Som frilansskribent har jobbet inte direkt trillat in senaste 16 månaderna. Även om det varit en och annan pressträff under pandemin, så har jag hållit mej undan. Tills nu! När andra sprutan sattes i armen vågade jag tacka ja till en dag på Grand Hotel 🙂

I 16 månader har jag hållit mej hemma och bara träffat närmaste familjen. De pressträffar och möten som varit, har jag deltagit i via internet. Det har funkat, vissa möten har tom varit bättre och effektivare än IRL, men man har ju saknat en del kollegor och att faktiskt sitta ner och prata.

När inbjudan kom om en lunch på Grand Hotel´s nya Veranda i Saltsjöbaden var det dax att kliva ur pandemibubblan jag levt i så länge. Det slumpade sej så att jag skulle göra en intervju strax innan lunchen, så jag åkte dit lite tidigare och bad om ett avskilt hörn i hotellets konferens där jag kunde sitta och jobba. Så jag fick extra mycket tid med en alldeles fantastiskt utsikt över vattnet.

Vilket ställe! Jag har varit på Grand Hotel i Saltis en gång tidigare, då på vintern med snö och julpynt. Jättemysigt! Men så här på sommaren var det ju magiskt. Vilket läge! Å den nya verandan var ju så mysig att sitta på. Vi fick testa nya drinkmenyn och äta en god lunch, och jag fick träffa folk! Härliga människor som jag inte träffat på månader.

• 

• 

Det här med att komma ur sin hemmabubbla är intressant. De flesta på lunchen har regelbundet träffat andra, men vi var några som släppts ut för första gången sedan mars förra året. Samtidigt som man hälsade, ställdes frågan: 1 eller 2? Alltså: en eller två sprutor, vi som hade lyckan att ha två sprutor i kroppen kramades faktiskt – vi var bara två stycken och som vi kramades! Jag vet att man inte är helt säker även som fullvaccinerad, men i det här fallet vet jag att även min kramande kollega varit hemma senaste året. Så vi tyckte det var ok och satt sedan även och åt tillsammans.

Det jag var mest nyfiken på var om och hur folk skulle ha förändrats sedan sist. De flesta såg ut precis som sist, några hade kanske lagt på sej ett och annat sk coronakilo, men många såg faktiskt friskare ut än förut. Trots att det gått 16 månader, så tyckte jag inte att någon såg ett dugg äldre ut. Kanske lite tröttare, det har varit ett svårt år för många journalister. Särskilt om man har som specialitet att skriva om mat, dryck och resor – det där som jag gör mest.

• 

• 

Att ses så här första gången på länge, på en helt fantastisk plats gör ju att man vill sitta länge. Jag tog mej dit på egen hand och kunde stanna hur länge jag ville, många av de andra kom med chartrad buss och hade en tid att passa. Så underbart blev alldeles för kort, men nu vet jag att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Å jag vet också hur jag saknat de här träffarna. Jösses så mysigt det var!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram