I dag började vi diskutera sociala medier medan vi hade paus i Tingsrätten. Det är många äldre som sitter som nämndemän och diskussionerna blir ofta väldigt intressanta. Av någon anledning berättade jag att jag har en blogg och generationsklyftan var genast ett faktum. Varför bloggar man egentligen?

För mej är inte frågan VARFÖR man bloggar, utan mer varför man läser… Att jag skriver ner mina funderingar är ju en sak, men att folk vill läsa allt som trängs i min skalle – DET tycker jag är jättekonstigt  🙂

Att förklara varför man väljer att hänga ut delar av sitt liv och sina tankar är svårt. Vem som helst kan ju (och gör det också) sitta på sin kammare och skriva, att sedan ta det steget längre och låta texterna bli offentliga är ett val som en del av oss gör. Kanske för att få uppmärksamhet, men kanske mest för att ventilera och kanske få synpunkter och fler att reagera.

När folk frågar vad jag skriver om har jag lite svårt att svara. Min blogg har ju ingen specifik inriktning utan spretar ganska mycket, ändå finns där nån slags röd tråd som håller ihop allt på nåt mysko sätt. Jag brukar säga att jag skriver om livet, rätt upp och ner, med glädje, sorg, problem och framgångar. Det förklarar en del, men långt ifrån allt. Jag skriver ju dessutom ner många av mina tankar och saker jag funderar på, mycket som faktiskt kommer upp i skallen särskilt under de rättegångar jag är med vid.

Ämnen saknar jag definitivt inte och sk bloggtorka drabbas jag sällan av. Just nu lever bloggen sitt egna lilla liv och växer för varje dag. Jag har börjat se den som ett arbete och den kommer att bli det mer och mer nu när jag slutar jobba. Tjänar pengar på den gör jag inte särskilt mycket, än, det kanske kommer. Men genom bloggen får jag uppleva och göra saker som jag inte gjort förut och jag träffar nya, intressanta människor hela tiden. Så jag blir rik av den, men inte ekonomisk, utan mer rik på livet kanske man kan säga.

Som sagt; att förklara detta för en äldre person, som inte ens tycker att datorer är särskilt intressant, är ganska svårt. Att förklara för en helt oinsatt varför man lämnar ut sitt liv på nätet, när denna kanske aldrig ens läst ett blogginlägg, är knepigt. Men nyfikenheten var stor och jag vet att flera av min kollegor kommer att läsa detta inlägg under kvällen och känna igen diskussionen  🙂

Jag har bloggat sedan 2006 och inte ångrat en sekund att jag började. Visst har det kommit tråkiga kommentarer och påhopp, men det bra har uppvägt det tråkigt hur mycket som helst. Bloggen har gett mej nya vänner och upplevelser och faktiskt öppnat en helt ny värld för mej. Så jag fortsätter att skriva och förundras över er som faktiskt läser det jag skriver. Jag är väldigt förvånad över att ni finns… men såklart tacksam. Så länge jag tycker att det är kul och jag har saker att få ur mej så fortsätter jag. Den dagen skallen är tömd så lägger jag ner. Svårare än så är det inte.

Jag har nog fortfarande inte kunnat ge nåt bra svar till varför jag bloggar… har du nåt bra svar?