I veckan satt jag i ett ungdomsmål som jag kommer att bära med mej i hjärtat för en lång tid framåt. Vi har en 17-åring framför oss, som använt cannabis regelbundet under flera år. Incidenten som ledde till åtal, hände i januari i år. Då greps han för att han uppvisade tecken på drogpåverkan.

I och med denna händelse fick föräldrarna nog. Familjen har sitt ursprung i Iran och pappan tog omedelbart tjänstledigt och tog med sej sonen till hemlandet för att hålla honom undan kompisarna. Under tiden sålde mamman bostaden och flyttade till annan ort, 50 mil bort, där familjen bor idag. Efter 6 månader kom pappan och sonen hem och han har nu varit drogfri sedan i januari och har ingen kontakt med sitt gamla kompisgäng.

Båda föräldrarna går arbetslösa, men letar nya jobb. Grabben ska läsa in grundskolan och söka till gymnasiet och han ser att det finns en framtid utan droger. När mamman berättar om hur de mår och lever idag har hon glädjetårar och kan inte nog uttrycka sin glädje över att de lyckats bryta sonens destruktiva mönster.

Domaren påtalar för honom att han har fantastiska föräldrar och att han för deras skull måste ta den här nya chansen. Han ser allvarligt på oss och nickar.

Vi ser oftast inte röken av några föräldrar inne i salen, även om ungdomarna är under 18 och föräldrarna kallats till rättegången. De föräldrar som faktiskt följer med månar vi lite extra om, eftersom det är ett tydligt tecken på att de bryr sej om vad som hänt. Men jag kan inte förstå de föräldrar som vet om att sonen/dottern gjort något brottsligt och ändå inte följer med dem till tingsrätten. Hur tänker man då?

Jag skulle bli vansinnig om mina ungar gjort något som skulle leda till en rättegång. Jag skulle definitivt sitta där och vara säker på att de hör vart enda ord som sägs och att de tar del av alla andras berättelser och sedan får sitt straff och avtjänar det. Men vi ser väldigt lite av arga föräldrar… det har hänt och då känns det ganska skönt faktiskt.

De här föräldrarna lyste upp vår dag och jag hoppas och tror att det kommer att gå bra för familjen. En lite solskenshistoria hoppas jag att det blir  🙂

.