Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.

Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.

2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.

Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.

På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.

Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.

Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…

Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.

När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.

Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.

Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.

Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.

Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.

Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.

Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!

Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!

Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.

Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?

Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?

Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

34 tankar på “Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

  1. Hej
    Så väl skrivet. Jag hade oxå det som mål att besöka och fick gjort det i april 2019. Vädret var som bäst för ett besök. 10 grader, regn och så kallt. Åkte i grupp med buss från Krakow och fick se på film på vägen dit. Alla i min grupp visade sådan respekt och det är ju så självklart. Hade lite blandade känslor innan jag åkte dit. ”Här dog folk och hit ska vi åka och titta på eländet ” Kändes ”bättre” när jag fick information om att det va dom överlevande som ville visa världen och hedra alla som dog på denna plats.
    Detta är ett måste att besöka tycker jag om man har möjlighet.
    Tack för ett mycket bra inlägg.

    1. Du hade alltså ”rätt” väder. Det är många känslor och tankar som dyker upp längt efter. Det är snart 13 år sedan vi var där och bara när jag skrev inlägget poppade det upp nya saker.

  2. Det skulle verkligen vara en upplevelse att få se dessa områden. På gott och ont för jag tror att jag skulle bli helt förkrossad och vara låg länge. Anne Frank läste jag också och blev både tagen och berörd. Fint inlägg 😊

    1. Just där är det inte så hemskt ändå, men efteråt har man rätt mycket att ta in och smälta. Flera år senare faktiskt.

  3. Jag vill åka till de här platserna och se det i verkligheten. När jag gick i högstadiet så gjorde jag ett arbete om Auschwitz. Jag kan inte förstå dom som förnekar förintelsen. Vi får inte glömma bort hemskheterna som skett.

  4. Vi var i Krakow, men åkte inte dit. Jag ångrar mig så att jag inte stod på mig där. Sitter och tårarna rinner då jag läser det här inlägget. Så finns det de som förnekar all grymhet som fanns där. Jag förstår verkligen inte.

  5. Har varit där 3 ggr som medföljande förälder. På skolan där mina döttrar gick så åkte 9:orna till Krakow o Aushwitz.
    Kan säga att jag upptäckte nya saker vid varje besök. Så tror verkligen att man bör åka dit fler ggr.
    Hade fantastiska guider som berättade med inlevelse.
    Det går knappt att förklara hur det är där… Jag var tagen i flera dagar efter första besöket. ❤️

    1. Vilken bra skola! Här tycker man att barnen kan ta för stor skada, alltså åkte jag med dej själv. Jag vill dit igen, precis som du säger så tror jag att man upptäcker mer och mer, ffa om sej själv.

  6. Otroligt fina bilder på en inte så fin historia men bra skrivit. Klart en upplevelse att få se, absolut en destination man hade velat besöka. 🙂

  7. Det skulle kunna varit jag som skrivit större delen av ditt inlägg, för jag upplevde mycket på samma sätt när jag var där. Dock regnade det..
    Vi pratade faktiskt om att åka dit framöver, det är bara jag i familjen som varit där och jag tycker att det är viktigt att visa upp denna delen av historien för barnen.

    1. Du hade alltså ”rätt” väder. Det är så viktigt att barnen får detta med sej, tycker jag. Jag vill dit igen för att bla ta bilder, men ta in allt igen. Förra gången koncentrerade man sej på barnens upplevelse och mående, nu vill jag göra det för mej.

  8. Vilket bra inlägg! Jag vill gärna åka till dit med mina barn men jag vill att de ska vara lite större först. Äldste sonen hade nog tyckte att det var väldigt fascinerande då han är fast i andra världskriget nu (han älskar historia).
    Jag som är empat undrar om jag hade klarat av att vara på plats och ta in alla hemskheter som har skett där. Jag hade nog varit som en blöt fläck i flera veckor efteråt.

    Min mor tvingade mig att läsa Anne Franks dagbok när jag var ung, jag gillade inte att läsa men den boken läste jag utan problem.

    Tack för att du delade med dig av din upplevelse från denna helvetesplatsen!

    1. Barnen ska nog vara minst 12-13 och ha läst lite om det innan. Mina var i den åldern och de reagerade som jag trodde och har behållning av detta än idag. Det är inte så illa när man är där faktiskt, värre efteråt.

  9. Jag hade aldrig någonsin kunnat åka dit. Min son har frågat mig flera gånger men alltså nej, det går inte. Jag kan knappt läsa detta inlägg för det gör så ont.

  10. Ett ställe jag alltid velat besöka. Du skriver så bra om det och du beskriver verkligen seg hemska och oförklarliga med platsen. Det fina på en sådan hemsk plats.

  11. Vi besökte ett koncentrationsläger med klassen i tvåan på gymnasiet, en förfärlig och samtidig så viktigt upplevelse. Jag vet att jag stod och grät när jag läste en del av historierna som satt på väggarna. Så fruktansvärt! Men hade man inte vetat att det var en koncentrationsläger så hade man inte trott det i sitt perfekta yttre.

  12. Tack för din berättelse om detta obegripliga som skedde under kriget. Besökte Auschwitz för några år sedan. Allt kom så nära, tårar. Alla foton, montrar med det man plockat av från fångarna. Hur kunde man? Vi får inte glömma…

  13. Jag är oxå intresserad utav denna sorgliga historia. Skulle med vilja åka o besöka. Va i Amsterdam där de behållt Anne franks dagbok på museum . För några år sen. Men jag vet inte om jag skulle våga . Det är för sorgligt o för hemskt.

  14. Jag har också varit där och det var hemskt. Det är helt ofattbart hur det kunde hända. Jättebra att du skriver om det får inte falla i glömska.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *