Så var det dax igår igen… det var ganska länge sen nu… men jag bröt ihop och stortjöt. Hade ju föredragit om Vännen inte varit här då, men jag höll inte ihop helt enkelt och katastrofen var ett faktum.
 
Det har varit för mycket ett tag igen. Det här med köket tar snart livet på mej. Snickarna som inte ringer tillbaka, köket som bara består av en spis och diskbänk, betongdammet som ligger i hela huset så vi alla har astma, att jag varit sjuk så länge nu, att bilen hela tiden går sönder på nåt sätt, att Senior inte går i skolan som han ska och att jag jobbar så mycket som jag gör. Kanske inte är så konstigt att man inte pallar i längden?
 
Vännen skulle åka hem till sej, men precis innan han skulle åka packade jag alltså ihop och han bestämde sej för att stanna kvar. Det var inte alls meningen att han skulle se mej, men det gick inte att stoppa. Så nu har han sett alla mina olika ansikten; den glada, den uppgivna, den arga och nu den ledsna. Det händer inte ofta att jag blir så ledsen, kanske nångång i halvåret.
 
Men det är bara att bryta ihop, plocka ihop resterna och gå vidare. Vad kan man annars göra???