Under ett liv förändras och utvecklas man konstant. Man är en helt annan person som barn och som ung, än den man är som vuxen och medelålders. Tur är väl det…

Det största förändringen för mej var när jag fick barn och nu igen när barnen står på tröskeln till vuxenvärlden. Innan jag fick barn var jag mittpunkten i mitt liv, ganska bekymmerslös och fri att göra precis vad jag ville. Jag jobbade i stort sett dygnet runt några månader, tog långa ledigheter och drog iväg på långresor. När jag var 23 föddes Senior och precis ALLT förändrades!

Klart jag visste att det skulle bli ett helt annat liv med barn men det hade vi förberett och planerat noga för. Sen innehöll väl inte planen en massa sjukdomar… men men, livet förändrades helt enkelt och det var ingen överraskning. Planen var två barn tätt och jag ville vara hemma med dem på heltid – så blev det.

Perioden med små barn, som dessutom var väldigt sjuka och hade täta läkarbesök, gjorde mej oändligt mycket klokare. Jag lärde mej hela socialförsäkringslagen utantill och visste exakt vilka fällor som fanns och försökte förändra det som var fel. Breven till regeringen var många! Jag lärde mej massor om många sjukdomar och läkarvård, diagnoser och vårdgivare. En kunskap jag gärna hade varit utan tror jag faktiskt. Jag blev vuxen helt enkelt och en mästare på att fightas för våra rättigheter. På kuppen blev jag utbränd och sjukskriven, vilket inte är särskilt ovanligt när det finns sjukdomar och handikapp i familjen. 

Jag hade förvandlats från en oskyldig ung vuxen till en ansvarstagande förälder, en lejoninna som man absolut inte skulle försöka sätta sej på. Jag var och är inte rädd att ta strid för det jag tror på och vet är rätt. Oftast är det en bra egenskap, men ibland blir man trött ända in i själen.

En dag ganska nyligen upptäckte jag att krigen var slut. Killarna är på gränsen till vuxna och får numera ta sina egna strider. Klart jag hjälper dem om de behöver, men striderna är numera deras egna och de måste ta sina egna beslut och stå för dem. Jag är inte längre mamma till minderåriga barn, jag har inte längre skyldighet att klampa in i deras liv och skydda dem eller reda upp saker. Jag har inte ens rätt att göra det!

Nu börjar en tid med att vänja sej vid att barnen inte längre är barn utan vuxna och att bägge måste ta ansvar för sina egna handlingar och liv. Nästa fas i mitt liv börjar och då tar jag med mej allt jag lärt mej av livet innan. Jag kan inte återgå till att vara en oskyldig ung vuxen, nu är det ett liv som erfaren fd småbarnsmamma som gäller. Jag delar gärna med mej av mina erfarenheter och kan ställa upp för den som behöver, men jag måste inte. Jag måste ingenting längre, mer än att ta hand om mej själv. Den enda skyldighet jag numera har är att ge mej själv ett så bra liv som möjligt och finnas där för barnen om de och jag vill.

Att förändras från den oskyldiga ungdomen, till den ansvarstagande mamman och nu till en erfaren självständig kvinna är en ganska häftig utveckling. Att känna hur varje period satt spår och lärt mej enormt mycket, som jag nu kan dela med mej av till den som vill. Att bli vuxen är det svåraste som finns, man åker på många smällar på vägen. Att vara förbi småbarnsåren är otroligt skönt, man får tillbaka sin frihet på nåt sätt. Ansvarsåren är över, nu är det bara jag! Jag överlevde och blev en bättre människa. En människa som jag kan leva och trivas med resten av livet.

Det nya livet börjar i 40-årsåldern… det hade jag nog inte trott som 20-åring. Jag är såååå tacksam att jag fick barn tidigt, nu har jag resten av livet på mej att göra massor med saker bara för mej. Detta handlar inte om egoism, utan om att uppdraget är slutfört  🙂