120 kissnödiga och ingen toa…

120 kissnödiga och ingen toa…

Vårt jobb på Viktväktarna är väl inte så där jättespännande, men ibland så utmanar vi ödet och fixar en och annan thriller. Eller njae… det kanske inte är så mycket vi som fixar det, utan den där Murphy. Ni vet Murphys lag om livets jävlighet, när allt som kan gå fel verkligen går fel. Så var det igår.

Eftersom Martin praktiserar så får jag ta mej till jobbet på egen hand. Jag var ute i god tid, lämnade hunden till mina föräldrar och körde lugnt i snöyran. Å upptäcker att jag glömt vårt företagskort… det som jag borde betala p-avgiften med. Jaja, det är ju ingen katastrof, så det glömmer jag snabbt.

Kånkar iväg med alla tre åbäken till väskor och kommer fram till en låst dörr. Det är ovanligt att stället är tomt, men jag har ju egen nyckel så det är lugnt. Låser upp och hoppas att larmet inte är påslaget, för det vet jag inte hur man larmar av. Men det är lugnt, inget larm går. Börjar möblera, packar upp och är nästan färdig när Martin kommer.

Snön yr utanför och vi tror väl inte att det ska komma så mycket folk. I våra ögon är lite folk allt under 50 personer. Eftersom vår vägare sagt att hon inte ska komma vill vi vara färdiga tidigt, så vi blir väldigt förvånade när hon helt plötsligt står där och har glömt att hon sagt att hon inte ska komma. Hon är mer än välkommen  🙂

Folk börjar droppa in och från början är det strul med nya medlemmar som inte lyckats registrera sina månadskort och en massa annat. Martin hjälper dem och vår vägare får sköta vågen ensam, tack o lov att hon kom! Kön tar aldrig slut, när det närmar sej 70 pers undrar jag var det är som händer. Vart kommer alla ifrån? Då är det någon som säger att det är översvämning på toaletten och Martin får rycka ut å bli rörmokare en stund. Men han får inte loss stoppet och låser båda toaletterna. Där står vi alltså med MASSOR med kissnödiga medlemmar som kommer direkt från jobbet och självklart vill klämma ut sista dropparna innan de ställer sej på vågen. Men det är lixom bara att gilla läget ibland.

Till slut har vi fått in 75 pers och vår lokal är proppfull. Ett gäng nya tas om hand om sen kan vi pusta ut några få minuter innan vi ska ta tag i nästa lektion. Den här gången är det 45 kissnödiga medlemmar som inte är riktigt lika förstående som den första skaran. Men det är ju faktiskt inte vårt fel att toaletterna inte fungerar och jag har försökt att få tag på någon som kan fixa det, men inte lyckats. Det är inte mycket annat att göra än att le och be om ursäkt.

När lektionen är över och alla nya tagits hand om är vi helt slut. Vi bara tittar på varandra och undrar vad som hände. 120 pers i slutet av februari är helt fantastiskt, men det tar på oss. Självklart är vi både stolta och glada för alla som vill komma till oss och litar på att vi kan hjälpa dem, men jösses så slut i knoppen man blir. Vi packade ihop låååångsamt och konstaterade att i princip alla våra grejer var slut. Vi brukar ha svårt att få plats med allt i våra skåp, men nu var det inga problem. Det blev en STOR beställning när vi kom hem.

Efter ett avsnitt av Biggest Loser och en kopp te så stupade jag i säng och sov till 10 (!) i morse! Jag hörde inte ens när Martin och Junior åkte iväg. Jag var helt slut efter kvällen. Å jag är fortfarande trött… men har ändå lyckats ta mej ut på en promenad med Baileys. Den andra längre promenaden den här veckan, nu är jag på g! Har lovat mej själv fyra promenader per vecka den närmaste tiden och sen öka på. Snart ska jag ju börja springa… det där som kändes så lockande i höstas som nu känns helt otänkbart… jaja, när solen kommer så blir det nog bra med den saken.

Nu lunch, sen jobb igen. Idag är det bara en klass och toaletterna fungerar garanterat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.