Just nu är det många som separerar och tv, tidningar och radio har mängder med relationsteman i sina program. Det är psykologer som ger tips om hur man får relationen att hålla, man efterlyser lyssnarna/tittarnas frågor, problem och relationstips.

Jag slås av hur sorgligt det är och hur många familjer, särskilt barn, som är drabbade. Barn som kanske gått sina första skoldagar med vetskapen om att föräldrarna bråkar och ska flytta isär.

Jag säger inte att det är fel att skiljas, självklart ska man inte leva kvar i en dålig relation. Frågan är om alla dåliga förhållande måste spricka eller om de går att reparera? Hade relationen kunnat räddas av eventuell parterapi? Någon kanske…

Jag och min fd man gick hos en familjerådgivare ett par gånger innan vi skilde oss. Det var inget som fick oss att ändra vårt beslut, men kanske ändå att det hjälpte oss att förstå varandra lite bättre. Vi gick en sväng till ett tag efter skilsmässan då vi inte alls förstod varandra och då var det nog ännu viktigare. Iaf för barnens skull.

Det jag kan tycka är att alla som ska separera faktiskt borde testa terapi och att kostnaden borde ingå i högkostnadsskyddet. För BARNENS skull! Att få tips på hur man ska prata med barnen inför och efter en separation och flytt är viktigt och kan vara avgörande för hur barnen tar hela skilsmässan.

När jag funderar på sommaren/höstens alla uppbrott slås jag samtidigt av hur bra jag och Martin har det. Under de nästan 5 år som vi varit tillsammans har vi inte ens grälat. Vi har tyckt olika, men inte så pass mycket att det har startat ett gräl. Å andra sidan har han ALDRIG sett sina föräldrar gräla ordentligt på hela sin livstid… Han har bara sett ömsesidig respekt, kommunikation och hur hans föräldrar fortfarande håller handen när de är ute och går. Efter 40 år tillsammans 🙂

Just nu går vår relation in i en ny fas. Efter att ha träffats dygnet runt alla veckans vakna timmar, är han nu i skolan tre dagar i veckan. Helt plötsligt är jag ensam på dagarna och han träffar en massa nya människor med samma intressen som han själv. Han är gladare och piggare och jag gläds med honom. Orolig är jag däremot inte. Jag tror inte att han kommer att förändras eller träffa någon som är mer intressant än jag att vara tillsammans med. Vi är trygga med varandra. Å skulle det hända så är det väl inte meningen att det ska vara han och jag…

Men vi har det bra! Jag vilar i den känslan. Det är lite som att sakta vaggas av en hängmatta. Sådär lugnt och vilsamt lixom. En känsla av att man har det bra och är trygg. Så har vi det och det känns så skönt!