Så var det dax. Årets första julbordskryssning är avklarad och första julbordet är testat. Julbordskampen på Östersjön 2024 är inledd. Om ett par veckor vet vi vem som står som årets vinnare 🙂
I tisdagskväll tog vi oss till Värtahamnen i Stockholm för att kliva ombord på Baltic Princess, Tallinksiljas fartyg som går mellan Stockholm och Åbo. Det är faktiskt en ny rutt, där man varje onsdag har en heldag i land att utforska Åbo, innan fartyget går tillbaka till Stockholm igen. Precis som man kunnat göra till Helsingfors i många år, nu kan alltså besöka Åbo också – iaf en gång i veckan.
Vi var alltså ombord för att testa rutten, filma fartyget, kolla in Åbo och äta julbordet. Jobbet börjar faktiskt redan innan vi går ombord med att filma en sk ”påa” redan i terminalen. Sen är kameran med under hela resan. Den här gången blir det en film om julbordet och en om båten samt våra 24 timmar ombord. Lite från Åbo också alltså, men väldigt lite – vädret var alldeles för dåligt.
Kryssningen började i Happy Lobster med en läcker skaldjurstallrik. Jag älskar skaldjur och de blir så bra på bild. Att få äta upp sitt arbetsmaterial är ju väldigt lyxigt. När vi jobbar är vi väldigt försiktiga med vad vi dricker, så det blev bara cola zero till. När vi fotat, filmat och ätit upp tog vi ett varv runt fartyget för att filma det. Sen dök vi i säng.
På morgonen blev det lite sovmorgon, vi skulle ju inte vara i Åbo förrän vid 10 och hade gott om tid att äta frukost och bara sitta ner en stund. Baltic Princess tar nästan 3000 passagerare, både dit och hem var det ca 300. Vi hade det väldigt luftig och superservice hela vägen. Det var definitivt ingen trängsel vare sej i baren på kvällen, vid frukosten eller när vi skulle gå i land. Jätteskönt.
Jag ska berätta om hela dagen i Åbo i ett eget inlägg, men snabbt kan sägas att slottet bara ligger ett stenkast från båten – så vi började där. Sen gick vi längs kanalen in till stan, där vi gick till Saluhallen för att äta lunch. Där åt vi en pizza som kan vara den godaste jag någonsin ätit. Pizzerian har varit 29:e bästa i Europa, inte illa!
Efter sisådär 15 000 steg gick vi ombord igen och förberedde oss för middagen. Strax innan matsalen The Grand Buffé öppnade fick vi komma in och fota/filma julbordet. Detta var den allra första dukningen, så det var lite extra peppad personal i köket. Det var inte bara vi som fotade, det gjorde både kockar och servitriser också.
När vi hade vårt material var det dax att börja smaka. Kanske inga sju turer som traditionen säger, men iaf tre eller fyra. Vi har ju lärt oss med åren hur vi ska göra för att helt enkelt inte äta ihjäl oss. Vi testar särskilt alla nyheter samt skinka, Jansson, köttbullar, prinskorv och lutfisk (om det finns). Detta är det som folk är mest nyfikna på. Samt efterrätterna.
Julbordet ombord på Baltic Princess och även de andra siljabåtarna är väldigt fint i år. MEN där finns inga prinskorvar! Jättekonstigt! De fattades även på Viking Glory förra året, så de kanske är på väg bort? Det återstår att se…
Här fanns två särskilt intressanta nyheter, sill med lingon och ingefära samt en rödbetsglaserad lax om var så sjukt god! Tre olika skinkor, gott men inget som stack ut. Jansson var god men lite för lös, köttbullarna små och saftiga, lutfisken helt ok men med för lite sås. Allt var alltså helt ok och några grejer stod ut lite extra. Dessutom var matsalen mysigt julpyntad, sånt gillar vi!
När det sista var filmat var det dax att ta lite ledigt. Då blev det en stund i de olika barerna ombord för att testa lite av årets utbud av drinkar. Vi tar alltid olika så vi kan smaka av varandra. Det blev ett par stycken innan vi gick tillbaka till hytten och somnade ovaggade. Både mätta och otörstiga.
På morgonen hade vi missförstått precis allt och trodde att vi hade hur gott om tid på oss som helst. När vi åkte var det ju vid 18-tiden, så vi tänkte att det skulle vara så nu med. Så var det inte. Båten skulle gå redan vid 8, så det blev att skynda in i det lilla caféet ombord för att köpa frukost och sedan kasta oss av båten med bara några minuters marginal. Den där lugna frukosten som vi sett fram emot var alltså bara att glömma. Hoppsan lixom.
Detta var den första av fem julbordskryssningar. Redan imorrn drar vi till Grisslehamn för nästa. Ni hänger väl med?
Hur orkar jag hålla mej hälsosam vecka efter vecka? Det orkar jag inte alltid, men nästan. Knepet är att inte ha några förbud och att planera. Jag får äta pizza, hamburgare, godis och chips – men bara ibland. Om jag planerar min vardag på ett bra sätt, kan jag göra som jag vill lite då och då.
Med planering menar jag att ha koll på maten, den är viktigast om man vill gå ner i vikt eller hålla vikten. Vi har alltid matlådor i frysen, så att vår vardag ska fungera enkelt. Men jag planerar även in fysisk aktivitet, våra dagliga promenader skrivs inte in i almanackan – men min styrketräning skrivs däremot in. Måndag, onsdag och fredag ska den bara bli av! Det finns inte många acceptabla ursäkter för att inte lyckas träna 15 minuter, eller hur?
Å får jag bara mitt godis lite då och då, så står jag ut. Utan problem faktiskt. Det liv som jag levde för drygt 20 år sedan har jag förändrat totalt och idag har jag en hållbar livsstil både vad det gäller mat och träning. Jag är inte fanatisk, men jag tänker på min hälsa. För mej funkar det 🙂
Söndag: Fläskfilé i ugn (20 P för hela gratängen, plus potatismos)
Fläskfilén var en av de första rätter jag gjorde när jag flyttade hemifrån och är en av mina favoriter. Tacokryddan, Ärtamolen och vitkålsgratängen är läsarfavoriter. Jag älskar taco och har många sätt att äta den på, HÄR kan ni se olika förslag.
Många pratar om att man måste unna sej, jag gillar inte just det uttrycket utan säger hellre att jag gör medvetna val. Jag väljer ett hälsosamt och ett friskt liv, så långt det går iaf. I det ingår att äta det man tycker om och samtidigt mår bra av. Så jag äter allt, har inga förbud – men jag har koll 🙂
För någon vecka sedan var det dax för årets Hälsomässa, eller Allt om Hälsan som den egentligen heter. Dagen började med yoga och slutade med ett väldigt roligt möte 🙂
Jag har besökt mässan vart enda år de senaste 15-20 åren. Under några år runt 2010 jobbade jag även där och stod i Viktväktarnas monter. Det var på den tiden när VV hade en ganska stor shop med både godis, livsmedel och kokböcker. Det var alltid väldigt mycket folk i montern och många som ville veta allt om VV, kostprogrammet och en massa annat. Det var himla kul och jag kan sakna det ibland.
Numera är jag där mest som journalist och lite som digital kreatör. Jag letar efter kul grejer att skriva om samtidigt som Martin och jag samlar material till våra youtube-kanal och sociala medier. Ni kan se filmen vi gjorde längst ner i inlägget.
