Jag lever! Herregud va tiden springer iväg, de senaste dagarna har varit helt hysteriska. Jag tycker egentligen inte om när det blir för mycket att göra, även om det är roliga grejer – men det har varit alldelels för roliga grejer att säga nej till så jag får stå för konsekvenserna. För konsekvenser blir det…

Både tisdag och onsdag har bjudit på roliga event. Men de har också bjudit på tidiga mornar… VÄLDIGT tidiga för att vara mej. Nu har jag haft turen att sova gott hela två nätter på raken, och det gör ju saken betydligt bättre. Så det har funkat, men jag har varit väldigt enkel att söva efter jobbet kan man väl säga. De två eventen ska jag skriva mer om sen.

Idag är det torsdag och min helg har börjat. Men ledigt är det inte! Jag fick en liten sovmorgon men sen var det bara att snygga till sej och dra iväg till Järna Vårdcentral och Dr Kompis. Han tog fram stora skalpellen och gick loss. Plastikkirurgen ville ha mej lite tillsnyggad innan operation, så ett gäng födelsemärken och andra små hudförändringar skulle bort. Att ligga framför sin kompis med bar överkropp med han flyttar undan ”behagen” för att komma åt är väl inte riktigt naturligt, men det var ganska ok. Man märker när han är en kompis och när han jobbar, han är ett proffs.

Det tog ju en stund och vi pratade om barnen, han har fem stycken och jag 2-3 stycken att gå igenom så det tar sin lilla tid. Sköterskan kom med en och annan kommentar och tyckte nog att det var ganska skönt att det inte va så formellt, utan ganska avslappnat. Hon lappade ihop mej efter att han skurit sönder mej, sen pratade Dr Kompis och jag lite i enrum om hur vi ska gå vidare med utredningen kring fibromyalgin och lite sånt. Han fick se mina nya skor också förstås och kunde konstatera att det går framåt med mina små tillkortakommanden. Så fick jag en kram och ett ”ses snart igen”, då jag har tid att ta bort stygn och påbörja utredningen om någon vecka.

Mina nya skor ja… runt jul var jag helt slut i höfterna efter bara 3-4000 steg och jag var sååå frustrerad. I tisdags tog jag 11 500 steg och igår över 13 000 steg och jag kände ingenting alls i höfterna! Det här med att ha lika långa ben är ju faktiskt himla bra! Nu ska jag bara få den där kortisonsprutan i ena höften, så ska jag nog kunna springa snart igen  🙂

Jag längtar till sommaren och konstaterar att vi snart klarat oss helskinnade genom januari också. Snön som kom var inte i någon större mängd, så den här vintern kanske blir ganska bra trots allt. Om två månader kan vi börja skönja våren och då jäklar vill jag må bra! Å jag gör verkligen så gott jag kan. Tidigare var det en plåga att gå upp tidigt och att åka in till stan var i många fall helt omöjligt. Jag var för trött och jag mådde för dåligt, varenda liten utflykt tog rejält på krafterna och därför avstod jag. Det är jobbigt att gå upp tidigt nu med, men resorna in till stan är inget som helst problem och särskilt inte när det finns någon att möta upp som man går tillsammans med resten av vägen. Annelie, Nadja och Gunilla har verkligen hjälpt mej på vägen att bryta en del av den isolering som tidigare fanns. Det är jag enormt tacksam för!

Imorrn fyller jag tydligen år, så jag ska väl ta en svängom med snabeldraken och flytta lite på dammflodhästarna som är på väg att ta över hemmet. Men sen blir det nog en tupplur, hunden har redan tagit plats i sängen  🙂