Jag vet inte riktigt hur man ser på mej, de som inte känner mej alltså… men tydligen fick en av kollegorna i tingsrätten ett sk aha-moment här om dagen.

Den här kollegan har aldrig tyckt om mej, det har märkts tydligt! Vi sitter i partier som har helt olika åsikt om det mesta och det kanske är det som stört honom. Eller också kanske han tror att jag haft något emot att han är bög? Jag vet inte. Men det har iaf märkts tydligt att han inte velat prata med mej eller knappt ens hälsa.

Här om dagen satt vi i samma mål och då satte han sej så långt ifrån mej som det var möjligt. Han har en del åkommor som gör att han måste ha mat och rast ganska regelbundet och eftersom det drog ut på tiden erbjöd jag honom mitt päron som jag hade i väskan. Han tog tveksamt emot det, men tog det ändå.

När vi var färdiga kunde vi konstatera att vi tyckt precis samma sak i målet och ville ha samma dom bägge två. Sen säger han att han ska springa iväg på lunch och jag säger då att jag hellre ser honom gå så att han kommer fram ordentligt. Då tittar han faktiskt på mej och säger ”Tack, du är ju snäll”. Men va tror han igentligen?! Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller komplimag, men jag väljer det sista för det känns bäst.

Jag är ingen elak människa! Men jag är rak och inte rädd för att sticka ut näsan. Det kanske är fel? Frågar man mej något så får man ett ärligt svar, dock har jag nästan lärt mej att inte säga något förrän frågan verkligen kommer. Men vägen dit var ganska lång…

Jag är faktiskt en människa som tänker väldigt mycket på andra och andras välmående. Men jag tänker nästan lika mycket på att jag själv ska må bra, för om inte jag mår bra kan jag heller inte ta hand om andra på ett bra sätt. Å precis som alla andra så vill jag faktiskt bli omtyckt och få veta att jag duger, men det är inte lika viktigt som förr. Jag vet att jag duger, men det är trevligt att få höra det också. Särskilt när man ”omvänt” någon som förr behandlat en som osynlig… Jag vet att jag är snäll, nu vet kollegan också det  🙂

.