Fdensammamamman

Så var det dax! Dagen för husbilsbyte. Lilla Peppe tömdes och städades under förra veckan och i fredags körde vi iväg till bilfirman för att lämna honom och ta hem den lite större Ralle. Lite känslosamt, men inte alls sorgligt – tvärtom!

För ganska precis 2 år och 9 månader sedan hämtade vi hem Peppe, som är en Weinsberg Pepper Edition (därför namnet Peppe) och vår allra första husbil. Han var perfekt för oss som nybörjare, vi hade ju aldrig campat förut. Inte ens i tält. Peppe har lärt oss allt vi kan och visat oss vilka behov vi har.

Nu hade vi vuxit ur honom och hittat en ny bil som vi tror ska bli jättebra för oss. Eller… vi hade egentligen inte alls vuxit ur honom, vi hade bara lite andra behov och hittade en bil med interiör som vi tror passar oss bättre. Storleken var vi faktiskt väldigt nöjda med, vi behövde egentligen inte större – bara en annan inredning. Ni ser här nedan på några bilder, lite vad skillnaden är.

Peppe är 6.75, det innebär att han är rätt kompakt i sin interiör. Han har inget sovrum, mer bara en stor sovyta. Man kan såklart dela på sängen och ha två sängar vid sidan om varandra (det ser ni i filmen längst ner), men då når jag inte att sparka på snarkofagen – så vi har hela tiden haft den ihopbäddad. Jag har saknat att ha en fristående säng som går att gå runt och är lättare att bädda. Det får jag nu. Jag har även saknat en dörr att stänga, det får jag också nu. Det innebär att Martin kan gå upp och jobba och stänga om mej, i Peppe var det bara en gardin.

Hittills när vi suttit och jobbat har vi suttit brevid varandra, jag längst in. Har Martin haft möten har jag inte kommit ut eftersom jag måste passera honom. Det har funkat och varit mysigt, men lite opraktiskt. I den nya bilen sitter vi mittemot varandra och kan även ta emot besök, vilket var i stort sett omöjligt i Peppe. Då fanns det plats för en normalstor person eller två små, nu får vi plats med 3-4 stycken OCH en extra stol vid behov.

Peppe har verkligen gett oss ett helt nytt liv, vi är så otroligt nöjda med honom – men nu är det dax att gå vidare. Så i fredags parkerade vi honom på bilfirman, pussade honom lite, klev in i den nya och körde tillbaka hem. Vår nya bil är en Adria Coral 670 DC och hela 7.50 lång, som vi döpt till Ralle. Vi tycker att han är jättestor, men det är en en rätt normal storlek som nästan alla våra bekanta har.

Ralle uppfyller alla våra krav vi har just nu och det som vi gillade med Peppe. Bland annat ett stort garage, där vi får plats med våra vanliga cyklar. Visst kan man ha cykelställ, men vi vill ha cyklarna i garaget för att slippa smuts och ökad stöldrisk mm. Den nya bilen hade faktiskt cykelställ, men det tog vi bort direkt.

Nya bilen har alltså allt vi önskar, men trots att han är större så är förvaringsutrymmena färre. Så under helgen har vi pusslat för att få plats med allt vi behöver och rensat ur en del. Men nu tror vi att vi fått till allt som vi vill ha det. Det märker vi i helgen, när vi tar första turen.

De allra flesta tycker det är roligt att inreda och fixa nytt, inte jag… jag tycker det är mest bökigt. Jag tycker om när allt är som vanligt och bara det funkar så är jag nöjd. Nu ska jag vänja mej vid detta och tänker att vi ska ha den här bilen längre än den första. Det blir nog jättebra!

I filmen ser ni hur Peppe ser ut inuti både med våra grejer och sedan som helt tom. VI rekommenderar gärna Weinsberg Pepper till er som vill testa på husbilslivet, vill ha något litet och aldrig campat förut. Det är verkligen en kanonbil!

Nu väntar nya äventyr med Ralle. Varför han heter så? Jo, för att modellen är en Coral – (co)Ral + le 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Som jag tidigare skrivit, så händer det väldigt mycket den här veckan. Det superviktiga läkarbesöket i måndags var bara början. Idag var det dax för ytterligare en viktig grej. Så viktig att vi tog husbilen dit redan igår, för att verkligen komma i tid.

Som stockholmare litar vi inte alls på lokaltrafiken. Ska man vara helt säker på att komma i tid, eller en fram överhuvudtaget – ja, då ska man inte använda SL. Vi tog husbilen och sov på en parkering inatt. Inte jättemysigt, men funktionellt och vi var definitivt i tid 😛

Igår var det dax för Martin att övningsköra en sista gång för C1-kort och imorse var det uppkörning. Att ta sej från Tumba till Gillinge i Vallentuna tar ca 90 minuter, när allt går smidigt. Sen ska man ju gärna vara där en stund innan, så det går åt rätt mycket i restid. Om man då ska varar där ena eftermiddagen och påföljande förmiddag OCH har inställda pendeltåg samt rusningstrafik att ta hänsyn till – ja, då ska man antingen ha egen bil eller ett jäkla tålamod och gott om tid. Vi har ingetdera.

Vår lösning var att istället ta husbilen. Så igår efter lunch åkte vi till Gillinge, där körningen skulle äga rum, och ställde oss för att jobba på deras parkering. Medan Martin övningskörde satt jag och läste i en nästan tom bil. På fredag hämtar vi den nya bilen, så i Peppe finns nästan bara lakanen kvar nu. Vi har dessutom städat det mesta och vill inte skita ner igen, så på kvällen åkte vi till närmaste centrum och åt hamburgare. Sen åkte vi tillbaka till parkeringen igen och sov där.

I morse vaknade vi alltså på en rätt tråkig parkering, precis utanför Gillinge, där han hade övningskört – men det var inte exakt där han skulle köra upp. Så efter frukost körde vi den korta biten till uppkörningsområdet några minuter bort. Nu var det dax!

Martin gick iväg och jag började fixa resten i husbilen för att fördriva tiden. Jag tog ur täckena ur påslakanen, kuddarna ur örngotten, kollade alla hyllor och tömde det lilla som var kvar. Sen satte jag mej för att läsa en stund och då kom han tillbaka. Han klarade det!!!

Nu är alltså C1-kortet bärgat och vi kan snart hämta hem vår nya husbil. Lilla Peppe är 6.75 och väger 3500 kg, han körs med vanligt B-kort. Nya bilen är 7.50 och väger 3850, för tyngden krävs alltså en högre behörighet om man tog körkort efter 1996. Å det gjorde Martin, han tog sitt körkort 2000.

Jag däremot tog körkortet redan 1988 och får alltså köra tyngre bilar – men tycker inte om att köra alls efter älgkrocken för några år sedan. Jag kan alltså – men vill helst inte.

Det roliga är att bilen som Martin körde upp i är mindre än Peppe, men väger hela 5 ton. Hade han inte klarat det, så var min pappa bokad för att hjälpa oss hem med nya bilen – så hade den fått stå och vänta tills kortet var avklarat. Nu är den lilla detaljen fixad.

Väl hemma igen ska vi plocka ur det sista och städa klart. Lakan, handdukar och filtar ligger redan i tvättmaskinen, snart redo för nya bilen. Så himla skönt att allt gick vägen. På fredag vid 10.30 hämtar vi nya bilen och nu kan vi göra det själva.

Häng gärna med på vårt äventyrskonto på instagram @jikitaspåäventyr där är mer husbilsliv än på mitt vanliga konto 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube