Jag har förstått att det fortfarande är tabu att prata om missfall och därför vill jag berätta min historia. Jag är en av de drabbade och var helt säker på att min dröm om att bli mamma skulle vara krossad.

Min dröm som ung var aldrig en karriär, det var att bli mamma. Jag träffade min blivande man redan som 14-åring och efter att ha rest några varv runt jorden gifte vi oss när jag var 22 och blev gravida direkt. På bröllopsresan faktiskt. Drömmen skulle bli verklighet och jag var överlycklig!

Jag tror att det var i vecka 16 som drömmen krossades. I fyra månader var jag lycklig, tills jag en dag vaknade av enorma magsmärtor. Vi åkte till akuten och en mycket okänslig läkare sa ungefär så här: ”Det finns inget liv där och är inget att spara på. Gör redo för operation så tar vi bort resterna”. Sen gick hon ut från rummet utan att bry sej ett smack om hur vi mådde.

Jag var förkrossad! Och chockad såklart. 22 år gammal krossades drömmen jag haft sedan jag var 11-12 år. Jag hade förlorat mitt barn och skulle aldrig bli mamma. Till saken hör att min faster och farbror inte kunnat få biologiska barn, så jag tog för givet att det skulle bli så för mej med. Vi hade tom redan pratat igenom att adoptera, så det var lösningen from med det ögonblicket. Jag skulle alltså bli mamma, men inte bära ett barn inom mej.

Jag opererades inte just då, vi åkte hem istället. Dagen efter åkte vi tillbaka, blev inskrivna och jag opererades. Sköterskan berättade efteråt att det var den värsta operation hon varit med om, jag hade gråtit hela tiden under narkosen. Att sedan läsa i journalen att det var en spontan abort kändes som ett hån. För mej var det allt annat än en abort även om det heter så.

Jag var sjukskriven ett bra tag, det blev många komplikationer och jag mådde väldigt dåligt. När jag väl var tillbaka på jobbet möttes jag av ”Vi vet vad som har hänt, nu pratar vi inte mer om det!” Även folk i min närhet hyschade på mej när jag ville prata om mina upplevelser. Detta var 1992, inte 1892! Å jag trodde det blivit bättre idag och blir uppriktigt ledsen när jag hör att det fortfarande är tabu att prata om missfall. Vad är det för fel på folk? Varför är detta fel att prata om? Jag fattar inte!

Som ni vet så blev det ändå barn till slut, som jag bar fram själv i min kropp. Ett år senare föddes Senior som var det vackraste jag någonsin sett. Och 17 månader efter honom kom Junior med sina jättestora händer och fötter  🙂

Jag blev mamma och det hade jag förstås blivit även om det varit genom adoption. Min dröm blev verklighet, även om den inte blev som jag tänkt mej… Jag hoppas att min berättelse kan ge andra drabbade hopp och även hjälpa till att bidra till ett öppnare samhälle där vi kan prata om missfall som är ett stor trauma för de drabbade. Det är det värsta som någonsin hänt mej och sorgen var oerhört tung att bära. Jag minns fortfarande datumet. Det är inget som bara kan slätas över med ett ”det går fler tåg”… Det var mitt barn, min största kärlek som hade dött i min mage.

Låt en människa i sorg få ventilera utan att döma eller släta över. Man måste ha rätt att sörja även ett ofött barn.Ett missfall är inte tabu, det är ofta det värsta en kvinna varit med om och behöver pratas om! Jag vet att jag inte är ensam, och det är en stor tröst, ni som varit där förstår.