Jag är en typisk ”skaspringavårrusetimajalltsåbörjarjagtränaimars”. Sen springer jag det där Vårruset, lite under sommaren och lägger av när det blir kallt i oktober. Men förra året blev det faktiskt lite ändring på det. Vi köpte nämligen ett löpband i april, så jag sprang en del även på hösten och lite på vintern. Lite. För lite. Men nog sjutton sprang jag Vårruset i maj igen, sen… inget!

Inriktningen under våren och sommaren var att gå ner i vikt och väga så lite som möjligt till operationen. Alltså blev det promenader istället, många och långa. Men bara för att man orkar gå en mil i snabb takt, innebär det INTE att man ens kan springa en kilometer. Tyvärr!

Så kom den här inbjudan från Röhnisch och snabbt som sjutton tackade jag ja, innan jag hann tänka mej för typ… å jag var en och de 50 som kom med, platserna tog slut på en halvtimma. Idag var det dax, jag var helt säker på att jag åkte mot min egen död när jag satt på pendeltåget in till stan. Jag var lätt panikslagen och livrädd. Va fasen hade jag gett mej in på???

Men både Ida (Alla kan träna) och Lovisa (Lofsan som ni kan se i TV4 varje söndag), våra två tränare, sa innan att ALLA KAN TRÄNA, även Marlene… jag var inte lika säker. Så kom jag iaf dit, de flesta andra verkade komma i par. Jag kom ensam… ställde mej i ett hörn, pratade några ord med nån. Sen joggade vi i samlad trop till Humlegården, det orkade jag helt ok. Vi skulle dela upp oss i par och en lång vacker kvinna vid namn Bodil tog mej under sina vingar, fast jag varnade henne först. Jag var ganska säker på att jag var långsammast och minst tränad av alla. Jag fick rätt.

Vi värmde upp med en kul övning där vi skulle göra klockan stående på ett ben. Skitjobbigt för vaderna, men balansen fick sej en rejäl omgång. En bra övning som jag ska testa på Martin. Sen sprang vi ett varv runt parken för att se vilket varv det var och efter det skulle vi som bildat par springa varvet åt varsitt håll, träffas och vända om. Är man jämnsnabb träffas man alltså på mitten, så var det inte för oss. Stackars Bodil fick springa mycket längre än mej, men hon tyckte det var bra träning. Men lite dåligt samvete hade jag… 25 minuter skulle vi hålla på och jag skojar inte om jag erkänner att jag ville lägga av efter 6-7 minuter. Men det gjorde jag inte!!!! Jag härdade ut de där minuterna med full pepping från Lovisa, Ida och flera andra. Vilket gäng!

När passet var över joggade vissa tillbaka, Lovisa gav mej en lååååång, varm och hjärtlig kram och sen gick vi tillsammans lite långsammare tillbaka med några andra som inte heller hade så bråttom. Väl tillbaka på Röhnisch fick vi wrap, juice och frozen yoghurt. Sen kunde den som ville handla, men jag avstod. Jag passade på att prata lite med Lofsan istället och frågade om min löpning och vad jag kunde förändra. Men det såg tydligen bra ut, det var bara att fortsätta att harva. Stegen var ok och det var dem jag varit osäker på. Så det är väl bara att springa på antar jag. Det är konditionen det är fel på inte stegen.

Det var verkligen skitjobbigt! Men kul! Jag gillar att springa och nu vet jag dessutom att jag gör hyfsat rätt. Då känns det extra surt att jag kommer att vara borta så länge iom operationen. Men men… till våren kommer jag att röra mej mer obehindrat, då jäklar! Å då ska jag inte börja springa i mars för att springa vårruset i maj. Lovar!

Tack Röhnisch, Ida, Lovisa och alla andra som var med ikväll. Ni betydde väldigt mycket och är så himla duktiga allihop. Tänk på mej nästa fredag och spring en extra runda för mej när jag ligger på operationsbordet. Till våren ska jag jaga er   🙂