1 år mellan bilderna

Jag har själv sett att min överkropp blivit bredare. Igår påpekade även min pappa detta och det var lite svårt att släppa… Jag vill inte se muskulös ut! Jag vill se nätt och frisk ut. Gärna vältränad, men inte ”musklig”!

Jag gillar när allt är lugnt och till och med lite tråkigt. När man har lagom mycket att göra och mycket dötid mellan. Då mår jag som bäst!

Jag måste nog förklara det där… Jag mår bäst när jag får vakna av mej själv, runt 7.30, kan träna tre dagar i veckan, gå en långpromenad med hunden varje dag och äta hemlagad mat. För att kunna leva så kan man inte ha ett fullspäckat schema, det säger sej själv. Då kan man inte gå på pressfrukost kl 8, presslunch kl 12 och ett mingel kl 17. Det blir varken lugnt, träning eller hundpromenader då. Just precis nu när det inte finns knappt en enda notering i almanackan mår jag alltså som bäst!

Men jag gillar att ha fullt upp och tycker allt jag pysslar med är skoj, så jag vill inte vara utan det. Det är på mina olika pressgrejer jag träffar folk, får göra, äta och se intressanta grejer och fyller vardagen och bloggen med innehåll. Det vill jag inte var utan! Men ibland blir det i sanningens namn för mycket…

Nu är det tvärlugnt! Å jag mår toppen! Jag vaknar när jag sovit klart, tränar, går med hunden och gör precis vad jag vill på dagarna. Resultatet är att jag rasar i vikt! För mej är det att rasa när det handlar om halvkilon på vågen. Jag har minimal värk, känner mej pigg och glad. Levaxinet har iofs också en ganska stor påverkan på mitt välmående. Snacka om att få tillbaka livet!

Jag känner min kropp väl och vet precis vad jag mår bra av och vad som gör att jag mår mindre bra. Jag behöver en lagom kombination av skoj och tråkigt. Det funkar inte att ha veckorna fulltecknade, men ibland blir det så ändå. Då är det extra viktigt att stänga av allt några dagar för att återhämta sej. Förr har jag blivit stressad när jag inte haft något bokat, nu njuter jag, vilar och ser samtidigt fram emot det som ska hända senare. Dessutom uppskattar jag allt som händer mer, eftersom jag hunnit vila emellan och har en piggare skalle och kropp.

Så visst är det kul när det är fullt upp, men jag gillar när det är helt blankt i almanacka och lite lagom tråkig oxå. De här veckorna när nästan alla är på semester, hinner min kropp ta igen sej och jag hinner skriva ikapp lite. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att Martin låter mej lulla runt hemma och göra precis vad jag vill. Min kropp hade aldrig pallat för ett heltidsjobb med bestämd arbetstider, kanske inte ens halvtid med flexibla tider… Nu bestämmer jag själv. Har jag en dålig dag lämnar jag helt enkelt återbud och stannar hemma, det är svårt att göra så med ett vanligt jobb.

Jag respekterar äntligen min kropp och vet hur jag ska leva för att må som bäst. Det tog mej sisådär 45 år att komma dit, andra kanske aldrig kommer dit. Jag har förstått att jag måste ta hand om mej först, för att på bästa sätt kunna finnas där för andra. Det där med att förse sej själv med syrgasmask och sedan hjälpa andra är faktiskt väldigt logisk… Jag har också förstått att man inte behöver ge en massa förklaringar utan att det räcker med ett enkelt nej, när man inte kan/orkar/vill ställa upp. Ett nej argumenteras sällan emot, förklaringar däremot försöker folk snacka en ur.

Jag respekterar min kropp och behandlar den så schysst jag kan. Den tackar mej genom att värka mindre, närma mej min drömvikt och vara piggare. Jag har ju faktiskt bara en kropp att bo i, den måste jag ta hand om. Var ska jag annars bo?

Jag vet inte hur det är numera, men när vi jobbade på Viktväktarna så var VV unika med att ta hand om sina medlemmar även efter viktminskningen. När man gått ner sina kilon får man hjälp att hålla sin nya vikt under 6 veckor och sedan blir man sk Guldmedlem. Som Guldmedlem går man gratis resten av livet så länge man inte gått upp mer än 2 kilo och kommer minst var tionde vecka.

När vi jobbade brukade vi rekommendera Guldmedlemmarna att komma var fjärde vecka för att kolla läget. Vi brukade säga att det är det närmaste vaccin mot ny övervikt som man kan komma. Och det stämmer verkligen! När man gått i mål kan man inte bara lägga sej ner och pilla sej i naveln, det är ett jäkla jobb även att hålla vikten. Jag tycker faktiskt att det är svårare än att gå ner. Det är så otroligt lätt att bara strunta i allt, tugga i sej det som är gott och leva livet. Jag är ju smal, jag har koll… eller hur?

