobbar när jag vill. Både bloggen och Magasinet går bra och besökarna
ökar konstant.

Jag mår bra! Det var länge sedan jag
avslutade ett år med de orden. Alltid har det varit något dödsfall,
översvämningar, Ebola eller nån annan skit som grumlat tillvaron. Men i
år mår jag bra! Jag börjar få ordning på värken, vikten går åt rätt håll
och jag tränar regelbundet. Allt det som jag strävat efter på det
personliga planet, att komma närmare målet att bli så frisk och hälsosam
jag bara kan som pensionär. 19 år kvar 🙂

I kväll
firar vi in det nya året tillsammans med Senior och hans S med hummer,
gott kött och chokladfondant. Om några dagar drar vi iväg till värmen i
Gambia och alla vänner där. Om ledorden 2015 var Glädje och Gemenskap så
är ledorden för 2016 Hälsa och Kärlek!

Av
2016 önskar jag mej ännu bättre hälsa och ytterligare ett par kilo
mindre. Till sommaren står jag brud i rosa klänning på en båt i
skärgården. Efter det väntar en medelhavskryssning med masssor av sol
och upplevelser. Och innan dess kommer vi alldeles säkert att ha åkt på
en och annan kryssning, sett nya teaterföreställningar och träffat ännu
fler nya bekantskaper. Alldeles säkert hinner vi med någon vecka på
Öland också, på vår numera alldeles egna lilla strandremsa. Platsen med
stort P.

Med detta vill jag önska er ett gott slut och
ett riktigt gott nytt 2016. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nya
året blir alldeles fantastiskt för oss alla! Det går att vända de värsta av motgångar, man är mycket starkare än man tror. Må alla våra önskningar
uppfyllas och att vi alla får vara friska och lyckliga. Och må alla
älgar hålla sej i skogen.

Gott nytt år!