Jag gnäller inte ofta, men nu måste jag bara få spy lite galla över min skitkropp! Eller kanske över skitfibron… eller skithypotyreosen och skitsömnapnen! Jag är så trött på att vara trött! Jag är trött på att hel tiden frysa! Jag är trött på att hela tiden ha dåligt samvete över att jag är en så tråkig människa att bo med!

Martin gav mej en liten avhyvling i bilen idag när jag bad om ursäkt för min existens och att jag inte klarar att göra särskilt mycket just nu. Att gå ut med hunden blir ett ganska stor projekt när man är så trött att man knappt orkar hålla ögonen öppna och fryser så man skakar trots att man är inomhus och har både långkalsonger, tjocktröja, vantar (!) och tofflor. Jag får dåligt samvete för hunden som inte kommer ut på långpromenad varje dag och dåligt samvete för Martin som får ta promenaderna när han är ledig. Men han klappar mej förstås bara på kinden och säger att det är så det är… inget att ha dåligt samvete över.

Jag vet ju att min kropp strejkar och att det är fibron, hypotyreosen och sömnstörningen som spökar. Det är inte mitt fel! Ändå känns det ju så… jag vet att bara en av de här diagnoserna resulterar i de här symptomen, att då kombinera tre diagnoser som alla har samma symptom är ju ganska osmart… Det gör inte saken bättre kan man väl säga. Just nu avskyr jag allt vad fibro och annat heter – jag vill bara vara som alla andra. Det är faktiskt bara 2 minusgrader ute, men för mej känns det som 22!

Jag ska försöka förklara hur det känns. Tänk er att ni har gummiband på ben och armar som gör motstånd så fort ni rör er. I ögonen har ni skitiga gamla linser, så allt blir lite grumligt. På fötterna har ni blyskor så tunga att det knappt går att lyfta fötterna. Näsan och fingrarna är iskalla, så vantar inomhus är ett måste. Så fort ni har gjort något måste ni sova en stund, måste! Ni somnar nämligen i stort sett stående oavsett om ni vill eller ej. Eftersom fingrarna är så stelfrusna tappar ni allt ni håller i, att knipa runt tex bestick är knepigt, att hänga tvätt en utmaning. Att då gå ut med hunden och hålla i ett koppel kan bli farligt om han väljer att dra iväg och jag inte kan hålla emot. Till detta hör även ett otroligt dåligt minne och förstås ännu sämre tålamod. Värken i hela kroppen är konstant, ända längst inne i skelettet men även utanpå huden. Å mitt i allt detta ser jag ju såååå pigg och fräsch ut!

Jag vet hur jag brukar säga att jag inte mått så här bra på många år och så är det, iaf oftast. Men just nu har jag haft en lång period av enorm trötthet och då går hela kroppen i baklås. Jag vet att det inte är mycket jag kan göra och försöker att må så bra som möjligt och framför allt inte gnälla. Jag gör allt jag kan för att ”skärpa” mej för att klara liiiite till, med resultatet att allt blir ännu värre förstås. Jag försöker verkligen att inte vara ”sjuk” men ibland brakar allt och då måste man bara få skrika av sej lite och faktiskt tycka lite synd om sej själv också. Så det gör jag nu. Jag vill vara pigg, ha en kropp som fungerar, slippa frysa och komma ihåg saker. Min enda önskan just nu är en plats i solen! Där jag vet att jag mår bra. Jag struntar faktiskt i värken, bara jag kan bli lite pigg och sluta frysa.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Imorrn är allt bättre ska ni se. Puss på er!