Jag har funderat på det här med att resa ensam och att upptäcka platser på egen hand. Att åka ensam i en grupp är en sak, att åka helt på egen hand är en annan…

Jag har åkt ensam i grupp förut, men aldrig varit helt ensam som jag är nu på dagarna. I en grupp hittar du ganska snabbt din plats och gör nya bekantskaper som man sedan kan göra sällskap med på lika utflykter osv. Att åka helt ensam innebär att du är helt ensam, vare sej du vill eller inte. Jag har iofs Martin ett sms bort, men har gör mej ju inte mycket sällskap från konferensen mer än på kvällstid. Det har fått mej att tänka lite…

När jag idag gick längst en av huvudgatorna här i Budapest slog det mej hur sårbar jag faktiskt är. Om jag skulle bli påkörd eller svimma på gatan, skulle ingen veta vem jag är. Alla mina id-handlingar ligger i mobilfodralet och mobilen skulle förmodligen snabbt försvinna från platsen tillsammans med min kamera. De enda sakerna som skulle kunna tala om vem jag är. Man kanske skulle tatuera namn och personnummer bakom örat eller nåt, som man gör med djur. För säkerhets skull alltså.

Att resa ensam innebär också att jag inte har någon som hjälper mej att komma rätt eller ger förslag på saker att hitta på. Men samtidigt ger det mej en helt annan frihet att upptäcka saker som jag kanske inte hade gjort annars. Jag går åt det håll jag vill, i den takt jag vill och stannar när jag vill. Idag gick jag jättefel, men fick på så sätt se lite som jag inte hade sett annars och till slut kom jag rätt ändå. Tack GPS  🙂

Jag lyckades hitta fram till New York Cafe som var alldeles för ”komplicerat” för min smak. Ett fd palats med guld på hela insidan och priser därefter. Jag nöjde mej med att ta några bilder, det är trots allt Budapest äldsta café, och gick snabbt ut igen. Dessutom var det nästan fullsatt trots att det var ganska tidigt på förmiddagen. Nu har jag iaf sett det!

Jag tog sikte på Saluhallen och passerade ett jättefint torg och en vacker park på vägen. Saluhallen är gigantisk! Det är två våningar och flera hundra säljare. Jag bestämde mej för att äta lunch här och idag var det dax att äta Langos, det är väl ett måste här? Gott, flottigt och mättande. Å billigt! Hela kalaset gick på strax under 50-lappen. Äntligen fick jag sitta en stund också, efter nästan 12000 steg.

Sen gick jag långsamt längst Donau tillbaka till hotellet, där jag förmodligen tillbringar resten av dagen. Jag ska skriva lite, vila benen och vänta på Martin. När han kommer ska vi gå och äta middag med de andra. Det är ca 20 grader varmt, ganska kvavt och regnet hänger i luften. Hoppas det blir bättre väder imorrn, vår sista dag här och då har jag sällskap hela dagen!