Som ni redan vet så är Martin min pusselbit. Vi är totalt olika, men kompletterar varandra ändå. Han har tålamod, det har inte jag. Han är lugn, det är inte jag. Han är lång, det är inte jag. Han är intresserad av tekniska grejer, det är inte jag. Jag fixar gärna hemma och i trädgården, det gör inte han. Jag är supersocial, det är inte han. MEN vi gillar att resa, läsa, sola och en massa annat och detta gör vi således nästan alltid tillsammans.

Men det som gör Martin extra bra är att han SER mej. Han är bra för min självkänsla helt enkelt. Han säger att jag är fin, fast jag inte tror honom eller frågar om han har synfel. Han ger mej komplimanger, och även om jag inte alls ser det han ser, så  är jag tacksam för att han säger det. De här personerna som ger en komplimanger ska man vara rädd om. Martin ”måste” ju, om man älskar någon så gör man så. Men min nyfunna vän Stoffisen måste inte, han gör det ändå.

Stoffisen ger komplimanger trots att man ser ut som sju svåra och det härliga är att man tror på honom. När han såg mej i min nya rosa onepiece var jag allt annat är fin och ändå kallar han mej för vacker. Jag bli glad, tackar såklart och suger i mej som en uttorkad gräsmatta. Jag ser inte det han ser, men han får mej att tro på det han säger. Precis som Martin.

De här två herrarna har en viktig uppgift i mitt liv, utan att vara medvetna om det. De fyller på min bägare med självkänsla och får mej att utvecklas. Från att vara den där lilla larven, så får de mej att känna mej som en fjäril. Jag som varit i puppstadiet hur länge som helst  🙂

Det är viktigt med komplimanger, men de måste komma från hjärtat och vara ärligt menade. Annars kan de va! Att få en komplimang från en okänd person är nog det bästa av allt. Han eller hon har ju absolut ingen skyldighet att göra mej glad, utan säger bara vad han eller hon verkligen ser och känner. Jag försöker att sprida ärliga komplimanger runt mej och blir lite sorgsen när jag ser hur de mottas. Många vet inte hur man tackar för en komplimang eftersom de inte är vana att få någon och det är ju oerhört sorgligt. Det är ju egentligen så enkelt att bara säga ”tack” och le. För man blir ju så otroligt glad, ändå gör många inte det. I värsta fall tittar de bara misstänksamt på en och går vidare.

Alla borde ha varsin Martin eller Stoffe, det är en rejäl boost för självkänslan. Har du gett någon en komplimang idag? Vad sa du? Hur togs den emot? Jag har nog inte gjort det… fy på mej! Men jag har tackat Senior för hjälpen idag och sagt att hans hjälp var värdefull. Alltid nåt… Men dagen är inte slut än, får kanske knalla runt lite i bloggvärlden och skriva trevliga kommentarer  🙂