För media börjar alltid mässan med en frukost, då vi får veta allt som händer under mässan, nyheter och annat som är bra att veta. Sedan ett par år tillbaka har den även börjat med någon form av aktivitet, i år var det yoga. Jag är mer än dålig på yoga och är kanske ensam om att bli superstressad. Övningarna går för snabbt, jag hänger inte med och blir irriterad. Avslappningen på slutet är typ det enda jag kan ta till mej.
Efter yogan var det dax att ta sej an mässan. Vi brukar börja med att gå runt allt så fort vi kan för att filma allt innan det kommer en massa besökare. Sen tar vi ett varv till när vi tittar mer ingående på alla montrar och hälsar på alla vi känner. I år var det framförallt Carina och Jerker som driver Rosenserien som vi ville träffa lite extra och Madeleine som är expert på träning för kvinnor mm. Vi har fått kontakt via instagram och haft lite koll på varandra under en ganska lång tid.
Mässans tema i år var kvinnohälsa och särskilt klimakteriet. Madeleine har tillsammans med en läkare precis öppnat en klinik för kvinnor, klimakteriet, träning och allt annat som hör därtill. Självklart ville jag göra en intervju om detta. Bara att äntligen ses var väldigt roligt. Att vi även fick till en himla bra intervju var en stor bonus. Det finns så mycket att säga och så många myter att slå ihjäl kring kvinnors hälsa. Jag hoppas att vi kunnat bidra med något. Ni kan se intervjun ca 18 minuter in i filmen och får bedöma själva.
En rolig mässa som dessutom är viktig. Vi kommer tillbaka nästa år igen 🙂
Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. Nu hoppas jag. Väldigt mycket dessutom. Bland alla andra diagnoser har jag fått en ny; Klimakteriet. Den är kanske värst av dem alla 🙁
Hur var det nu? Får man prata högt om kvinnliga åkommor? Jag tycker ju det, men under alldeles för många år har det varit ett stort tabu kring mens, underlivsproblem och klimakteriet. Sånt som brukar kallas för kvinnoproblem. Jag sticker gärna ut lite om det hjälper någon och har under de senaste tio åren gått igenom olika ingrepp och behandlingar i de ”nedre regionerna” som jag pratar öppet om. Klimakteriet är alltså bara ytterligare ett.
Jag trodde faktiskt att jag var färdig med mens och sån skit för några år sedan och var så lycklig. Men efter knappt ett år kom det tillbaka och var värre än tidigare. Förra året kollade man upp mej både för att jag hade ont i magen, blödde konstigt och man inte kunde göra cellprov eftersom livmodern växt igen. Efter ingreppet som gjordes då har jag inte haft minsta blödning, efter 15 månader borde man väl kunna vara säker på att skiten inte ska komma tillbaka. Jag är iaf snart 55 år gammal och klart över den ålder då de flesta är i övergångsåldern.
”Klimakteriet, övergångsåldern eller perimenopaus (från grekiskans klimakterikos = kritisk) är den övergångstid som varar något år, då en kvinna övergår från att vara fruktsam till att inte längre få ägglossning och därmed inte längre kan bli befruktad på naturlig väg.”
Men så kom det lite problem, som hjärtklappning, dålig hy, viktökning, dålig sömn, mysko humör och lite annat smått och gott. Saker som jag egentligen inte satte ihop, utan bara tänkte att jag inte riktigt kände igen mej. Några vallningar märkte jag inte av och då kan man ju inte vara i klimakteriet, eller?
När jag fick jobbigt med andningen blev jag så pass fundersam att jag till slut sökte hjälp på vårdcentralen. Men jösses så svårt det var att få tid hos läkare. Jag passade på att byta vårdcentral när jag ändå höll på. Det skulle ta åtskilliga diskussioner med sköterska via 1177, innan jag till slut fick en tid. Tre veckor fram i tiden. Detta var något man kallade för en akut tid…
Jag fick iaf träffa en ung läkare för ett par veckor sedan, som blev minst sagt förbryllad. En del av problemen satte han ihop med klimakteriet, men sa sej kunna för lite om det för att ge mej adekvat hjälp. Jag har ju dessutom alla mina olika cancerrisker och då får man inte ta vissa läkemedel. Så han vågade inte göra annat än skicka remiss till kvinnoklinik. Där fick jag tid direkt!
Jag träffade en mycket kompetent och trevlig läkare som både undersökte mej noga och lyssnade på mina bekymmer. Hon kom snabbt fram till att jag skulle testa Veoza som är ett nytt läkemedel på marknaden, den kom så sent som i maj -24. Läser man om den så är den väldigt effektiv särskilt för värmevallningar, som jag alltså inte har… så vi får väl se om jag får någon hjälp av den. Men den ska funka för andra vanliga bekymmer också, men däremot vara sämre mot sömnen och man kan bli lös i magen. Juhupp… OCH de kan ta upp till två månader innan man fått någon effekt. Tjoho lixom…
Men jag är ju lite tvärtom, så man kan ju hoppas på det bästa. Jag tog min första tablett förra fredagen och sedan den natten har jag sovit hela nätterna för första gången på flera år. Jag vet inte om det är tabletterna eller ej, men det spelar ingen roll. Jag är bara så lycklig över att få sova. Skulle det vara effekten av medicinen så ser jag verkligen fram emot mer.
Man kan enkelt säga att tre av fyra kvinnor upplever besvär. Det man mest hör om är värmevallningar och viktökning. Men det är ganska vanligt med frossa, ont i lederna, torra ögon, sömnproblem, trög mage och en massa annat. Träning och avslappning ska göra processen lite lättare. De flesta som söker hjälp, vilket är alldeles för få, får oftast läkemedel med östrogen. Men vi som har risk för cancer eller som genomgår cancerbehandling kan alltså istället få utan.
Men det här att söka hjälp är inte jättevanligt och läser man på olika forum så är det många som skriver lite uppgivet att det är en naturlig del av livet som man lixom bara ska genomlida. Men så är det ju inte! Har man problem och kanske inte riktigt känner igen sej själv, så måste man be om hjälp. För hjälp finns det. Man ska inte behöva lida i 5-10 år bara för att man fötts till kvinna.
Nu ser jag fram emot att se vad medicinen kommer att göra med mej. Om det är den som hjälpt mej med sömnen vet jag inte, men det är ju ett mysko sammanträffande… så här efter en veckas medicinering är jag lite piggare, lite gladare, har bättre hy, har jämnare humör och mår faktiskt överhuvudtaget lite bättre. Skulle det vara inbillning så inbillar jag mej gärna 🙂
Nu vill jag bara bli mej själv igen, kanske lite 2.0. Jag vill sova hela nätterna, orka träna och ta långa promenader igen, komma tillbaka till min målvikt och vara glad. Lite som en ny människa eller mitt gamla jag. Jag har lixom saknat mej lite grann.
Ni som är i 50-årsåldern. Hur mår ni? Söker ni hjälp om det skulle behövas?
Nu är det många som säger att de behöver och ska starta om sin viktresa. Man säger ofta så när man struntat i allt en tid och behöver ta tag i sej igen. Men handlar det verkligen om att börja om helt och hållet? Det låter ju så tråkigt…
Att börja om betyder att man är tillbaka på ruta ett och ska ta allt från början igen. De flesta som använder begreppet är inte där, några är det – men långt i från alla. För de flesta handlar det om att man har gått upp några kilo under semestern eller pga trassel i livet, men oftast inte allt man tidigare har gått ner. Man är inte återigen på ruta ett och då blir det ju fel att tänka att man ska börja om. Eller hur?
