Idag har det alltså varit begravning för en ung människa. Johan blev bara 21år gammal. Så totalt onödigt och orättvist. Det är inte meningen att så unga människor ska dö!

Senior och jag gjorde oss i ordning vid 12 och åkte iväg till den pyttelilla kyrkan där Johan varit aktiv i både kyrkans verksamhet och scouterna. Alla var där, kan man väl säga och man fick ta in fler och fler extra stolar. Hela hans bandylag med föräldrar, gamla klasskompisar, scouter och kyrkan. Prästen kände honom så hela begravningsceremonin blev väldigt personlig och fin.

Men så jobbig! Han storasyster var otröstlig och många många grät floder. Å det enda jag kunde tänka på var ”hur sjutton ska hans mamma klara det här?” Hur klarar man att begrava sin son? De där tre var ju ett team starkt som superlim. Det var en familj som verkligen brydde sej om varandra och visade det för hela världen. Något som också kändes och nämndes flera gång under under dagen.

Flera gånger stod hans mamma och jag och kramades länge länge. Vi har känt varandra så många år och vet så mycket om varandra. Vi har haft det tufft på olika sätt, men funnits där för varandra hela tiden. Båda ensamstående under lång tid med barn med sk särskilda behov. Johan var Seniors första bästis och den första som förstod honom och hade samma diagnos. Båda annorlunda och utanför, men de hittade varandra. Och tillsammans bytte de skola och fick en helt ny chans till en lyckad skolgång.

Vi stannade på minnesstunden en stund, men när tårtan kom fram pallade jag inte längre. För mej är tårta något man firar med och det blev bara för mycket för mej. Så efter ytterligare en lång kram sa vi hejdå och åkte hem. Det var en fin begravning, lite annorlunda eftersom sex stycken av Johans vänner bar ut kistan till en väntande bil. Inom kort kommer hans aska att strös i minneslunden här i närheten. Tillsammans med F vars begravning vi bevistade för ganska precis 3 år sedan, också ung… också onödigt och orättvist.

Så går mina tankar till Johans mamma och även till F´s mamma som också var med idag. Jag kan inte ens föreställa mej hur de mår och vad de går igenom. Jag hoppas att jag aldrig får den erfarenheten! Det är inte meningen att barn ska dö före sina föräldrar! Det ska inte vara så!

Å än en gång förmanar jag mina två ögonstenar att köra försiktig och inte ta onödiga risker. Jag hade nämligen tänk att de skulle få begrava mej och inte tvärtom… men jag hoppas det är långt dit och tills vidare fortsätter jag tjata, älska, krama och gnata. Det får de faktiskt tåla, eftersom de vet att de är de finaste jag har. Som mamma har man rätt att tjata lite  🙂

Det är skönt att den här dagen är över. Nu hoppas jag att Johans mamma och syster kan gå vidare och fortsätta framåt. Saknade går aldrig över, men smärtan minskar tydligen med tiden… Himlen har fått ytterligare en vacker stjärna.