Förintelsen får inte glömmas bort eller förminskas. Det var en tragedi för så många familjer och människogrupper att vi för deras skull måste föra minnena vidare. Därför har jag i många år velat ta med mina barn dit. För att de själva ska kunna bilda sej en uppfattning om det som hände och med egna ögon se platsen där miljontals människor mördades.

Vi började i Tyskland 2005, tror jag det var. Killarna och jag skulle bila ner till Italien och åkte då först igenom Tyskland för att bla besöka Bergen-Beltzen. Lägret dit Anne Frank kom och så småningom dog i strax innan krigets slut. Vi hade läst om både Förintelsen och Anne Frank, så jag tyckte detta var lagom ”läskigt” för att öppna deras ögon. Senior skulle fylla 12, Junior var 10. I Bergen-Beltzen finns inga byggnader kvar, ”bara” gravhögar. På varje gravhög finns en minnesplackett med en sista hälsning och antalet människor som man tror finns begravda där: 500… 2500… 7000… fruktansvärt! Junior och jag gick runt på området medan Senior såg en kort film inne i museet. Junior blev berörd av högarna och Senior blev fruktansvärt arg när han såg filmen. Han ifrågasatte ”varför ingen mördat den där jävla Hitler?”

2008 träffade jag Martin som praktiskt nog kommer från Polen och alltså kan språket. Vi bestämde snabbt att vi skulle åka till Auschwitz över midsommar, eftrsom han inte heller varit där men alltid velat åka dit. Så vi ”firade” midsommar och vår första gemensamma semester genom att besöka förintelselägret i Oswiecim (Auschwitz). Det var hemskt! Fruktansvärt!

När vi var där var det inte så farligt. Just Auschwitz var som vilken liten stad som helst, med kullerstensgator och små hyreshus. Man letade nästan efter biografen och närköpet… det som skillde detta från en vanlig, trivsam stad var taggtråden som löpte runt alltsammans och avrättningsplatserna som fanns här och där. Att gå runt på området, se husen och känna på atmosfären blev inte riktigt obehagligt förrän efteråt när man bearbetat allt. Att se mängderna med avrakat hår, alla tomma resväskor, kasserade tandborstar och mängerna med skor berörde men på ett overkligt sätt. Allt var svårt att ta in direkt, men efter någon dag blev det mer påtagligt och nu när jag minns tillbaka känns det riktigt obehagligt. Det är för stort för att kunna ta in på en gång poch förstå vidden av.

När vi sedan kom till Birkenau blev det med ens mer verkligt. Här fanns häststallarna där man tryckte in flera hundra människor. Perrongen där man selekterade ut vilka som skulle få leva ett tag till eller brännas direkt. Platsen där de flesta såg sina nära och kära för sista gången, utan att förstå det. Vi såg också raserade krematorier och en fantastiskt vegetation. Askan av alla brända spreds nämligen bakom området och gav näring till växter som nu omringade området och på nåt sätt gav ro åt platsen.

Medan man gick runt där fick man ett slags vemod över sej. Vi såg gamla människor, stödda på yngre, som grät tyst. Antagligen någon som själv varit där eller haft anhöriga som dött där. Allt kändes fruktansvärt overkligt, alldeles för hemskt för att kunna hända på riktigt. Men det har det ju… Därför får vi aldrig glömma! Prata med er barn, läs med dem, besök Auschwitz om ni kan. Det finns svenska guider där. Snart är ögonvittnena borta, då måste vi andra föra deras minnen vidare. Det är vår skyldighet.

.