Såg en dokumentär igår om mammor till pojkar som önskade en flicka. De önskade inte bara sådär lite lagom, utan ville ha en till vilket pris som helst. De hade olika förutsättningar och gick till väga på olika sätt.

En av dem hade hade två pojkar och lyckades på nåt sätt genom hjälp få tvillingflickor efter mycket om och men. Hon hotade sin fästman med att inte gifta sej med honom om hon inte fick några flickor… Nu menade hon att hennes liv var komplett och perfekt, det var så mycket hon inte kunde göra med pojkarna; typ shoppa glittriga, rosa kläder… Jaha, säger jag bara… lycka är ett ganska brett begrepp…

En annan hade 8 pojkar, jag kan förstå att hon skulle tycka det var kul med en tjej… men hon ville inte hjälpa naturen på traven utan försökte bli gravid på egen hand, trots att klimakteriet hade börjat knacka på. Hon skrev upp i en almanacka när det var störst chans att bli gravid med en flicka och levde efter det. Hon lyckades inte bli gravid under programmet och höll på att förgås av sorg.

Den som var mest extrem hade 4 pojkar och tog hjälp av en fertilitetsklinik. Hon fick ta hormonsprutor för att fixa så många ägg som möjligt. 8 ägg plockades ut, 1 var en flicka som hon fick inplanterat i livmodern. Men det fastnade inte och hennes liv blev förstört… Maken sa att hon var elak hemma och inte ville umgås med varken honom eller barnen efter ingreppet.

Den sista hade också 4 pojkar och sprutade in citron i vaginan innan sex, eftersom tjejer tydligen vill ha surare miljö än killar… Man fick följa med till ultraljudet som visade att hon bar på en 5e pojke och hon bröt ihop och blev deprimerad. Under hela graviditeten var hon ledsen och irriterad.

Jag kan förstå att man vill ha både flickor och pojkar, men jag kan inte förstå hur långt vissa är beredda att gå och jag kan inte förstå hur man inte kan bli glad över ett väntat barn! Det är ju barnet man vill ha, inte könet! Tänker man så och inte kan acceptera en pojke till, så ska man inte försöka igen. Hur känner de här redan födda pojkarna det? Hur tänker de kring sin mammas desperation? Känner de sej helt igenom älskade och accepterade eller är de sin mammas misslyckande?

Jag tycker det är sjukt! Det sjukaste är att läkarna hjälpte dem i sin önskan. Visst fick de betala själva; 20 000 dollar och det blev ändå inget. Här sitter det människor, deras enda önskan är att få ett BARN. Åsså finns det människor som redan har fyra friska pojkar som är deprimerade för att de inte har en tjej. Sjukt! Bortskämt! DET är ett riktigt I-landsproblem för känslomässigt omogna människor.

Tycker jag iaf…