När jag gifte mej 1992 var det prästen som bestämde vad som skulle sägas och det var nästan alltid samma för varje brudpar. Nu är det 2016 och den här gången var det annorlunda, nu hade vi ingen präst och vi skulle ge varandra våra egna löften. Å de skulle vi komma på själva och säga till varandra! Svååååårt!!!

Vi fick en mapp med mängder av förslag på löften som andra hade gett varandra. De flesta var väldigt seriösa med ”för resten av livet”, ”tills döden skiljer oss åt”, ”för alltid” osv. Ett fåtal var lite mer komiska och personliga. Inget passade oss, vi ville ha löften som vi verkligen kan stå för och jag kan faktiskt inte lova att jag ska älska Martin resten av livet. Så är det bara! Man har ingen aning om vad som händer på vägen.

Så vi tog delar av förslagen och la ihop till en egen text och resultatet blev så här:

Jag älskar dej!
Jag lovar att respektera dej, att skratta med dej och att gråta med dej.
Jag ger dej min kärlek, trohet och vänskap.
Jag ger dej också mina barn, min hund och mitt hem!
Vad som än händer i livet ska vi möta det tillsammans och stå vid varandras sida.

Martin sa samma sak till mej, förutom fjärde meningen förstås  🙂

Det här är löften som jag helt säkert kan hålla. Jag lovar inget orimligt, men ändå kärleksfullt. Vi båda kan stå till 100% för våra löften och tror på det vi lovat varandra. Å det är mitt tips till er som ska skriva era löften. Lova inget orimligt eller som inte är era egna ord. Det ska komma från hjärtat och inte krystas ut.

Jag kan bara lova Martin det jag verkligen känner och som läget ser ut idag. Självklart hoppas jag att det är för resten av livet, men med en skilsmässa i bakfickan säger erfarenheten att det är bäst att inte lova för mycket. Jag kan se mej själv bli gammal med honom, säkrare än så kan jag inte bli.