Jag blev Guldmedlem 2004. Inte på den vikt jag ville, utan på den vikt min kropp tillät mej. Några kilo över min drömvikt som var helt omöjligt att stanna på. Barnen behövde mej på ett helt annat sätt än idag och livet var stressigt. 2006 hade jag gått upp allt pga bla sjukdom, sen gick det upp och ner… 2013 föll en massa polletter på plats och jag fick en mängd svar och diagnoser som gav mej ett helt annat utgångsläge än tidigare. Nu fick jag hjälp, barnen var stora, stressen släppte och kilona fullkomligt rasade av mej.

Jag har fortfarande inte nått min drömvikt, men är iaf på god väg. Men det viktigaste av allt är att jag fått helt nya vanor och därför kan hålla vikten mycket lättare. Jag tar min dagliga promenader och har kommit i gång med träning på riktigt! Jag har aldrig förstått hur viktigt det är med styrketräning för kroppen, men efter ett par år hos Sussie på Curves känner jag hur mycket bättre kroppen mår. Jag har trots fibromyalgi, mycket mindre värk och är mer rörlig. Och är slankare!

En annan skillnad är att jag inte längre klankar ner på mej själv när det går åt skogen. Det är som det är, livet är inte alltid spikrakt. Det är bara att köra upp på banan igen och låtsas som ingenting. Överhuvudtaget så är jag snällare mot mej själv idag. Jag ger tid för vila och har färre ”måsten”. Det är JAG som är viktig, inte hur städat det är hemma eller hur många inlägg jag gör på Facebook. Jag behöver god sömn, motion och skratt. Det är avgörande för att jag ska kunna hålla vikten. Och självklart vettiga matrutiner.

Just nu går jag ner, men jag vet att jag kommer att gå upp en hel del på bröllopsresan och det är helt ok! Det är så livet är. Det går upp och det går ner. Men nu vet jag hur jag ska göra och leva för att pluset inte ska bli långvarigt. Jag vet efter alla dessa år hur man kommer tillbaka igen. Det är lixom bara att göra, mitt mantra: fucking gör det bara.

Igår fick jag en ny Guldstjärna, som bevis på att jag klarat ytterligare ett år på min målvikt. Jag borde alltså ha 12 stjärnor, men det har jag inte. Men de senaste 3 åren har jag kommit på knepet och hållit vikten helt och hållet, nu är det bara resten av livet kvar. Det kommer alltid gå upp och ner, men nu tror jag att topparna kommer att vara lite mindre och längre emellan. Å Viktväktarna släpper jag aldrig taget om! De finns där när jag vill och behöver  🙂

Vi är hemma i Tumba igen, lite tråkigt känns det. Det blir ju bara den enda veckan på Öland i år, men men…

Hela veckan har vi varit superduktiga när det gäller mat och motion. Tyvärr har sömnen var skitdålig och det syntes på måndagsvägningen. 2 hekto upp blev det, trots kämpande. Planen var 2 hekto ner, tji fick jag…

Planen för midsommarveckan var att ta två långpromenader om dagen och äta bra mat. Detta höll vi faktiskt! Midsommarafton blev förstås lite mer än vanligt, men absolut inga mängder. Jag valde efterrätt istället för vin till maten och var mer än nöjd med alla mina val när midsommar var över. De där två hektona var nog mest resultatet av en stressad kropp pga utebliven sömn, jag brukar reagera så. Kanske var det lite fel tid i månaden också…

Igår kom vi alltså hem igen och nu är vi ännu mer taggade! I
måndags började jag fylla i checklistan i VV-appen igen. Redan igår drog
jag över mitt matkonto rejält pga väldigt gott resgodis i form av
choklad. Å andra sidan har jag redan motionerat ihop en massa extra! Det
första jag gjorde i morse var att dra iväg till Curves och bränna av
ett pass där. Bästa träningspasset jag gjort tror jag!

Det
är väldigt tungt att komma iväg och träna just nu, men det är bara att
göra det. Mitt mantra är ju ”fucking gör det bara”. Så länge man inte
känner efter brukar det funka och efteråt är man mer än nöjd.
Checklistan i appen, tre pass på Curves i veckan och dagliga promenader
ska ge mej ett resultat på minst 2 hekto i veckan – gärna mer. Jag
kommer inte att nå 57 innan bröllopet, men iaf komma under 60. Det är
som det är med den saken…

Jag har fibro, hypotyreos och en massa annat. Om jag inte tränar mår
kroppen ännu sämre, jag sover

dåligt och går snabbt upp i vikt. Så
tjejgymet Curves har blivit min räddning, plus alla promenader med
hunden. Idag var första gången jag bar korta shorts på gymmet och det var
jätteskönt! Det finns lite valkar här och där och det fanns inte på
kartan för bara ett år sedan att klä av sej så mycket och tom träna
inför folk klädd så. Men fördelen med att bli äldre är att man inte bryr
sej så mycket om vad folk tycker. Så här
ser en kropp med bmi 24,72 (eller nåt sånt) ut. Take it or leave it
lixom!

