Senior har börjat lägga på sej en hel del… alltså… han går upp i vikt, mer än vad som är hälsosamt. Hans byxor spricker och många kan han inte ens dra över knäna. En grabb på 176 cm ska inte ha L och XL i kläder. Vad gör man då? Hur tar man upp ett sånt ämne, utan att han ska bli fobisk?
 
Senior har ju själv märkt att han kläder sitter illa och att de går sönder i sömmarna osv. Så jag tog lite försiktigt upp att det går lite väl fort uppåt och att vi kanske ska hjälpas åt att göra något åt det. Han blev förståss sur, men förstod samtidigt vad jag menade. Vännen berättade också hur han blivit behandlad som ung och överviktig och att han inte ville att detta skulle drabba Senior. 
 
Detta var ungefär en månad sedan och det har gått lite upp och ner. Vännen ska ner ungefär 10 kg till, jag 5… detta till 29/8 då vi ska på personalmöte. Så vi har att jobba på allihopa om man säger så. Första veckan var Senior ganska entusiastik, sen var han sur en period och nu senaste veckan har han varit jätteduktig. Hittills har han faktiskt gått ner 0,8 kg!
 
Eftersom jag jobbat med kost så pass länge har maten hemma varit helt ok. Vi dricker inte läsk mer än på helgerna och lagar mat från grunden, har alltid frukt hemma osv. Problemet har varit att han rör för lite på sej, förr spelade han tennis – men det slutade han med för ett år sedan. Nu är Vännen och Senior ute och spelar basket eller boll och han går ut med hunden. Så jag hoppas att han ska ha tagit något kilo till innan hösten börjar, så han kommer i sin rätta storlek och kan känna sej bekväm i sina kläder. 
 
Men det är inte lätt att prata vikt med barn/ungdomar utan att det blir fel reaktion. Han har gråtande sagt ”Det är lika bra jag slutar äta”, men sen kommit till sans igen. Jag hoppas och tror att det ska gå bra och att han förstår att vi bryr oss om honom.