Jag har under alla mina år på Viktväktarna tänkt ”konstatera faktum, lär av det som hänt, gör upp en plan inför nästa snedsteg, stryk ett streck, kör framåt!” Jag har aldrig börjat om, jag har fortsatt framåt. För mej känns det bättre mentalt att tänka så. Jag har ju aldrig slutat, bara trampat lite snett 🙂
Å nu när det är så många som ska köra framåt igen tänkte jag ge mina vassaste tips på hur ni faktiskt ska ta er hela vägen in i mål. Den är gången ska ni ju lyckas, eller hur? Det säger man ju varje gång, men den här gången är det verkligen så.
Mitt hetaste tips är förstås att aldrig trampa snett eller köra av banan… kalla det vad du vill – men det kommer inte att hända. Att köra av banan gör man, det ingår i livet. Däremot behöver man ju inte köra rätt ut i tjottahejti, man kan ju bara köra ner i diket typ.
Man kan lixom planera sina dikeskörningar genom att bestämma hur mycket man får släppa taget och under vilken period. Man bestämmer helt enkelt att sköta sej så mycket man kan de dagar som går att sköta sej under tex semestern och sätter sedan stopp för ”förfallet” samma dag som semestern är slut. Det är det absolut enklaste sättet att komma tillbaka och då slipper man att börja om, man slutade ju aldrig helt 🙂
Jag brukar prata om små steg och att man inte måste vara perfekt. Man måste inte göra varenda måltid helt perfekt och man måste inte träna hårt sju dagar i veckan, det räcker med att vara good enough. Jag skulle snarare säga att man SKA INTE vara perfekt, det orkar man inte i längden. Börja med små steg och öka, det är roligare än att gå ut hårt och minska pga tidsbrist, skador mm… tycker iaf jag. Det är lixom roligare att vara stolt och glad.
Det är maten som är viktigast, börja med den. Krångla inte till det. Ta din vanliga mat och gör den lite bättre. Lägg till grönsaker, det är nästan alltid det som brister. Minska portionerna (men ät kompletta måltider), det blir inte godare för att du äter mycket. Glöm inte att dricka ordentligt (vatten helst) och ta inte bort allt fett. Kroppen behöver fett ett par gånger om dagen för att fungera, det och vätska är väldigt viktigt för tarmarnas funktion.
Alltså: Börja med maten, krångla inte till det, ät kompletta måltider, drick ordentligt och glöm inte fettet.
Sen tar vi allt annat som hör hälsan till, för det är det allt handlar om egentligen. Att tänka hälsa och att må så bra som möjligt och få en kropp som gör det man ber den om. Då behövs återhämtning, i form av god sömn och vila. Kroppen behöver även fysiskt aktivitet, men inte nödvändigtvis hård träning. Det räcker med en promenad om dagen, gärna minst 30 minuter. Ta två korta om det känns bättre.
Man behöver inte träna för att gå ner i vikt, men om kroppen ska må bra och hålla i längden så behöver den muskler. Så det är inte helt fel att lägga till lite styrketräning regelbundet, men den behöver inte vara stenhård eller långa svettiga pass. Jag tränar hemma, ungefär 15 minuter, tre gånger i veckan och har fått jättefina resultat. Med större muskelmassa ökar dessutom förbränningen och det blir framförallt lättare att hålla den nya vikten.
Alltså: Satsa på sömn och vila. Lägg till promenader och lite styrketräning för att kroppen helt enkelt ska må bättre och göra det du ber den om.
Det är inte så svårt egentligen, bara sunt förnuft. Följ det kostprogram du valt och se det långsiktigt. Minst ett år, helst resten av livet. Gör upp en realistiskt plan, sätt upp delmål och ett rimligt slutmål med härliga belöningar på vägen och ett rejält på slutet. Hitta ditt VARFÖR! Du ska gå ner för DIN skull, ingen annans!
Gläds åt minsta minus, räkna med ett och annat plus men även små platåer på vägen. Ha tålamod helt enkelt!
Alltså:
Gör upp en plan
Planera delmål med belöningar
Sätt ett realistiskt mål
Ha tålamod
Gläds åt minsta framgång
Var beredd på bakslag
Börja aldrig om – fortsätt bara framåt
Och det viktigaste av allt: Skratta! Någon har sagt att ett skratt på ca 10-15 minuter kan öka förbränningen med ca 10-40 kcal. Det är dessutom gratis och helt fritt från biverkningar. Om man skulle skratta varje dag i ett år skulle det alltså kunna motsvara ett en viktminskning på 0,5–2 kg per år. Så skratta på 🙂
Skämt å sido, så är skrattet viktigt för att det är ett sätt att slappna av och det helt enkelt är roligare att vara glad.
Jag har skrivit om mina bästa tips förut, bla HÄR. För mej är även planering viktigt. Vi gör matsedlar varje vecka, ni hittar dem HÄR och vi har alltid matlådor i frysen som jag äter till lunch. Bra matlådemat hittar ni HÄR. Å jag finns även på instagram för tips, råd och tankar om livet och vikten @marlenerinda – välkomna att hänga med mej där. Dessutom har jag flera olika grupper på facebook som ni kan hänga med i, bla Viktväktare Pepp.
Ni vet det kanske redan, men jag har varit Viktväktare i över 20 år. Sedan 2004 har jag varit sk Guldmedlem och hållit vikten hyfsat genom alla år. Det är inte lätt, men det går.
I14 år jobbade jag dessutom på VV, det var där jag träffade Martin. Jag vet att Viktväktarna fungerar, men man måste lita på programmet, följa det och ha tålamod.
ViktVäktarna är ingen kur – det är ett sätt att leva. Ett sätt att må bra.
Många frågar om Egypten. Hur det är, är det säkert och vad kan man göra? Vi har varit där många gånger, på olika platser. Senast över nyår förra året och snart bär det av dit igen. Därför tänkte jag sammanfatta mina tankar för er som är nyfikna och kanske funderar på en resa till det stora ökenlandet.
(Det visade sej inte vara så lätt att göra en kort sammanfattning, den blev ganska lång… håll till godo!)
Jag var tidigt intresserad av antiken och läste varenda roman om det gamla Egypten. Såklart drömde jag om att se de mäktiga pyramiderna i Giza. Vem gör inte det? Jag kommer såväl ihåg när vi flög till Seychellerna och faktiskt såg pyramiderna från luften, hur små de såg ut och hur besviken jag blev 😛
Det var såklart en synvilla, de är gigantiska! Något jag fick uppleva första gången i landet. Min första resa till Egypten var 2001, barnen var 6 resp 7 år gamla. Resan gick till ett rätt oexploaterat Hurghada, där hotellen låg en bit bort från stranden och det var nära till citykärnan. Vi var fast beslutna om att se så mycket vi kunde av landet och gjorde utflykter till både Kairo och Luxor. Om vi inte skulle komma dit igen. Första mötet med Kairo blev en ögonblicklig förälskelse som fortfarande håller i sej. Sedan dess har det blivit många besök i landet och flera besök i den kaosartade huvudstaden.
