En ensam liten farbror…
Vi har en ensam liten farbror här på hotellet. Han har något slags handikapp som det ser ut och jag vet att jag läst om det men kommer inte på vad det heter. Han är ca 130-140 cm lång, har en liten pojkes outvecklade kropp men man ser i hans ansikte att han är ca 50-55 år gammal. Han är väldigt lik ”Iprenmannen”… Hur som helst så verkar han så ensam. Han lämnar sin bungalow varje morgon, äter sin frukost och går tillbaka till sitt rum – ensam… han kommer tillbaka, äter sin lunch och går sen ner på stranden -ensam. Han är trevlig och hälsar på alla han möter, han ler men inte med ögonen…
Visst kan det vara självvalt, men det ser inte ut så. Jag vet ju inget om honom och han har inte varit så tillmötesgående att man riktigt kunnat ta kontakt med honom heller – så jag vet egentligen inte hur ensam han är. Han kanske är superlycklig? Men hur kul är det att vara på något som liknar en paradisö, där alla är par eller familjer, och befinna sej mitt i allt detta helt ensam?
När vi pratade om hur sorgligt det ser ut, så sa Martin att han visste precis hur han känner sej. Så kände sej nämligen Martin under en lång tid. Hellre än att göra saker ensam satt han framför sin dator och ”umgicks” med folk i en fantasivärld. Nu är han väldigt tacksam att han har oss. Jag känner mej ödmjuk inför det faktum att jag har en familj och att killarna fortfarande vill följa med på våra resor. Just den här resan har innehållit många skratt, trots att första veckan ändå var ganska jobbig. Att vara på safari är ingen semester!
Att se den ensamma mannen ger en extra dimension åt vår gemenskap och gör min familj ännu mer värdefull för mej.
.