Det här med att gå ner i vikt är ganska intressant när det gäller hur kroppen fungerar och reagerar. Jag har gått ner ungefär 8 kg på ca 1,5 år. Det låter inte så mycket, men i min värld är det massor!

Jag började med storlek 40 i byxor och man brukar säga att 5 kg är en storlek, så för ett tag sedan märkte jag att brallorna var för stora och bytte ner mej till 38:or. Nöjd och belåten med fina byxor som passar mej, tom på längden (!) har jag nu använt dessa några månader. Så bara en dag sådär så upptäcker jag att även dessa börjar hänga i rumpan och hasa ner när jag går. Då har jag alltså inte gått ner särskilt mycket de senaste veckorna utan legat ganska still. MEN jag har börjat röra på mej mer!

Sen Martin började skolan är det ju jag som tar hundpromenaderna minst 3 gånger i veckan, plus de andra vi tar tillsammans. För att Baileys ska må bra har jag gått lite längre än jag är van vid och det har tydligen gett resultat väldigt snabbt. Så utan att gå ner ett enda gram har rumpan krympt! Nu har jag värsta gällivarehänget som varken är snyggt eller bekvämt. Så idag åkte skärpet på. Jag kan ju inte köpa nya byxor igen! Dessutom låter 36 så lite… det kan väl inte jag ha?

När jag insåg att byxorna var för stora, så letade jag fram ett gång blusar och skjortor som legat och väntat på min nya kropp. Å vet ni? Jag kunde ha dem! Nu var det sommarkläder, så de får vänta tills semestern i vinter med att bli använda, men bara känsla av att veta att jag kan! Häftigt!

Medan jag provade kläder granskade jag min figur grundligt. Jag är 156 cm, och väger just nu alltså 61,5 kg. Jag ska ner 1,5 kg till för att vara nöjd, och ytterligare 2 för att vara där jag vill vara. Blir det mer så tackar jag iofs inte nej. Men med de där förväxta melonerna på framsidan av mej ser jag väldigt konstig ut. Det vore väl en sak om man hade tomma påsar som gick att knöla ner i en bh, men nu har jag inte det. Utan det är väldigt fylligt och opraktiskt. På första mammografin undrade de om jag hade implantat…

Nu när jag nästan väger som jag ska och tittsen inte krympt det minsta så vore det väl konstigt om jag inte blir godkänd för operation. För det första ser det inte klokt ut, men sen har jag även ont i ryggen, det är tungt, jag kan inte sova eller ligga som jag vill, det blir varmt och en massa annat. Men som sagt; får jag inte göra det på landstingets bekostnad så betalar jag själv. Jag måste bli av med tyngden!

Men nog är det väl intressant hur kroppen fungerar. Rumpan krymper men inte brösten… kroppen gör lite som den vill med andra ord  🙂