Vigselringens historia

Vigselringens historia

Om två månader firar vi två år som gifta, tiden går så otroligt fort! Samtidigt som den går fort, känns det som vi alltid varit tillsammans. Konstigt det där.

Eftersom Martins släkt har vigselringen på höger ringfinger så har jag kollat upp vigselringens historia lite. Å så här ligger det till:

Historien kring att bära vigselringar går ända bak till antikens Egypten. Då var det främst kvinnan som fick en ring av mannen. I Sverige bärs vigselringen på den vänstra handens ringfinger. Ursprunget att bära ringen på vänstra handens ringfinger kommer av att man i då ansåg att det gick en ven från detta finger direkt till hjärtat. Hjärtat ansågs av egyptierna vara själens ursprung. Denna tradition togs sedan upp av grekerna efter Alexander den Stores erövring av landet 332 f.Kr. och därifrån vandrade den vidare till Romarriket där venen benämndes Vena Amoris.

Traditionen att bära vigselringen på vänster hand förekommer förutom i Sverige även i Storbritannien och USA. I de flesta andra västerländska länder bärs i stället vigselringen på höger hand. Då med hänvisning till att det är med höger hand man beseglar avtal, och att ringen är en besegling av trohetslöftet. Frågan om vilken hand som är lämpligast har debatterats livligt sedan medeltiden. De engelska katolikerna gick först på 1700-talet över från höger till vänster hand.

Förut var vigselringarna i huvudsak av rött guld. Idag ser man mer personligt utformade ringar och materialen kan variera. Metall är fortfarande vanligast som vitt guld, platina, titan, silver och järn. Det vanligaste är att kvinnan har två ringar, en förlovningsring och en vigselring, men det blir allt vanligare att även mannen får en ring vid vigseln. Jag nöjde mej med en ring – men den ser ut som två. Jag insåg snabbt att jag skulle ha svårt att hitta två ringar som passade mej och valde därför en som beställdes speciellt utifrån mina önskemål.

Ringar med ädelstenar bars tidigt som amuletter mot sjukdomar och trolltyg. Men först under 1930-talet blev det vanligt med en vigselring med gnistrande ädla stenar i Sverige, den så kallade alliansringen. Idag ser vi allt från i detalj återgivna vikingaringar, glänsande släta ringar, gnistrande alliansringar till stora kantiga eller runda blästrade eller borstade ringar. Jag har valt rubiner och briljanter i min ring, vilket tydligen inte är vanligt alls. Men jag älskar rubiner, så det var ett av mina krav.

Att välja ring är skitsvårt! Den ska ju sitta där resten av livet (i bästa fall) och passa alla tillfällen och kläder. Många gånger är det ju pengarna som styr och jag tror att de flesta har en dröm om både brudklänning och ring ganska tidigt i livet. Det är ju meningen att en vigsel bara ska göras en gång, även om några av oss får en andra chans att göra om alltsammans en gång till. Å då kan man verkligen ändra allt det där som blev ”fel” första gången. Jag ändrade på det mesta, men det berodde nog mest på att jag var 25 år äldre andra gången.

Varför en ring överhuvudtaget? Jo, ringen har ingen början eller slut, därför ses den som en symbol för evigheten. En ring är alltså förknippat med evighet och en besegling av ett avtal att hålla ihop för resten av livet. Nu vet vi alla att det inte alltid blir så, men visst är det fint?

Nu vet ni allt om ringens historia så här i bröllopstider. Är du gift? Ska du gifta dej? Hur tänker du kring ringen? En eller två, material, stenar… berätta!

En tanke på “Vigselringens historia

  1. Min man är ju syrian och enligt deras sed har man ringen på höger hand under förlovningsperioden och när man gifter sig flyttar man ringen till vänster. Normalt har de bara en ring men fler har anamat att ha två nu förtiden. Inklusive mig själva 😆

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *