Måste misslyckas för att lyckas…
Har man bara ja-sägare runt sej är det svårt att förändras och förbättras. Om man alltid lyckas är det svårt att utvecklas och tänka i nya banor. Ibland måste man få ett
nej eller misslyckas rejält för att se saken från ett annat håll och få
sej en tankeställare.
Detta gäller det mesta tycker
jag. Kritik är utvecklande, men den behöver inte vara elak för den
skull. Konstruktiv kritik innebär att man får hjälp att se saken ur en
annan synvinkel och kanske förslag på hur man kan förbättras eller göra
på annat sätt. Det är att hjälpa, inte stjälpa!
I mitt
arbete med att utveckla och förbättra min person har jag tagit hjälp
både av proffs och av personer i min närhet som jag litar på. Proffsen
arbetar ju på sitt sätt och får en att tänka själv genom att leda en
genom tankarna på något sätt. Personer jag litat på har inte
nödvändigtvis varit mina vänner, utan personer jag respekterat – som en
slags mentorer. De har inte behövt vara rädda om någon vänskap och
därför kunnat se på mej med andra ögon och gett mej värdefull feedback.
Jobbigt, men nyttigt!
Tänk en idrottare som aldrig flyttar fram sina mål. En höjdhoppare som ligger kvar på en meter bara för att han klarar det och inte vill riva… så blir det inga medaljer i längden! ALLA behöver utvecklas och lära av sina misstag för att komma vidare! Vad var det som gick fel, ändra små detaljer, testa igen – om och om igen. Till slut lyckas det! Som när vi lärde oss gå eller cykla…
Samma sak gäller vikten. Om man
stadigt har minus på vågen vecka efter vecka, så har man enbart lärt sej
att gå ner i vikt. Å det är väl det som är meningen tänker ni… men
meningen är ju att gå ner och sedan hålla vikten, inte att gå upp igen
för att behöva gå ner igen… Får man inget plus på hela sin viktresa
vet man ju inte hur man ska hantera det eller var jämnvikten ligger. Det
är därför jag brukar tjata om att låta viktresan ta tid och väva in den
i livet. Bragden är inte att gå ner så snabbt som möjligt, utan att
lära sej något på vägen så man kan hålla vikten senare.
Man
måste få plus då och då, så man vet var gränsen går och hur man ska
göra för att inte se pluset som ett oöverstigligt hinder. Många ger
nämligen upp när de får sitt första plus på vågen. Livet är inte
spikrakt, det går upp och ner, och det gör vikten också. Man kan inte
hålla en stadig nolla på vågen efter sin viktminskning, det är faktiskt
helt omöjligt. Vikten kommer alltid att pendla upp och ner, särskilt för
oss kvinnor. Genom att lära sej vad som ger plus och hur man kommer
vidare har man en viktig nyckel för att senare hålla sin nya vikt och
aldrig mer komma tillbaka till startvikten igen.
Det
låter förstås jättetråkigt! Men tänkt själv: Utvecklas ni av att alla
alltid håller med er? Lär ni er något mer än att bara gå ner i vikt om
vågen alltid pekar neråt? Motgångar är frustrerande, men det är ändå då
vi lär oss mest. Om vi inte kan tillåta oss att misslyckas, kommer vi
heller aldrig att lyckas helt och hållet. Så misslyckas, bli förbannade,
svär och skrik om det behövs, men knyt sedan näven, se vad som gick fel
och lär av misstaget – så kommer det gå lättare nästa gång det går åt
skogen. Och till slut når ni målet och har lärt er något för resten av
livet!
Detta är iaf jag övertygad om, även om det kan bli dyra läxor…