Nattens
sömn i egen säng gav ny energi. Även om jag inte når målet till
bröllopet så känner jag hur kroppen blir starkare och starkare. Jag har
tom fått ny form på benen! Jag slutar aldrig kämpa! Den här kroppen är den enda jag har och den är värd att få bästa möjliga omsorg. En dag kommer jag att nå mitt mål, inte bara nöja mej med att vara normalviktig. Det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att kroppen mår så bra den kan på vägen.

Det är svårt att hålla en normalvikt när man slåss med olika diagnoser. Både fibro och hypotyreos gör att man lättare ökar i vikt, det är vad jag har att slåss emot. Detta är ett faktum. Men det är inget som får mej att ge upp. Aldrig! Det gör allt svårare, men inte omöjligt. Det gör att det tar längre tid men vem har bråttom? Detta är ju ingen kur utan ett sätt att leva. Jag gick inte ner till min målvikt särskilt snabbt, men jag har hållit den nya vikten i drygt tio år. Det är det som är bragden!

Så jag fortsätter och jag vet att jag en dag når min drömgräns, det tar bara lite längre tid än för andra.

Nu ser jag äntligen slutet på tre galna veckor. Det har varit massor att göra, massor med godis, massor med mat och massor med dålig koll. Å massor med plus på vågen. Typ 2 kilo… i min värld massor. Men vet ni? Det är faktiskt inte hela världen!

Visst är det surt att ställa sej på vågen och vecka efter vecka se att pluset blir allt större. Men jag har ingen att skylla på, det är jag själv som valt och stoppat i mej varenda liten smula. Kanske inte så genomtänkta val alla gånger, men men… Istället för att stadigt gå ner mina två kilo till bröllopet har jag gått upp ytterligare två.

Även som Guldmedlem måste man alltså ha koll och det är inte det lättaste att hålla vikten heller. Jag visste att april skulle bli knepig ur viktsynpunkt, så är det ibland. Det är lixom det som kallas livet. Man kan inte vara nitisk och stenhård varenda dag, året om, livet ut. Det är inget liv att leva så! Så jag tar mina kilon för vad de är och tänker att det är faktiskt inte hela världen. Just de två kilona kommer jag att gå ner snabbt, de andra två är det värre med. Men jag har en plan!

Maj är lite lugnare, så träningen och promenaderna kommer nog att funka hyfsat. Å bara värmen kommer på riktigt kan promenaderna bli både längre och snabbare. Juni blir ännu lugnare, det är då jag ska lägga in stöten för de där sista två kilona. Å finns de kvar i juli har jag några veckor på mej då också. Ingen panik alltså. Å kommer jag inte hela vägen så är det ändå ok, även om jag inte kommer att vara helt nöjd. Min målvikt är 60, då är jag precis inom normalt bmi och absolut inte smal. Men det är upp till mej att kämpa mer om jag ska bli nöjd. Ibland är det värt kampen, ibland inte. Jag vet att jag kommer till 59 utan problem, det är sedan det blir svårt. Att komma till 58 är alltså målet, går det så går det. Det är min verklighet, jag kommer aldrig bli trådsmal!

Idag börjar alltså en lugnare period. Nu är nästan hela godisvinsten uppäten, Lakritsfestivalen är över och dagarna lugnare. Jag har bara tre uppbokade dagar nästa vecka, resten av tiden går till mej! Tyvärr ser det ut att bli ett riktigt grisväder, så de långa promenaderna blir nog inte av. Kom inte dragandes med ”dålig väder, bra kläder osv”. Det funkar inte så för mej! Jag fryser inifrån oavsett om jag är inne eller ute, jag tror det beror på fibron. Jag är extremt väderberoende tyvärr.

Med exakt 3 månader kvar till bröllopsresan är det alltså dax att få ordning på allt. Klänningen ska sys om, hindersprövningen ska tas ut, vigselplatsen ska bokas och vikten ska alltså fixas. Ungefär 90 dagar… jaja, 2-3 kilo ska jag väl klara. Om inte, så är det inte hela världen. Det blir som det blir helt enkelt. Man måste ju ha ett liv också!