Det har varit svårt och tagit tid att skriva det här inlägget. Ämnet är känsligt, särskilt om man som jag jobbar mycket med hälsa och vikt.

För en vecka sedan dog en vän och kollega i anorexi. Alla såg vad som höll på att hända, men väldigt få vågade säga något – mer än bakom hennes rygg.

För ungefär 5-6 år sedan blev jag bekant med J, som jag träffade på olika pressträffar. En livsglad, vacker, vänlig och intelligent person som jag uppskattade mycket, men även högpresenterande med enorma krav på sej själv. När vi träffades första gången hade hon precis blivit vegetarian, ett tag senare blev hon vegan och jag märkte ganska snart att hon åt mindre och mindre.

J var redan smal, hon tränade mycket och sprang bla maraton. Vi sågs inte jätteofta under en period och när jag sen såg henne reagerade jag direkt. Hon hade gått ner massor i vikt, trots att hon inte hade något att direkt ta av. Stora tröjor dolde hennes tunna kropp, men fortfarande fanns liv i hennes ögon och hon verkade ändå må hyfsat ok. Jag lät det bero, men hade henne under uppsikt.

Ett tag senare sågs vi igen och nu var hon mager, ljuset i ögonen var inte lika starkt och jag tyckte inte hon såg frisk ut. Jag gjorde mitt första närmande och frågade hur hon mådde, på riktigt mådde. Svaret kom blixtsnabbt och var egentligen inget svar utan en motfråga ”Det är helt ok, men huuuur mår DU? Du ser stressad ut. Du tar väl hand om dej?” Vad jag än sa och hur jag än frågade efter det, så kom det enbart motfrågor som svar.

Vi sågs oftast på pressträffar kring mat, det bjöds på frukost, lunch, middag och dryck. J mosade maten, geggade runt med den – åt mindre och mindre och till slut inget alls. Alla såg – alla pratade bakom ryggen på henne. Vi är några som känner varandra bättre än andra, vi pratade om hur vi skulle nå J. Några av oss försökte, ingen lyckades.

Jag har lite lite erfarenhet av anorexi sedan tidigare och har bl suttit med som stöd när en bekant skulle äta en pyttebit smörgås med smör och en liten tetra med äppeljuice. Det tog TRE timmar. Hon var på väg ur sin sjukdom, ville bli frisk, ville äta – ändå var det så svårt. J hade inte ens kommit till insikt. Hon mådde ju bra, bättre än någonsin faktiskt.

Jag pratade med en annan kollega, som haft anorexi, som sa att ju mer vi ifrågasätter hennes beteende, desto mer bekräftelse får hon. För henne blir det samma sak som att vi är avundsjuka på henne och vill att hon ska äta för att misslyckas. Så nästa gång jag närmade mej henne sa jag därför ”Du, livsgnistan lyser inte lika starkt om dej – jag är oroligt” Samma svar igen ”Jag mår toppen, men du borde nog ta hand om dej lite bättre”.

För ett år sedan gissar jag på att hon vägde knappt 40 kilo, till sina kanske 170 cm. Hon var fjunig i ansiktet, frös konstant, sprang sina maraton och var alldeles vaxliknande i skinnet. Det var fruktansvärt obehagligt att se henne och jag avböjde varje form av kroppskontakt. Jag kunde absolut inte krama henne längre, det gick bara inte. Jag var helt säker på att hon inte skulle klara nyår och gjorde ett sista försök ”Jag är orolig och är gärna ditt stöd” – Den här gången fick jag bara en blick, inte ens ett svar.

Jag erkänner: Jag gav upp! Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Men jag försökte iallafall, jag vände inte bort huvudet som många andra gjorde. I förra veckan kom dödsbudet. J är borta.