I måndags firade Martin och jag att det var 11 år sedan vi bestämde oss för att bli ett par. Det var faktiskt precis så det var… vi hade känt varandra länge och en kväll förstod vi att det helt plötsligt kanske fanns lite mer än bara vänskap. Så vi bestämde oss för att testa oss fram och det blev ju rätt bra.

När jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 satt Martin i kassan. Vi är inte helt säkra på att han gjorde det just precis då, men vet att han gjorde det under vintern som följde när jag började jobba lite vid vågen. Vi hälsade men pratade inte så mycket med varandra då, men med åren blev det lite mer.

Vintern 2008 var jag helt pank och hade avancerat till kassan. Martin hade stora klasser som han skötte helt själv och jag frågade om han behövde hjälp i kassan. Det gjorde han och några veckor senare flyttade han in hos oss, resten är historia som man brukar säga. Under de här åren har det hänt hur mycket som helst, både gott och ont. Att han är kvar är nästan ett under faktiskt.

När vi blev tillsammans hade jag precis haft översvämning i köket och stod med ett helt tomt kök där två fläktar stod och dånade. Golvplattan hade slipats och jag och yngste sonen var så sjuka av slipdammet. Dessutom kunde vi inte laga någon mat, vi hade ju inget kök…

Under åren har vi haft krisande tonåringar, sjuka hundar, hjälpt föräldrar, barn och farföräldrar att flytta, haft en mängd dödsfall och en massa annat. Från början jobbade vi på VV tillsammans, en tid utbildade sej Martin och jag fick dra ett stort lass både hemma och på jobbet och sen sa vi upp oss på VV och han fick sitt drömjobb medan jag gick hem. Jag gjorde en massa operationer och fick en massa diagnoser, brevid stod 2-metersmanen och tog emot och tog om hand. Vilket han alltid gör.

Å sen gifte vi oss! Jag som aldrig skulle göra om det… men det gjorde jag och det är jag väldigt glad för. För jag gjorde ett kap! Jag har världens bästa man! Sådär lite utifrån kanske han kan verka lite butter och skeptisk, men skrapar man bara lite på ytan så märker man snabbt att han bryr sej enormt mycket om de som är runt honom. Han har världens största hjärta och skulle ta ner månen åt oss om han kunde.

Martin är min klippa och mitt stora stöd i livet. Sanningen att säga så vet jag inte om jag alls hade varit här idag om det inte vore för honom. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skulle gjort utan honom och vart jag hade befunnit mej idag. Pank, sjuk… hade kunnat slutat precis var som helst. Men nu är han här! Tacksam för det är jag! Å jag är rätt säker på att han stannar. Har vi orkat så här långt utan att faktiskt bråka en enda gång, så orkar vi nog en hel del till.

11 år… tiden går fort när man har roligt, även när det inte är så roligt faktiskt…