Man säger att det är nyttigt att längta och vara ifrån varandra. Varför det? undrar jag. Martin och jag träffas så gott som dygnet runt, alla veckans dagar, och vi har varken tröttnat på varandra eller vill vara ifrån varandra. Vi lever ihop och vi jobbar ihop och det funkar hur bra som helst. Han vet när jag haft en dålig dag på jobbet och varför, utan att jag behöver säga det till honom. Jag vet när han behöver extra hjälp med något, utan att han behöver be om det.

När vi inte jobbar gör vi allt tillsammans, handlar (nä, det gör han faktiskt oftast själv när jag sover), går ut med hunden, städar, gör saker med barnen osv. Är den ena ute på egen hand, tycker den andra att det är ganska tråkigt. Men vi binder för den skull inte fast varandra, vi har full frihet att träffa kompisar eller göra något på egen hand utan att den andra blir sur.

På torsdagarna jobbar Martin i Södertälje, oftast utan mej. Jag tycker det är jätteskönt att få vara ensam, samtidigt som det är ganska tråkigt när han är borta. Oftast har jag en miljon grejer som ska fixas under dagen, så jag hinner inte tänka så mycket – men det hade varit roligare att ha honom hemma och göra sakerna tillsammans. Idag ska jag till centrum och posta grejer, gå på banken, apoteket och lite annat. Min bil är iväg på service, så jag kan inte göra några längre utflykter. Baileys ska få en längre promenad och jag skulle behöva fixa i trädgården; klippa ner lite vissnat och sätta upp fler ljusslingor 🙂

Mina att-göra-listor är ganska långa, hälften brukar bli gjort. Det jag inte hinner idag, hjälps vi åt att göra imorrn eller nån annan dag. Vi funkar så, Martin och jag, vi hjälps åt och gör allt tillsammans. Det blir så bra så – utan att vara ifrån varandra och längta!

.