När folk väntar barn säger de nästan alltid ”könet spelar ingen roll, bara barnet är friskt”. Jaha… men om det inte är det då? Innebär det en världskatastrof om det föds en liten bebis med ett eller annat fel? Om det finns lite bokstäver, saknas en fot eller ögonen inte fungerar. Kan man inte älska det barnet då? Självklart hoppas man att barnet ska födas frisk, men huvudsaken måste ju ändå vara att barnet lever!

Jag märkte direkt på BB att Senior inte var som andra. Han såg frisk och fin ut, men var på något sätt annorlunda. När han var drygt 2 år fick vi första diagnose, astma, inte så farligt – det kan man ju leva med. Sen kom de andra diagoserna i raskt takt, allergi, reflux, fel på levern osv… tills vi kom till ADHD och lite annat. Senior är ändå en underbar kille och numera fungerar rätt bra med rätt förutsättningar. Ingen katastrof alltså. Min bästa kompis var blind, men levde ett fullgott liv ändå. En kompis har en kille med Downs Syndrom som även han har ett bra liv och är en kul grabb. Människor som gett oss omkring ett annat synsätt och ett annat ”tänk” på vad som är viktigt livet.

Jag blir precis lika irriterad på uttrycket ”Han är så snäll som sover hela nättern”. Jaha… så om man har en unge som är superpigg på nätterna eller krånglar på annat sätt – är det då en elak unge? Jag veeet att detta är klyshor, sånt man bara säger… men snälla Ni: tänk efter!!! Det är helt ok att få ett barn som inte är 100% friskt, det är en sorg först… men sen lär man sej att leva efter de nya förutsättningarna. Livet blir inte sämre, det blir bara lite annorlunda. OCH en liten parvel som strular på nätterna kan vara den duktigaste unge du någonsin träffat på, utanför sängkammaren 🙂

Så du som väntar barn: se fram emot barnet och välkomna det efter de förutsättningar som han eller hon föds med. Lycka till!

.