Vännen har nu funnits i våra liv i snart 16 månader och bott här drygt 15 av dem. För honom har allt varit så självklart från första början. Jag får nya ”bevis” för den självklarheten hela tiden.
 
Ska vi äta något konstaterar han direkt att det kommer någon av barnen att tycka om eller inte tycka om. Ska vi göra något funderar han direkt på deras tränings/tävlingsschema eller Seniors arbetsschema. Har något hänt i skolen eller på vägen dit vill han direkt veta var barnen befinner sej. Dröjer det innan de kommer hem från skolan blir han fundersam. Han sätter hela tiden barnen i centrum och gör det helt naturligt och självklart.
 
Här har man hört om skräckhistorier från kvinnor vars nya män inte bryr sej ett skvatt om barnen, varken hennens eller sina egna. det gäller tack o lov inte oss. Vännen har helt vuxit in i rollen som ”pappa”, även om det inte är hans biologiska barn. Han bara väntar på att dagen ska komma då de skriker åt honom ”Du e inte min farsa!” så han kan svara ”Nä, tyvärr – men jag önskar att jag var det”. Undrar hur långa de blir i ansiktet då…