Varken fusk eller synd!

Varken fusk eller synd!

Den som vill gå ner i vikt brukar från början ge 100% och ändra på precis allt för att få snabbast resultat. Första veckan brukar ge en stor viktminskning (som mest beror på vätskeförlust) som motiverar till en fortsättning. Sen brukar viktminskningen stabilisera sej och plana ut lite och vart efter minuset blir mindre minskar även motivationen. Det var inte så enkelt och gick inte så snabbt som man hade tänkt sej.

Efter 14 år i kassan på Viktväktarna blev mönstret tydligt. I snitt orkar man vara ”perfekt” max sex veckor, innan motivationen brister. Många satsar allt, för att sedan även ge upp allt efter de här sex veckorna. Nu har det gått snart sex veckor sedan nyår och motivationen dalar för många. Hur gör man för att inte ge upp? Hur gör man för att stå ut i längden? Hur orkar man hela vägen in i mål?

För mej handlar det om att föra in viktminskningen i livet, istället för att föra in livet i viktminskningen.  Det kanske låter som samma sak, men det är det inte. Om man utgår från sitt nuvarande liv och gör små justeringar för att anpassa Viktväktarnas program till det egna livet är det enklare att stå ut i längden, än om man ändrar precis allt för att anpassa sej till Viktväktarna. Det här gäller oavsett vilket viktminskningsprogram man väljer.

Dessutom måste man ha ett liv under viktresan. Man kan inte försaka precis allt under lång tid, det håller inte i längden. Har man mycket att gå ner blir tiden utan tex snabbmat, alkohol, godis eller vad det än är – väldigt lång. För att stå ut måste man helt enkelt tillåta sej en skräpdag då och då. För mej har den dagen varit måndagar som är min vägdag. Då har jag tillåtit mej att äta precis vad jag vill! Från början räknade jag även de dagarna och struntade i om jag överskred mina dagliga matbudget, sedan jag blev guldmedlem räknar jag inte längre – men har en viss koll på intaget ändå. Om jag tillåter mej skräpdagar, så blir det heller ingen stress att jag fuskat. Då behöver jag inte ha dåligt samvete eller straffa mej. Jag är ingen dålig människa för att jag inte håller mej till programmet varje minut resten av livet!

Det är varken fusk eller synd att ta ett avsteg från programmet. Det är så livet är och sånt som kanske behövs för att stå ut i längden. Viktväktarna är ju ingen kur eller tillfällig diet, det är ett sätt att leva och en livsstil man faktiskt kan ha resten av livet utan större problem. Alltså spelar en dag hit eller dit ingen större roll. Nästa vägning kanske inte blir ett megastort minus, men istället kanske du orkar hela vägen in i mål utan att det varit allt för jobbigt. Att sedan hålla den nya vikten blir inte lika svårt om man redan haft ett liv under viktminskningen. Låt säga att man avstått från allt man verkligen älskar i kanske ett år, man når sin målvikt och börjar tillåta sej de där godsakerna igen… ja, då går man ju förmodligen upp i vikt en del igen. Istället för att lära sej hantera dåliga dagar, mängden godsaker och festliga tillfällen redan från början.

Att halka av banan ibland tillhör livet, fusk och synd är något heeeeelt annat. Mitt tips är alltså att tillåta er dagar då ni faktiskt struntar i allt (mer eller mindre). Både för att stå ut i längden och för att man ofta sätter lite fart på omsättningen (och får kanske en rejäl magkörare också). Ni kanske når ert mål långsammare, men å andra sidan är kanske oddsen att nå målet större än om ni satsat allt? Så är det iaf för mej. Det tog en jäkla tid att nå mitt mål, men nu har jag varit Guldmedlem i drygt 10 år. Numera har jag en ganska avslappnad attityd till både mat och godis, till skillnad från förr. Nu vet jag att en dag utan koll är ok, det spelar ingen roll i längden faktiskt. Huvudsaken är ju att jag mår bra! Å det kanske jag gör av just den där chokladbiten, just precis där och då. Jag kör av banan ibland, både medvetet och omedvetet, och det är helt ok! Så länge jag kör upp igen!

Livet är inte spikrakt, inte viktminskningen heller. Det kommer dåliga dagar, högtidsdagar, sjukdom och en massa annat i vägen. Att acceptera det är ett steg på vägen. Att inte se det som ett misslyckande minskar stress som är riktigt dåligt för vikten. Vi är inte mer än människor. Man kan inte gör mer än sitt bästa. Visst kör vi av banan ibland, men så länge vi kör upp igen har vi inte misslyckats. Det är bara den som slutar att försöka som har förlorat. Jag slutar aldrig försöka – gör du?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *