Nu närmar sej ledigheten med stormsteg! Bara tre dagar kvar att jobba, sen är det hela fyra veckors semester som ligger framför oss. Det ska bli väldigt skönt att slippa fundera på vilken dag det är, vart man jobbar för dagen, lektioner, medlemmar, packa in i bilen, beställa, packa upp varor osv. Vårt jobb är kul, men det kräver en hel del planering och innebär mycket bärande och kånkande.

De senaste dagarna har röjningen varit total här hemma. Igår tog jag tag i lådorna i garderoben och saker som blivit sparade på vinden. Jag rensade ur en hög med kläder som var säkert dryga metern hög… tillsammans med allt annat jag rensat ur innan så blev resultatet två flyttkartonger till Second Hand, två till någon framtida loppis och en till Gambia. Hur kan innehållet i FEM stora kartonger bara ligga där och ta plats? Varför?

När jag såg alla kläder så blev jag än en gång stärkt i mitt beslut att utmana mej själv med köpstopp. Jag har så det räcker! Det finns bikinisar i en mängd olika färger, shorts i alla färger och längder, en uppsjö klänningar och kavajer… det räcker för att ekipera mej i flera år framöver. Jag behöver ingenting! Nu ska det jag har användas tills de antingen är urtvättade eller trasiga. Det är helt sjukt va med grejer man har som man inte använder. Nästan skamligt faktiskt om man tänker på hur andra har det…

Så strax kör jag iväg med kartongerna till Second Hand, sen blir det sushi till lunch och efter det åker vi och jobbar. Harmonin i kroppen är nästan total, ingen stress alls… det enda som stör mej är att jag inte orkar ta tag i de där sista kilona just nu. Men det är egentligen inget problem, det kommer på semestern. När vi väl är framme på Öland så är allt perfekt, maten är bra och skogspromenaderna är tillbaka.

Jag kan inte låta bli att återkomma till det här med att ha vuxna barn och att få sitt liv tillbaka. Eller egentligen är det ju inte tillbaka… det handlar ju om att man blivit en helt annan person och nu får återupptäcka det nya livet och vem man blivit efter alla år som mamma. Killarna sköter sitt och Martin låter mej vara och göra precis vad jag vill. Vem blev jag? Jag kanske trots allt faktiskt har något slags ordningssinne? Jag kanske inte är så rörig som jag alltid trott… nu börjar ju faktiskt hemmet att likna ett hem och grejerna ligger iaf nästan på sin rätta plats… jag kanske har blivit vuxen till slut?

Jag njuter av min nyvunna frihet och min hyfsade ordning och tycker att livet är både roligt och spännande. Att livet börjar vid 40 tror jag helt och fullt på  🙂