Jag har många vänner som varit väldigt sjuka i corona och tänkte att någon kanske vill berätta om sin upplevelse. Erika Svanström är en karismatisk och livsglad person, en frisk fläkt som aldrig sitter still och som skriver alldeles fantastiskt. När hon blev sjuk i corona var vi många som följde hennes både intressanta, roliga och dramatiska uppdateringar på facebook. Här berättar hon sin historia för er:

Så var det dags. Mer eller mindre oundvikligt – corona kom som en objuden snyltgäst lagom innan jul. Jag är småbarnsförälder (3 barn), vilket innebär att vårt direkta nätverk med barnens dagliga kontakter är närmare 80 personer lågt räknat. Och likt en rejäl fläskläpp så smackade det till en dag i slutet på november. Den vältränade medelålders mannen som jag är gift med var först ut. Det mesta liknade en ganska klassisk influensa med feber, trötthet och förkylningssymptom. Provet var positivt, men på ett negativt sätt om du förstår vad jag menar. Svart på vitt var han en del av statistiken. Corona kändes plötsligt mindre skrämmande trots allt.

Så insjuknade jag efter några dygns samvaro med den vandrande virusmannen i hushållet. Totalt klubbad. Eftersom vi försökte isolera oss på varsitt håll så är jag själv kvar i huset med två av barnen (maken isolerade sig på landet) när jag vaknar kl 01 på natten av att det är tungt att andas. Och inte blir det lättare av att veta att en sjukhusvistelse skulle innebära ännu mer exponering av diverse bakterier och virus.

Efter nån timme ringde jag 1177 för att rådgöra kring min andning som alltmer liknade en korpulent 85-årings ytliga andetag. Det tog över 40 minuter innan det var min tur. Väldigt långa minuter. Vi kommer snart tillbaka till det.

Jag är av födsel och ohejdad vana norrbottning. Det innebär ett visst mått av underdrifter när det gäller sjukdom, smärta, och att bjuda på komplimanger, har jag förstått med tiden. Men eftersom andning ändå är en grundläggande fråga om överlevnad så ansåg jag att det var rimligt att kontakta vården.

Sköterskan hörde min flämtande stämma och blev inte imponerad av min förmåga att andas. Den astma jag vinkade goodbye till för drygt 15 år sen påminde i allt väsentligt om vad som pågick den där natten i november. Hon rådgjorde snabbt med en läkare som tog över samtalet och tydligen skickade de en ambulans också även om jag inte hade tänkt mig så dramatiska former. Då förstod jag att det kan nog vara lite allvarligare än vad jag räknat med. Med långsamma steg tog jag mig till ytterdörren och låste upp så de skulle ta sig in. Som att bestiga ett berg.

En kort stund senare kliver en karaktär ur en rymdfilm in i tv-rummet. Jag får gå med raska steg genom bostaden, ta blodtryck och mäta syresättning. Trots min ansträngda andning så var värdena väldigt bra. Hur är det då för någon som är dålig på riktigt…? Vi kom överens om att jag skulle stanna kvar hemma eftersom jag bor 2 minuters ilfärd från ett väldigt bra sjukhus. Med stränga order om att ringa 112 nästa gång, att helst sova sittande samt att ha en annan vuxen i närheten. Hoppsan. Nu behövde jag inte ringa SOS utan kom ut ur feberdimmorna några dygn senare. Provet visade negativt. Men jag vet.

Det har gått över tre månader sen den akuta fasen inträffade. Jag har precis fått tillbaka huvuddelen av mitt lukt- och smaksinne. Men sur köttfärs, färsk chili eller kroppsodörer känner jag inte mycket av. Med andra ord så finns det en risk att jag serverar mat som är oätlig. Och väldigt stark. Jag kryddar på känn.

Flera gånger i veckan får jag fortfarande attacker av trötthet, som om jag är på väg att bli sjuk, eller åtminstone lite gravid. Sova middag har blivit rutin. Jag, som är egen företagare och anställd, har tre barn, förtroendeuppdrag, två hus och är väldigt aktiv.

Det finns en kvardröjande komponent som inte kan vara något annat än post corona, när blod/hjärnbarriären bryts och viruset hittar till kroppens mest fundamentala delar och påverkar hjärnan. Det kan även hända vid vanliga förkylningar men nu är vi två vuxna som dras med lite gott och blandat som ihållande hosta, trötthet och sjukdomskänsla mellan varven. Måtte vaccinet fungera väl, ty denna 2000-talets Spanska sjukan är inget att se fram emot.

Tack Erika för din målande beskrivning av en sjukdom som ingen av oss vill ha, men som allt för många förringar. Vi måste fortsätta att följa rekommendationerna och hoppas detta är över snart.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram