Minnesdagens för förintelsen har passerat. Den är på min mammas födelsedag den 27/1 och därför kommer iaf jag alltid ihåg den. Jag har alltid varit intresserad av andra världskriget och särskilt förintelsen. Jag har läst mängder med böcker, personliga berättelser och ögonvittnesskildringar. Jag var nog bara 6-7 år när jag läste Anne Franks Dagböcker första gången och sedan har jag läst allt jag kommit över. Biblioteket är en himla bra grej!

Nu i dagarna har det varit flera dokumentärer som jag tittat på när jag stått på löpbandet. Jag får inte nog! Jag äcklas, blir förbannad, fascineras, gråter och förundras över människan. Hur kan man bygga dödsfabriker? Hur kan man ens komma på tanken? Hur kan man hata så mycket? Att sedan få anhängare som arbetar för ens galna idéer är också ett kapitel för sej. Hur överlever man ett liv i koncentrationsläger? Hur klarar man att fortsätta leva när man blir fri? Jag fattar inte…

2008 blev jag och Martin ett par, samma sommar åkte vi med mina två tonårssöner till hans hemland Polen. Jag känner ingen personligen som var med i kriget eller ens var i närheten av dödslägren. Det gör Martin. Flera av hans släktingar var med i kriget, hans föräldrar var unga och har egna minnen. Målet med vår resa var först och främst att uppleva Polen tillsammans och i andra hand att besöka Auschwitz. Killarna var i perfekt ålder och läste om förintelsen i skolan, de skulle få en rejäl lektion i historia. På plats där allt hände.

Vi tog den lokala bussen från Krakow de 6 milen till Oświęcim som staden heter på Polska. Det var midsommardagen och väldigt varmt. Bussresan tog drygt en timme och på vägen dit hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Vi tog oss till Auschwitz först, ni vet stället med den bågformade skylten Arbeit mach frei. Vi såg en kort film och gick sedan runt på området.

En mycket märklig känsla! Det var som vilken liten söt småstad som helst, med kullersten, nummerskyltar på husen och fina gatlyktor. Att detta varit ett fångläger där hundratals människor avrättats varje dag var väldigt svårt att förstå. Men här och där fanns kala tegelväggar med en enkel krok, avsedd att hänga upp fångarna i för att de skulle stå upprätt när de blev skjutna.

Hela området är numera ett museum och har blivit till ett monument för alla de 1,1 miljoner som dog i de tre lägren i Auschwitz. Här finns ett rum med bara skor, ett med glasögon, ett med kläder, ett med väskor osv… det värsta var rummet med hår. Mängder med hår! Av håret vävdes filtar som såldes. Säkert både varma och mjuka, men ändå… det går inte att ta in när man står där.

Det hänger mängder med bilder på alla som en var här och överallt hänger och ligger det blommor. När vi var där var allt svårt att ta in, känslorna kommer först efteråt. Nu snörper det åt i hela bröstet, så jag fortsätter med Birkenau i ett annat inlägg. Jag måste andas normal igen innan jag skriver mer. Auschwitz var nämligen den enkla biten… Birkenau var nåt helt annat…

Vi får inte glömma! Det här måste vi berätta om och om igen! Jag fortsätter imorrn.