Ett himla bra besked!

Ett himla bra besked!

Ni vet ju hur jag tjatar om att hälsan går före allt. Några av er vet också att jag har cancermarkörer i blodet och gör allt för att inte drabbas av cancer. Det innebär bla att göra som mina läkare säger och gå på alla tester och screeningar som vi får alldeles gratis i Sverige.

När corona stängde ner hela Sverige i början av mars, stängde även mottagningen för mammografi här i Stockholm. Jag hade en tid i början av april, som alltså med inställd. Även om jag vet hur viktiga de här undersökningar är så har jag låtit det bero lite. Jag har inte riktigt känt för att sitta i ett väntrum med okända människor eller låta någon komma så nära inpå mej som man gör vid en mammografi.

Men så fick jag en kallelse i somras och i mitten av augusti var det dax. Jag vågade inte åka kommunalt, trots att det är supersmidigt. Mottagningen ligger vägg i vägg med Södra Station och det tar nog bara max en halvtimme dörr till dörr – ändå fick Martin skjutsa mej för säkerhets skull. Jag kan helt enkelt inte riskera att bli smittad av covid.

Inne på Bröstmottagningen var det helt tomt. Jag registrerade mej och hann inte ens sätta mej ner förrän jag blev uppropad. Sköterskan hade både visir, munskydd och handskar. Hon berättade att nästan all personal på mottagningen skickats över till SÖS Covidavdelning och att jag gjorde klokt i att skydda mej så mycket som möjligt. ”På den avdelningen vill man inte hamna”, sa hon bestämt. Undersökningen gick smidigt och det tog bara några minuter innan jag var ute i bilen igen och på väg hem.

Alla andra gånger har jag varit helt säker på att resultatet varit negativt, alltså inga tecken på förändringar. Den här gången var jag inte lika säker, så det var skönt att den första veckan passerade utan att jag hörde något. Skulle de hitta något så brukar någon ringa ganska snabbt och be en komma på en ny undersökning, det var det ingen som gjorde och jag började känna att allt var nog ok ändå.

Efter drygt två veckor kom det efterlängtade beskedet ”inga tecken på cancer”. Tack och lov!!! Jag klarade det den här gången också! Även om jag vet att alla förändringar inte syns och att en cancer kan växa snabbt från inget alls till massor. Just nu är det ok, jag vilar i den vetskapen så länge.

Att jag har cancermarkörer i blodet betyder inte automatiskt att jag kommer att få cancer, däremot har jag större risk än andra att få det. I mitt fall betyder markörerna att det är bröst-, tarm- eller underlivscancer som är aktuellt. Detta fick jag veta förra sommaren, efter ett enkelt blodprov. Jag bad att få göra en cancerutredning då både min mamma, flera mostrar, kusiner, morfar och andra i min närmaste släkt drabbats av olika cancrar och även dött av det. Jag vill veta, jag är sån.

Jag bad alltså min husläkare om en utredning. Han började med att ta ett blodprov och skickade remiss till utredningsteamet. Mitt blodprov visade alltså på cancermarkörer, vilket i sin tur ledde till mängder med andra undersökningar som bla ultraljud av olika slag.

Att få en komplett cancerutredning och se om man har cancergenen är inte jätteenkelt. Det är nämligen en panel med läkare som först ska utreda om det föreligger någon risk och om de ska avsätta tid att utreda mej. I mitt fall var det tydligen så, jag kom igenom nålsögat minsann.

Nio månader efter att remissen skickats ringde en läkare från utredningsteamet och frågade om alla mina släktingar, för att kunna göra ett tydligt schema över vilka som drabbats och av vilken cancer. Jag svarade så gott jag kunde och gav även tillstånd för dem att kolla in alla mina journaler.

De kan ju bara se det jag gett tillåtelse för, mina släktingar måste ge sitt eget tillstånd. Alltså fick jag hem en lunta med fullmakter som delades ut till några av mina drabbade släktingar som de skulle fylla i och skicka in. Men vi hann inte längre än så… min kusin drabbades av bröstcancer och hennes utredning visade att ingen av oss har cancergenen – bara en osannolik otur. Vår släkt har inte genen, däremot är vi tydligen mästare på att få cancer och mina markörer visar att vi har en känslighet som man ska ta på allvar.

I min närmaste släkt har vi bla bröstcancer, lungcancer, prostatacancer, bukspott- och skelettcancer och gud vet vad. Jag har haft tre läkare stående över mej som sagt att jag MÅSTE hålla mej normalviktig och ha MINST 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Då har jag bäst chans att hålla mej frisk. Eftersom detta gäller även för covid så lyssnar jag såklart och har gett Martin samma order.

Jag har 23,5 i BMI numera, jag vet att alla inte tycker att BMI är en bra måttstock – men just nu är det lixom det vi har att gå på. Jag tränar styrketräning 3 ggr i veckan och promenerar ca 30-75 minuter varje dag. jag försöker att inte stressa, äta bra och sova ordentligt. Jag gör verkligen vad jag kan för att hålla cancern borta och att då få negativt besked från mammografin är såklart väldigt positivt 🙂

Så det är bara att köra vidare. Jag vet att jag riskerar att bli sjuk i cancer, så jag lyssnar på läkarna, gör som de säger och hoppas på det bästa. Jag har iaf inte cancergenen och det är ju positivt – att jag sedan är född i en släkt som lätt drar på sej cancer… ja, det är ju som det är. Jag hoppas jag gör tillräckligt för att slippa. Å det hoppas jag att du också gör!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.