Den här texten inriktar sig mest till er som aldrig varit i Egypten, men är nyfikna på landet. Jag har varit där ett tiotal gånger nu, på olika platser och tycker nog att jag sett så pass mycket att jag kan ge matnyttiga tips och råd. Jag gillar ju dessutom att resa i lite annorlunda länder, gärna på den afrikanska kontinenten. Ni som redan innan är ”anti” Egypten, muslimska länder och liknande – kan sluta läsa här.
Till att börja med vill jag börja med att påminna om era pass. För att resa till Egypten SKA era pass vara giltiga minst 6 månader EFTER HEMKOMST. Det är det första ni ska ha koll på. Mååånga missar detta har jag förstått, det är inte kul att bli nekad vid avresa och vända hemåt igen. Så kolla passen om ni ska resa snart, sen kan ni läsa vidare 🙂
Ska vi ta det här med kriget i Gaza på en gång? Gazaremsan ligger vid Medelhavets sydöstra hörn, med en pytteliten bit som gränsar mot Egypten. I övrigt är Gaza omslutet av Israel. Sharm el Sheik är den turistort som ligger närmast, det är 39 mil fågelvägen. Till Kairo är det 34 mil, men betydligt längre landvägen såklart. Till Hurghada som är på andra sidan Röda Havet är det över 70 mil landvägen. Att jämföra med Stockholm – Lvov (Ukraina) som är 46 mil fågelvägen eller Krakow – lvov som är 32 mil. Till Polen åker många utan att ifrågasätta säkerhetsläget kring Ukraina. En reflektion bara, som jämförelse till alla frågor om Egypten.
Vi har bekanta i både Hurghada och Kairo och frågade såklart dem innan vi åker ner förra vintern. Ingen av dem har ens märkt av kriget. UD avråder inte från resor, vilket de gjort periodvis då och då av andra orsaker – men det var länge sedan nu. Hade det varit farligt att åka till Egypten eller Kairo så hade UD såklart haft en avrådan. Jag lutar mej på det.
Var ska man åka då?
Sharm el Sheik är både fint och trivsamt, men det undviker vi faktiskt just nu med tanke på Gaza. Sharm ligger i Sinaiöknen, här fanns nästan ingenting innan hotellen började byggas på 80-talet. Så är det iofs på många platser i Egypten. Därför är resorten oftast med flera restauranger eller sitter ihop med ett annat resort. Självklart är det väldigt populärt med ökenutflykter här, både på kamelryggen och med fyrhjuling. Sharm är otroligt häftigt för den som dyker eller gillar att snorkla, det är glasklart vatten och massor med färgglada fiskar. En av våra resor hit tog maken och killarna dykcert här. De gjort all teori hemma i kalla Sverige och uppdyket på plats, ett smart upplägg tyckte vi.
Jag vet inte om någon svensk charterarrangör har resor till Sharm just nu. Vi kommer att åka tillbaka, men inte nu.
Vi har valt området runt Hurghada de senaste resorna och besökt allt från Port Ghalib i Marsa Alam en bit söder ut – till El Gouna strax norr om Hurghada. Marsa Alam är lite likt Sharm el Sheik med absolut ingenting utanför resorten. Det är kanske inte jättenära, men ändå kanske det bekvämaste stället att bo om man vill uppleva Assuan och Abu Simbel. För besök i Luxor funkar allt runt Hurghada, det ligger lixom rak västerut. Självklart ska man åka på utflykt när man är i Egypten, iaf om det är första gången man besöker landet. Men vi återkommer till det.
Det ser inte ut som särskilt många har resor till Marsa Alam för tillfället, varför vet jag inte. Där bodde vi iaf på Siva Port Ghalib, detta kan ni läsa om HÄR. Vi var här årsskiftet 2016/2017 och trivdes väldigt bra. När vi åkte till Hurghada förra året var det alltså några år sedan sist, till nästa gång blir det däremot väldigt tätt. Att vi valde Egypten förra året var helt pga priset. Två veckor med flyg, mat och med tillägg för barnfritt hotell för typ 30 000 över nyår, är ett väldigt bra pris. Att det blir nu igen är av nästan samma anledning, men också för att det är nära, enkelt, solsäkert och liten tidsskillnad.
Förra året valde vi The Grand Palace i Hughada som är ett sk Red Sea Hotel, den här gången blir det Makadi Spa i Makadi Bay som ingår i samma kedja. Ni kan se allt om hotellet HÄR. En ort som vi hört mycket gott om som vi vill kolla in och se om det är så bra som alla säger. Vi hade tänkt bo i El Gouna, där våra vänner bor – men det blev lite för dyrt för oss tyckte vi.
Överhuvudtaget är hotellen i Egypten väldigt fina. Det är oftast större resort med flera restauranger både inne på hotellet och direkt utanför. Rummen är stora och rymliga, vanliga färger är vita väggar och turkosa textilier. Allt byggt i sten, så wifi-signalen har svårt att nå igenom väggarna. En rekommendation är att köpa sim-kort på flygplatsen. Där står alla operatörer direkt i ankomsthallen och hjälper snabbt till att aktivera kortet. Ta en operatör där du ser att det funkar direkt och inte behöver vänta 30 minuter, då minska risken att bli lurad. Det brukar finnas wifi att köpa till på hotellen, de funkar sådär…
Vilka utflykter ska man göra då?
Jag tar för givet att nästan alla är nyfiken på pyramiderna och vill se dem i verkligheten. Det är en upplevelse! Från Hurghada är det en rätt jobbig resa att ta sej med bil genom öknen till Kairo, men man kan flyga också. Det är dock himla häftigt att se soluppgången över sanddynerna, kameler på rad och att uppleva den galna trafiken in till huvudstaden. Den är… speciell…
Man brukar bli hämtad vid 2-tiden på natten, komma fram lagom till allt öppnar och är tillbaka på hotellet vid 22-tiden. Om man inte väljer att stanna över natten, vilket vi gjort några gånger. Nu i januari ska vi dock bara åka över dagen, då våra vänner bara är med oss en vecka. Kairo är verkligen en speciell stad med väldigt mycket att se. Här finns inte bara pyramider, utan Sfinxen, Egyptiska museet, den stora moskén, basarerna och mycket annat. Det ”ska” upplevas.
MEN även om Kairo är ett måste, så är vi mer fascinerade av Luxor. Man fattar lixom inte hur häftigt det är förrän man man besökt båda städerna. Kairo är en STOR upplevelse, där man känner sej väldigt liten. I Luxor har man antikens historia rätt framför näsan, bokstavligen. Här finns tempel som är flera tusen år gamla, man går bokstavligen där Faraonerna en gång också gått. Här finns Konungarnas Dal med alla gravkammare, Hatchepseuts Dödstempel, man kan åka faluk (båt) på Nilen och en massa annat. Luxor tar andan ur en på ett helt annat sätt än Kairo och man bör besöka bägge någon gång i livet. Alltså måste våra vänner följa med oss till Egypten flera gånger 🙂
Sen måste man såklart ta en båttur, snorkla eller dyka. Jag är ingen badare, men sitter gärna på båten och ser fiskarna uppifrån. Vattnet är faktiskt så pass klart att man kan göra det, även om det såklart är häftigt att simma bland dem. Fiskar kan man också se vid bryggor, så även om man inte åker iväg eller snorklar så kan man uppleva undervattensvärlden lite ändå.
Vi upplever helst nya platser med fötterna. I Egypten kan det bli lite knepigt. I Marsa Alam fanns inget utanför resortet, det gick inte att gå särskilt långt där utan att hamna i öknen. I Hurghada däremot finns bebyggelse en bra bit från hotellen hela vägen in till Hurghada stad och även en bit förbi mot El Gouna. Inne i Hurghada finns butiker, restauranger och små torg där man kan sitta och fika. HÄR finns mer att läsa om Hurghada.
Det man ska veta är att försäljarna är rätt påstridiga. Såklart, vi är ju vandrande plånböcker och deras möjlighet till inkomst. Vill man inte handla så säger man bestämt nej. Låt er inte dras med in i en butik mot er vilja, säg nej och fortsätt att gå.
Utanför de stora sevärdheterna i Kairo och Luxor är det ännu värre. Här drar folk i en, bokstavligen. Vi väljer därför att använda en lokal guide, då får man hjälp att säga nej och kan gå hyfsat ifred. Detta är ju inte unikt för Egypten, så är det i många länder där man lever på turismen. Man får helt enkelt acceptera att vi ses som pengar.
NÄR ska man åka då?
När som helst faktiskt. Det är varmt året om, även om det är svalare runt nyår. När vi var där första gången kom vi i mars till 40 graders värme. Vid vattnet kan det vara helt ok, i en stad som Kairo eller Luxor blir det varmt. Vi har åkt runt nyår flera gånger och för några år sedan var det rätt svalt, nu känns det som det blir varmare och varmare. Förra året var det drygt 25 grader varje dag, men solen går ner tidigt och det blir svalt på kvällarna. En tjockare tröja eller tunnare jacka är nödvändigt.
Växla pengar?
Förr brukade vi växla ett par hundra innan vi åkte, det är alltid lite lättare att ha lokal valuta när man kommer fram. Numera är det svårt att växla i Sverige, inte ens Forex har Egyptiska Dollar hemma. Men Euro funkar på de flesta ställen och uttagsautomater finns överallt utanför hotellen. Så numera tar vi med Euro och bankkort, så tar vi ut det som behövs på plats eller betalar i Euro. Vi undviker dock att betala med kort, det känns inte alltid helt säkert.
Vi som gillar Egypten blir aldrig mätta på landet. Här finns så mycket att se, upplevelserna tar lixom aldrig slut. Å vissa saker kan man se om och om igen, som Kairo och Luxor. Det är lika häftigt och fascinerande varje gång. Och för varje gång kan man ta in mer och mer, när man vet vad man har att vänta sej och den där förstagångsupplevelsen har lagt sej. Vi åker dit i januari igen och den här gången är det första gången vi kommer att göra en film därifrån, det ska bli väldigt spännande. Då får ni följa med och ta del av vår dag vid pyramiderna, och samtidigt se vännernas första intryck av de mäktiga byggnadsverken.
Det finns mycket att säga om Egypten, men jag tror att jag stannar här. Inlägget blev väldigt långt bara med detta lilla. Att sammanfatta ett så speciellt land är svårt. Men jag skulle vilja säga att så länge UD inte säger något, så åk! Jag har alltid känt mej trygg där.
Det finns så prisvärda resor och det är ett väldigt bekvämt resmål. Bara 5 timmars flygtid, behagligt klimat, fräscha hotell, massor att göra om man vill, god mat och minimal tidsskillnad. Men det är ju såklart inte ett resmål för den som är orolig och tänker sitta på hotellet hela vistelsen. Då skulle jag åka någon annanstans.
Vi trivs i Egypten och kommer att fortsätta att utforska landet. Det finns mycket kvar att se även om vi sett mycket hittills. Drömmen är att se Alexandria, ta en kryssning på Nilen och uppleva Assuan. En dag så blir det så.
Det är redan mitten av november och nu börjar julborden för oss. Senaste månaden har vi varit väldigt noga med promenader, mat och vila – för att gå ner något kilo. För nu kommer det bli mycket mat under ett par veckor och vågen kommer att visa plus.
Eftersom jag inte tycker om november så är det alldeles perfekt att ha en massa resor inbokade då. Nu är det tyvärr inga semesterresor till solen, men ändå! Det är alltid roligt med nya miljöer och nya människor och tiden går snabbt när man har kul. En fördel när man vill ha vår så fort det går 🙂
På onsdag äter vi årets första julbord, det är alltså inte långt kvar innan advent står för dörren och glöggmyset är ett faktum. HÄR finns tips på gott till advent som även passar för Viktväktare. För det är klart att man kan mingla och mysa med både glögg och tilltugg även som Viktväktare! Varför inte lixom?
Det är alltså nu den börjar, årets stora mathögtid. Under advent och jul kan det vara svårt att ha koll på Points/kalorier. Men vet ni? Det är inte vad vi äter den här tiden som har betydelse, utan hur vi lever resten av året. Det är vardagen som är viktigast. Har vi en hälsosam vardag, så är det helt ok att släppa kontrollen lite då och då. Så länge man har ett slutdatum på förfallet.
Det kommer förmodligen bli plus på vågen efter jul, men det fixar man när helgerna är över. Visst kan man hålla sej på banan över jul också, det är förstås helt ok att göra valet att hålla sej strikt inom sina P/kalorier då också – men det är inte enkelt! Och man är inte en sämre människa om man inte klarar det.
Jag brukar säga att en liten promenad kan göra underverk. Så ut och gå med er 🙂
Än är det några veckor kvar till advent dock, här är veckans matsedel:
Lördag: Grillad kyckling och Potatiskaka (17 P för hela formen)
Söndag: Gulaschsoppa (både Crockpot och gryta) (fr 4 P/port)
En vecka med hyfsat Points/kalorisnåla rätter. Så kan ni ge vikten en liten skjuts nu innan allt kör igång i advent. OM ni vill alltså. Den här veckan gör vi dubbel sats av kasslern, så blir det många smaskiga matlådor.
Potatiskakan är väldigt omtyckt bland både oss och er där ute och godare än vilken potatisgratäng som helst. Den funkar både till vardag och fest, jag vet att många har den till oxfilén på nyår. Apropå nyår så passar pizzan bra som tilltugg till bubbel 🙂
Just nu tittar många på vinterresor och nu när Apollo börjat med resor till Gambia får jag såklart mängder med frågor. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Under flera år har det varit dåligt med svenska turister i landet, mest pga av att Ving slutat med sina resor dit. När Apollo meddelade att de skulle börja med resor till landet var lyckan stor. Både hos oss som gärna åker dit och i Gambia, svenskarna är nämligen väldigt omtyckta där.
Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, ljuvligt!
Åker man första gången är det enklast att åka charter med Apollo. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar att även lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Yundum strax utanför Banjul. Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, där kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan. På välkomstmötet får man veta allt om Apollos utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är det lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa sim-kort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett extra sim-kort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp eller Euro helt ok. Men använd sedlar som kan växlas in, inte mynt.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske 10-15 år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera längs, med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april, ungefär, och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och var du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga ”Hej” tillbaka, ”Nej Tack” och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt.
Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill. Han brukar hålla till mellan Kololi och Kotu, bara fråga efter honom så får ni snart kontakt. Hälsa från mej 🙂
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred då de flesta vet vem jag är, men ett säkert kort är att gå en bit ut i vattnet då får man alltid vara ifred. Eller ha hörlurar och låssas som du inte hör, de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en. Det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur även på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och är ungefär lika långt mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa till med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau, krokodilpoolen, marknaden i Brikama mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man stanna till vid Kunta Kinte Island, som förr hette St James. Dit fördes slavarna innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet.
Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället.
Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 100 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt utom godis och sötsaker. Tandhälsan är bedrövlig.
Av en slump lärde vi känna Smile som kommer från en by en bit upp längst Gambiafloden. I 10 år har vi känt honom nu och stöttat både honom, hans familj och i vissa fall hela byn. När vi kommer dit är det stor fest, alla är där och följer oss vart vi än går. Det är helt magiskt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som bara åkt hit på semester och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Apollo, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar eller euro, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga ”hej” och ”nej tack” minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, vilket är alldeles för länge sedan. Det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se mer hur det ser ut där. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Vill ni veta mer om Gambia eller komma i kontakt med Buba, så är det bara att slänga iväg ett meddelande på instagram eller maila: marlenerinda@gmail.com så svarar jag så gott jag kan. Det finns en hel del under fliken ”Gambia” högst upp också.
Men kom ihåg:
Du behövs i Gambia – här kan du göra skillnad! På riktigt!
Helt plötsligt är man inte överens med sin kropp längre. Man får ”volanger” på nya ställen, särskilt runt midjan. Det ploppar upp finnar som man inte alls haft problem med tidigare. Man är hungrig dygnet runt, sover illa och känner inte riktigt igen sej själv – man har hamnat i klimakteriet. Välkommen till övergångsåldern.
Klimakteriet är perioden före och efter sista menstruationen. I genomsnitt brukar den inträda när kvinnan är 51 år och kan hålla på mellan 1 och 5 år… sådär kul kan man väl säga… Jag fyller 50+ har ungefär alla symptom man läst om, förutom det berömda vallningarna. Jag skulle gärna ta lite av dem faktiskt eftersom jag fryser jämt.
Mitt första symptom var att jag tappade midjan. Jag har haft samma vikt i många år, men helt plötsligt hade jag en valk runt midjan som gjorde att kläderna inte passade längre. Det var det som fick mej att börja med magövningar under pandemin, jag ville återerövra min kropp. För de flesta börjar klimakteriet med att mensen börjar trassla och gå längre tid mellan, för mej blev det såklart tvärtom. Jag fick tätare istället.
Så var det det där med vikten. Är det svårare att gå ner i vikt under och efter klimakteriet?
Det som händer i kroppen är bland annat att de kvinnliga könshormonen östrogen och progesteron sjunker, samtidigt som stresshormonet kortisol ökar. Kortisolet kan ge en förändrad kroppsform med mer fettinlagring på magen och ryggen. Kortisolökningen gör också att du hanterar stress lite sämre än tidigare, så försök att minska sådant som stressar dej. Dit räknas inte bara stress på jobbet och hemma utan även ångest, oro och nedstämdhet. Att vila är minst lika viktigt som att träna!
De hormonella förändringarna under klimakteriet gör det alltså lättare att öka i vikt, eftersom en mindre östrogennivå kan leda till ökad fettinlagring. Men muskelmassan minskar också och kan vara en annan orsak till viktuppgång just i klimakteriet. Förlusten av muskelmassa i kroppen gör det svårare för kroppen att kontrollera kaloriförbrukningen och ämnesomsättningen, vilket leder till att det kan vara svårare att behålla en hälsosam vikt. Ytterligare en orsak är att insulinresistensen ökar med åldern och innebär att kroppen inte reagerar som den ska på insulinproduktionen.
Man har alltså väldigt mycket emot sej! Men vet man varför är det lättare att göra något åt saken. Jag hörde att det egentligen inte är kilona som sitter hårdare, utan våra vanor… Det går att både gå ner och hålla vikten under klimakteriet, det kräver bara lite mer arbete. Du måste helt enkelt bli lite noggrannare med kosten och öka din fysiska aktivitet. Låter det jobbigt? Livet är inte alltid enkelt, eller hur?
Det är nu det är hög tid att ändra den där livsstilen som man så länge redan borde gjort. Inte bara för att gå ner i vikt förstås, utan för att må så bra som möjligt så länge som möjligt. Det där som jag brukar tjata om.
Viktökningen som man tycker precis har hänt, började förmodligen redan långt tidigare. Redan i 35-årsålderna går ämnesomsättningen går ner och muskelmassan börjar minska. Gör man alltså precis det samma när man är 50 som när man var 35 kommer vikten att öka, man måste ändra lite i sitt sätt att leva.
Jag läste någonstans att klimakteriet minskar förbränningen med runt 100 kalorier per dag, vilket motsvarar ungefär en banan. Om du då fortsätter att äta precis som tidigare, utan att bli mer aktiv, kan du lägga på dig uppemot fem kilo på ett år. Men det handlar inte om att äta mindre eller börja tokträna! Det handlar om små justeringar i sitt sätt att leva bara.
Jag pratar alltså om att må bra, inte att gå ner i vikt i första hand. Men om man ändå vill gå ner i vikt, eller iaf vara på den vikt man brukar, så finns det några knep.
Vi börjar med basic: SOV!!! Att få ordning på sömnen är det viktigaste av allt. Så ge tid för en tupplur om du inte kan sova på natten. En trött kropp vill äta och är stressad. Gör allt du kan för att få en hyfsad sömn, inte så enkelt men viktigt.
Ha koll på maten. Tycker du att du hade koll innan, så är det ännu viktigare nu. Väg, mät. Ät BRA mat, proteiner, bra kolhydrater, vitaminer och bra fetter. Ät mat för dina kalorier/Points – inte vin och godis. Börja alltid med grönsaker och fyll ut med protein och kolhydrater. Vill du äta godis och dricka vin, gör det EN gång i veckan och njut desto mer av det då. HÄR finns mina veckomenyer.
Träna styrketräning. Med åldern minskar muskelmassan och då minskar även förbränningen. Vi behöver alltså kompensera de muskler som försvinner genom att ta hand om dem som finns kvar. Promenader är kanon och hjälper oss att hålla vikten, men de ger inte muskler tyvärr. Fortsätt promenera, men lägg till lätt styrketräning. HÄR finns mitt träningsprogram som bara tar ca 15 minuter. Dessutom motverkar träning stress och lindrar oftast värmevallningar 🙂
Överviktiga kvinnor har oftare mer klimakteriebesvär än normalviktiga, så det finns all anledning att ha en sk normalvikt. Med åldern går i princip alla upp i vikt, så man är iaf inte ensam om sitt problem. Någon har sagt att man ska ha sin idealvikt senast vid 35 för då är den enklast att hålla. Det hade jag, men det vete sjutton om det har underlättat.
Vad vi än gör och hur vi än lever så förändras våra kroppar med åren och det är lixom bara att acceptera. Men det betyder ju inte att allt blir sämre, bara att det blir lite annorlunda. Många blir mer stillasittande med åren, trots att de flesta av oss egentligen får mer tid. Så vad hindrar oss från att göra en och annan förändring, mer än lathet och bekvämlighet? Fundera på vad just du kan göra. Hur jag lever, tränar och äter ser ni på instagram, häng med där @marlenerinda
För att må som bäst under klimakteriet och iaf inte öka i vikt är det alltså viktigt att tänka på återhämtning, bra mat och att försöka behålla muskelmassan. Åsså en jäkla massa tålamod! En livsstilsförändring är inget man gör på en kvart direkt, det kräver tålamod, pannben, tid och ett jäklaranamma. Men det går och det är det vi måste komma ihåg!
