Det här med vikt och motivation är mysko. Förra veckan var jag full av energi och var till och med ute och sprang TVÅ gånger för första gången på många år. Den här veckan har jag mest legat på soffan och tyckt att livet är tråkigt. Att det kan skifta så på bara några dagar.

Vad är skillnaden på förra veckan och denna vecka? Jo, en stor skillnad är att det trasslar på jobbet. En annan är att det är jäkligt kallt ute igen. Två saker som påverkar mej väldigt mycket tydligen. Kan jag göra något åt någon av sakerna? Nä, inte ett skit kan jag faktiskt göra. Är det då ”bara” att acceptera och försöka hitta den där motivationen igen? Ja, egentligen är det ju så enkelt, men att hitta motivationen igen är faktiskt inte så lätt.

Det spelar ingen roll att jag står naken framför spegeln och hatar det jag ser. När jag fryser redan innan jag går ut, struntar jag ändå i att motionera trots det jag sett i spegeln. Å vad spelar en liten godisbit för roll när man redan är tjock, ful och äcklig? Ingenting, så jag tar en till…

I fredags sa jag till Martin att han ska tvinga mej ut och gå vad jag än säger. Så igår var vi faktisk ute och gick en timme. Det var inte ett dugg skönt, men vi gjorde det! Idag har vi sagt till våra medlemmar att de kan ut och gå med oss kl 11, bara för att vi inte ska kunna smita undan. För mej funkar sån där skrämseltaktik; får man inte tillbaka motivationen får man helt enkelt tvinga sej. Så nu är det tvång som gäller tills motivationen hittar tillbaka igen. Motionscykeln ska nog börja användas igen, då behöver man ju inte gå ut.

Men visst är det väl konstigt? Jag gillar inte det jag ser, ändå orkar jag inte göra något åt det. Hur svårt är det egentligen att ta på sej dojjorna och ta den där promenaden? Inte ett dugg! Ändå gör jag det inte. Men nu känns det ändå liiite bättre. På nåt sätt har man väl svalt att vintern kommer att fortsätta några veckor till och att jobbstrulet inte går att göra nåt åt. Fortsätter jag att strunta i mej själv så blir saken bara värre. Jag vill ju inte vara tjock! Jag vill må bra! Å ingen annan kan ta bort kilona åt mej, det är bara jag som kan fixa det. Så även om det känns motigt just nu så har jag slappat färdigt. Imorrn är det en ny vecka och nya tag. Även om jag inte springer då, så ska jag iaf skriva upp vad jag äter igen. En veckas förfall räcker!

Som belöning får jag åka iväg på bloggmingel nästa helg – DET ska bli himla skoj!