Förra måndagen var det plus… så även denna… men det var ju inte så konstigt, mer väntat kan man väl säga. Frågan var inte om det skulle vara plus, utan hur mycket.

Att vara iväg på en resa som någon annan arrangerat är inte så lätt. Mattiderna var inte de vanliga och maten var totalt utöver det vanliga. Att gå på restaruanger med sk fine-dining hör ju inte till vardagen direkt och då sitter iaf inte jag och petar eller räknar PP. Både Indigo inne i Mariehamn och Smakbyn var just såna restauranger som man sällan besöker och med kända kockar som gjort sej ett namn på sin matlaging. Folk åker långt för att få äta på tex Smakbyn, inte bara för att maten är god utan för att det är en upplevelse.Jag åt av maten, njöt och tar nu konsekvenserna av det.

De måltider vi kunnat bestämma över själva har varit helt ok, då har vi plockat ihop vår egen sallad i butikerna salladsbuffé eller köpt bröd och pålägg. Sen har vi ju gått en massa också och det hjälpte nog till att inte göra pluset värre. För nu blev det ”bara” 0,5 kg upp, trots alls. Å det ser tyvärr inte bättre ut den här veckan… av sju dagar är det fyra som andra lagar min mat. Det är pressvecka vilket innebär provsmakningar av bla glass två gånger och smirnoff en gång. Men det innebär också ca 15000 steg per dag och det väger iaf upp lite. Veckan avslutas med en hel dag på Furuvik och Melodifestival. Ett plus är alltså att vänta igen.

Sen blir det lugnare och då återupptar jag min viktkamp. Jag hoppas att min önskan om sol och värme uppfylls, då blir allt så mycket lättare. Då blir promenaderna längre och maten bättre planerad. Min viktkurva är väldigt väderberoende, å det beror förstås på min fibro. Jag fungerar inte när det är kallt, blir smådeppig och får ont. Får jag bara sol på näsan så blir allt bättre och viktkurvan dyker neråt!

Jag tror att nyckeln till en lyckad viktminskning är att man accepterar att livet inte är spikrakt. Att det går upp och ner och att man måste vara snäll mot sej själv. Visst kan man bli sur över ett plus som man inte förstår, men då är det bara att inse att kroppen är ett mysterium och fortsätta kämpa. När livet kör ihop sej blir det förmodligen ett plus och då är det så. Stressar man upp sej för mycket över det så blir det bara ännu värre och ännu svårare att komma tillbaka på banan. Förr var vägdagarna ångestdagar, nu tar jag det för vad det är. Går jag upp så är det så, så länge jag vet varför och har en viss kontroll även över pluset.

Mitt stora viktmål är ju avklarat och jag har inget nytt. Det är ett problem, jag har nämligen inget som lockar. Jag var tvungen att gå ner i vikt för att få min bröstförminskning, nu är den gjord. Visst vill jag vara smal, snygg och ha vilka kläder som helst. Men det är inget exakt mål som jag kan sträva efter. Jag måste komma på något nytt som jag verkligen vill. När det bara handlar om ett fåtal kilo är det svårt att bibehålla motivationen. Man duger lixom som man är…

Jag har heller ingen brådska längre, utan det blir lite som det blir. Jag vet ju att om jag bara ger mej katten på det, så trillar kilona av. Å så blir det i sommar. Särskilt när Martin är ledig. Då är det bra mat och långa promenader som gäller. Men för mej är ändå skrattet och tiden i solstolen det viktigaste. Det är där kilona försvinner. När jag får vila och göra som jag vill. Då mår jag bra och då går jag ner i vikt. Sen är det klart att jag måste hålla koll på maten och det gör jag med Viktväktarnas app, den är suverän!

Jag vet vad min kropp kräver och det är god sömn, värme och vila. Vad kräver din kropp? När mår du som bäst? När du kommer på det, då kommer kilona försvinna.