Har man väldigt stora problem, så ska man förstås söka hjälp hos sjukvården. För det finns hjälp att få. Ge inte upp, det finns ett liv efter 🙂
Förra onsdagen kunde vi äntligen åka iväg med en fullt fungerande husbil. Alla fel var fixade och vi kunde andas ut efter några veckor i ovisshet. Vi har haft jobb inbokade som varit nära att missas pga att husbilen stått på verkstan. Nu kan vi lugnt göra allt som vi planerat.
På tisdagkvällen hämtade vi bilen och på onsdagen drog vi iväg till Västerås. Där skulle vi gå på nypremiär av ”Den svenska sångboken”. En konsert som jag skrev om i föregående inlägg.
Vi checkade in på First Camp Mälaren – Västerås och passade på att ta en långhelg där. Efter att ha varit utan bilen i nästan fyra veckor, skulle vi återigen packa in det vi tagit ur, testa att allt funkade och bo in oss ordentligt igen.
Det var mörkt och kallt när vi kom fram, men vi satte upp lite mysbelysning och fick snart upp värmen. Vi har satt upp ett draperi mot förardelen och skinnfällar i stolarna. Dessutom har vi golvvärme som gör att vi får det riktigt skönt inne i bilen, hela vägen bort till sovrummet. Jag vill ha så pass varmt att jag inte behöver en extra tröja, dvs 21-22 grader.
Jag kan längta efter att få gå och lägga mej när vi är ute med husbilen, jag sover så himla bra där. Så vi la oss ganska tidigt och sedan blev det en rejäl sovmorgon på torsdagen, innan jag satte igång att banka texter. Regnet värkte ner och det blåste storm, ännu värre blev det på natten – då gungade hela bilen.
På fredagen fick vi återigen sällskap av våra husbilskompisar Helene och Krister, det börjar bli en vana att tillbringa helgerna tillsammans. De är så himla härliga och enkla, inte en massa prestige och fin yta. Vi kan sitta och jobba allihopa en hel dag, utan tvånget att man ska umgås eller prata hela tiden. Vi hade planerat för just en komma-ikapp-helg, men det blev kanske inte riktigt så effektivt som vi tänkt 😛
På lördagen blev det iaf en hyfsat lång promenad runt området och på söndagen en lite kortare. Resten av tiden gick mest åt till att prata resor, vi ska ju till Egypten tillsammans efter nyår, och att äta mat. Helene älskar att laga mat och kokar alltid ihop rätter som vi äter mer än vi tänkt av. Jaja, så kan det va 😛
First Camp i Västerås är en trivsam liten camping som just nu är ganska tom. Det var typ bara vi och några som bor permanent på campingen som var där. Ingen större trängsel alltså. Området ligger väldigt fint med härliga promenadstråk, egen strand och fin natur. Under sommaren går en båt ut till de närliggande öarna, så den måste vi komma tillbaka och testa.
Något som var riktigt spännande den här helgen var att äntligen få testa duschen i bilen, för allra första gången. Vi bytte ju bil i våras, mycket för att kunna duscha. Iden förra bilen var utrymmet helt enkelt för liten för att Martin skulle kunna använda den, därför blev det garderob där istället. I nya bilen finns det gott om plats, men när vi skulle testa den först gången visade det sej att hela rörsystemet under golvet var i smulor och helt oanvändbart. Vi var ju vana att leva utan dusch och ville inte riskera att stå utan bil, så vi väntade med reparationen hela sommaren och fram tills nu.
Efter drygt fyra veckor på verkstad där alla fel skulle fixas var allt åtgärdat och skulle alltså testas. Så lördagens lilla projekt blev att äntligen ta den första duschen. Det funkade!!! Äntligen kan vi använda bilen som det är tänkt, vi kan använda alla dess funktioner och allt fungerar. Som vi längtat efter att bara kunna ta en dusch utan att planera. Att vara tvungen att ta in på en camping eller ställplats bara för att duscha.
Nu funkar allt! Nu kan vi använda bilen precis som vi tänkt. Till slut. Det tog ”bara” sju månader… men allt gick tack och lov på garantin, så vi har inte förlorat något på det – mer än några campingnätter som kostat ett antal hundralappar per gång. Då har vi å andra sidan kunnat skriva om campingen och gjort en film, så det har ju blivit bra ändå.
Nu släpper vi det och kör vidare i vår fina och alldeles perfekt husbil, som kanske är den bil som vi faktiskt ska bo permanent i så småningom 🙂
Förra veckan fick vi chansen att träffa Kalle Moraeus inför nypremiären av ”Den svenska sångboken”. Eftersom vi planerar för att fira en ”riktig” midsommar i Orsa nästa år, var det med flera anledningar vi ville träffa honom. Det blev ett bra snack där några pusselbitar trillade på plats.
”Den svenska sångboken” är en konsert med svenska hits kanske man kan säga. Kalle Moraeus, Gunilla Backman, Johan Boding och Micke ”Nord” Andersson har tillsammans kokat ner runt 1000 favoriter till en cirka tre timmar lång show. Allt från Bellman till Miss Li enkelt sagt. Vi drog till Västerås för att vara med vid nypremiären av showen som var helt suverän!
I början av veckan träffade vi Kalle Moraeus som var i Stockholm för en sk pressdag. Vi passade på att prata lite om vår planerade midsommar i Orsa, när vi ändå fick chansen att träffa honom. Nästa år ska vi nämligen vara med och uppfylla en dröm som en kompis har om att uppleva en äkta Dala-midsommar. Vi kommer att vara i Orsa under hela midsommarveckan, följa kyrkbåtarna, klä midsommarstången och hela kviddevitten. Självklart ville vi veta Kalles bästa tips, eftersom han bor i just Orsa.
Vi fick några tips och även om det inte är helt bestämt än i detalj, så ser det ut som att vi ska fira midsommarafton på Kalles gård. Vi kommer såklart att göra en film om allt, samt skriva en artikel, så vi hoppas att även få en intervju med Kalle på plats i Orsa med alla hans midsommartips och kanske några roliga anekdoter. Mer om det när det närmar sej 🙂
I tisdags fick vi äntligen hämta husbilen, så vi packade ihop oss och drog till Västerås i onsdags. På torsdagen gick vi från campingen in till stan, en liten promenad på nästan sex kilometer. Väl på plats i konserthuset fick vi en galen upplevelse!
Tänk er gamla tidens blandband med alla ens favoriter. Precis så var konserten. En massa härliga favoriter med en massa härliga svenska artister, både gamla och nya. Framförda av otroligt proffsiga svenska musiker. Kalle Moraeus kan ju spela precis vad som helst! Gunilla sjunger som en gudinna, Johan Boding är så himla cool och så otroligt begåvad. Micke ”Nord” hade jag inte hört talas om förutom, men han har spelat med både Roxette och Scorpions mfl. Han var dessutom med på turnén när Eva Dahlgren slog igenom. Så otroligt häftig musiker, cool röst och skön personlighet. Hur har vi kunna missa honom ?
Det blev tre otroligt härliga timmar, där vi verkligen njöt av musiken. Konserten går som turné i Sverige just nu, gå dit om den kommer till er stad och om ni gillar svenska musik. Det är så bra!
