Jag säger som Flinck; jag reser mej igen. Det gör jag alltid. Den här gången tar det bara lite längre tid. Jag klarar smällar, men det här var en rejäl käftsmäll och så blev jag lixom sparkad på när jag låg på backen också. Kroppen orkar och klarar ganska mycket, men ibland tar det stopp. Så var det nu.

Men jag gör så gott jag kan. Kravlar mej ur sängen på morgonen efter en usel nattsömn, går och tränar, försöker jobba lite osv… det är tur att jag inte har ett regelbundet arbete som gör att jag måste träffa folk och vara trevlig. Just nu räcker det med att träffa folk lite ytligt så där, någon gång i veckan…

Men jag kommer igen. Bland folk är jag nästan som vanligt och om några dagar är jag säkert som vanligt igen överallt. Men kommer det en smäll till så kommer jag att gå ner för räkning direkt. Å detta är det bara en enda person som kan stoppa. Eftersom hoppet lämnat mej så räknar jag nästan med att smällen kommer… så illa är det. Då kommer jag inte att resa mej på en väldigt lång tid.

Det är till och med så illa att jag drar mej för att börja julpynta. Jag som älskar julen och brukar ha julgrejer precis överallt! Jag vet nämligen inte i vilket skick jag kommer att vara i senare. Kommer jag orka plocka undan julen när den är över? Vill jag verkligen fira jul i år? Det är sorgligt att tänka så, för det här brukar vara min tid på året. När jag har jultomtar i hela huset, fullt med julklappar under granen och verkligen går ”all in”. När jag säger att jag inte vet om jag vill fira jul, då är det illa!

Men det kanske ändrar sej. Allt kanske är toppen nästa vecka. Vem vet…?