Så är vi hemma igen. Hemvägen gick helt utan missöden och när vi kom innan för dörren möttes vi av världens gladaste pälsboll. Världens bästa välkomnande av världens mest älskade hund. Han är den bästa tröst man kan ha.

På vägen stannade vi vid olycksplatsen. Jag vill förstå hur allt gick till, men inser mer och mer att jag aldrig kommer att få veta exakt. Jag ville också se älgen, men där låg bara en mage och en massa inälvor… viltvårdaren fick tack vare oss en kalasmåltid på bordet. Så vi åkte vidare till verkstaden där bilen står och hade tur! Trots att det var söndag så var det en ung kille som höll på och fixade med sin bil där inne, så vi fick komma in och titta på vår kraschade pärla. ”Jaha, är det ni som äger älgbilen”, sa han bara. På Kurorten var vi också veckans snackis ”Å, är det ni som krockat med älgen?”. Jag hade hellre varit känd för något roligare.

Bilen såg ut ungefär som vi mindes, men då var det ju kolmörkt. Nu kunde vi lite mer se vilka skador som fanns och ännu mindre förstå att vi inte fick något mer än skärsår av glaset. Det är verkligen så att om bilen varit lägre så hade jag varit mos. Då hade inte taket orkat hålla upp det tunga djuret, utan kolapsat ovanpå min skalle. Jag säger det igen: jag hade tur!!!

När vi tittat klart och tagit fler bilder rullade vi hemåt. När vi kom hem packade vi ur bilen och sen packade vi upp alla grejer vi handlat på Ullared i lördags. Ska berätta om allt det i ett annat inlägg, mycket skoj blev det. Vi kollade lite på tv och sen kröp vi i säng och somnade nästan direkt.

Imorse vaknade jag när Martin gick upp vid 7. Han skulle iväg till ögonläkaren och ta en titt på sitt öga som han fått glas i. Han åkte iväg och jag klev ur sängen. Måndag = Vägning = inte kul alls. Man kan ju tro att jag åt älgen! 6 hekto upp! Årets högsta siffra. Skit! Men med all den stress vi haft, dåligt med sömn, stora frukostar och dålig mathållning överhuvudtaget kan man kanske inte förävnta sej något annat. Vi hann inte med lunch på fredagen, åt buffé på lördagen och igår godis till lunch och stor sallad med pizzabröd när vi kom hem igår. Martin stod otroligt nog still. Nu måste det bli ändring!

Idag har jag en mysko känsla i kroppen. Jag är enormt trött och känner nån slags hopplöshet i kroppen. Jag tittar på mina olika möbler och ägodelar och känner bara att det är oviktig skit. Jag äter för att jag måste men vill helst bara gå och lägga mej. Vi har fixat en massa föräkringsskit fram till nu, som intyg på att glasögonen inte går att laga, handlat och lämnat tillbaka hyrbilen. Och nu känns allt vara trist. Jag har varit med om flera olyckor, dödsfall och kriser – men jag har aldrig reagerat så här. Jag har inte lust med någonting. Inget är viktigt. Inget är roligt. Inget spelar någon roll.

Så nu tar jag pälsbollen med mej under täcket och sover en stund. Så kanske det känns bättre sen. Ta hand om er!