Efteråt stannade vi kvar på våra platser medan salongen tömdes. Sen gick vi ner till scenen där Gunilla väntade på oss. Det blev ett glatt återseende och en massa babbel. Gunilla och jag lärde känna varandra redan i slutet av 80-talet när hon jobbade på Cirkus och jag på Oscarsteatern. Sen har vi träffats på lite olika ställen genom åren, mest när hon gått på röda mattan och vi fotat. Ni kanske känner igen henne som en av de svenska Mamma Miorna 🙂
När vi var nästan sist kvar blev typ utsparkade ur konserthuset och började vår väg tillbaka till campingen. Vi orkade inte gå hem mitt i natten, utan tog bussen – hur smidigt som helst. Sen var det bara att börja redigera bilder och skriva recensionen. Den kan ni läsa HÄR.
November är här och här i Tumba har vi fortfarande plusgrader, jag är väldigt glad för det! Om man bortser från klimatförändringar och sånt så gillar jag varma och snöfria vintrar. Med tanke på elpriset så önskar jag såklart en mild vinter och håller tummar och tår för att det ska bli så 🙂
Vi kämpar på med våra promenader, målet är fortfarande två om dagen. Det går nästan varje dag, som båda jobbar hemma. Är jag ensam så tar jag en tur på läpbandet istället, men jag springer inte där utan går. Träningen sköter vi nästan perfekt, tre gånger i veckan. HÄR finns mitt enkla träningsprogram som jobbar igenom hela kroppen på bara 15 minuter. Nu har vi varit duktiga i flera månader och det känns väldigt bra i kroppen.
Maten har vi också hyfsad kontroll på, när vi är hemma – på resor blir det ju sådär… och sömnen kämpar vi på med såg gott vi kan… Överhuvudtaget gör vi så gott vi kan med det mesta. Å nu börjar julborden, vilket såklart blir en utmaning – men vi har ju övat några år och vet hur vi ska göra. I år är det 7-8 julbord inbokade, vi vet att det blir plus på vågen – men jobbar vi oftast bort rätt snabbt.
Det mesta passar faktiskt i matlådan den här veckan och allt är väldigt gott. Återigen uppmanar jag er alltså att laga mer mat än ni behöver och lägga i frysen. Dela upp i lagom stora portioner och skriv på med innehåll och ev points. Det är så skönt att bara ta fram när fantasin eller tiden tryter.
För första gången på väldigt länge är vi helt ikapp med att skriva recept, vi har legat lite efter. Men nu är alla våra lagade rätter omskrivna och recepten är tidsinställda på Du i Fokus. Vi lagar om flera av våra gamla recept, ändrar dem lite och tar nya bilder. Så tycker ni att ni känner igen vissa rätter, så är det nog så 🙂
Ni som hänger med mej på instagram @marlenerinda ser när det kommer nya grejer ur vårt kök, det mesta är både lätt- och snabblagat och med ingredienser man nästan alltid har hemma.
För några veckor sedan var vi inbjudna till premiären av ”Det kunde varit vi” – med Pär, Emma och Ida från Glada Hudikteatern. Kanske årets viktigaste film? Den måste visas land och riket runt för att förhindra att institutionsvården inte kommer tillbaka.
Vi får gå på en massa roliga grejer. Det är galor, invigningar, premiärer och mycket annat. En del grejer är helt ärligt bara yta, men så dyker det upp en och annan grej som är viktigt på riktigt. Som filmen ”Det kunde varit vi”. Pär Johansson, upphovsmannen till Glada Hudikteatern, tog med sej Emma och Ida, välkända från filmen Catwalk, på en roadtrip genom Sverige och historien.
Tillsammans gräver de i hur personer med olika handikapp blev behandlade för hundra år sedan. De grips särskilt av den lille pojken Nils öde. Han fick ett epilepsianfall och blev direkt institutionerad, utan kontakt med sin familj. 4 år gammal. Vännerna får träffa en släkting till pojken och får veta mer om hans historia. Hur han varje dag skrev brev till sin mamma, som aldrig skickades och att även mamma skrev brev till sin son – som han aldrig fick. Visst är det fruktansvärt!
Nils historia är sorgligt nog inte ens unik. Han får ändå lite upprättelse tack vare Pär, Emma och Ida. Nils dör i ung ålder, men har inte ens en grav. Allt är såklart både berörande och sorgligt, men samtidigt väldigt fint. De tre vännerna har en särskilt värdighet och kärlek i allt de gör. Mellan allt det allvarliga finns även massor med värme och humor.
De åker runt i sin gamla och lite skruttiga husbil. Tjejerna sover tillsammans i den utbäddade soffan, Pär sover i taksängen. Där hör han hur de fnissar, tisslar och tasslar – när han förgäves försöker att sova. Varje kväll försöker de sortera alla sina känslor och tankar. Att följa med i deras funderingar är så både uppfriskande och roligt. De är så otroligt kloka! Som Ida säger: ”Om inte jag fanns, vore det synd om de som tyckte om mig”.
Just Ida är väldigt berörd under hela resa och är nära att avbryta allt. Hon ringer hem och undrar om hennes föräldrar någon gång tänkte tanken att lämna bort henne. De försäkrar henne om att så inte varit fallet, att tanken inte ens slagit dem. Det är så fruktansvärt jobbigt att se hennes sorg och alla känslor som hon kämpar med. Men samtidigt gör det att allt blir ännu mer på riktigt, detta har verkligen hänt. Och det får inte hända igen!
Pär, Emma och Ida (och Niklas som också en med lite i filmen) var självklart på premiären. Vi som var där fick se dem ta emot varsitt stipendium från Anders Sandrews stiftelse på 50 000 kr vardera. För att de är så fina förebilder och för sitt engagemang. De blev väldigt överraskade och kvittrade som fåglar när de började drömma om allt de skulle göra för pengarna. Ida skulle starta ett café och Emma skulle designa en klädkollektion. Där finns lixom inga hinder.
Det blev en sån där kväll när alla är berörda. Vi hade på ett alldeles särskilt sätt varit med om en gemensam upplevelse som skakat om oss alla och tagit oss ut på andra sidan. Alla med sina egna tankar och känslor, men alla med samma övertygelse om att detta aldrig får hända igen. Tillsammans måste vi se till att det inte händer igen.
Alla som var där fick varsitt vykort med uppmaningen att skriva till någon vi bryr oss om. På plats fanns en särskilt brevlåda, där Pär lovade att vykortet skulle komma fram. Allt med tanke på Nils och hans mammas alla brev som aldrig kom fram. Visst är det fint! Jag får rysningar bara jag skriver detta. Så känslosamt var det och är fortfarande. När vi lämnade biosalongen fick vi varsin röd ros och en varmkorv med bröd. En perfekt kombo om ni frågar mej 🙂
Jag hoppas verkligen att ni ser filmen. Den är viktig. Tydligen ska alla högstadium få se den på lektionstid, me like. På så sätt kan vi iaf få den yngre generationen att se till att detta inte händer igen. Mer kan man nog inte göra.
Vår nya husbil hade sk stödben när vi köpte honom, men det ena gick sönder tidigt i höstas. Första tanken var såklart att laga det, med det slutade med att vi i samarbete med Al-Ko Tech monterade nya istället. Det blev att gnugga sina små grå, men till slut satt de på plats.
Detta är alltså ett betalt samarbete, något vi sällan gör och enbart med företag vi verkligen tycker om eller vill testa. Al-Ko Tech träffade vi på Elmiamässan i september. De erbjöd oss att testa deras stödben och se hur de är att montera själva, istället för att laga de trasiga.
När vi ”lånade” vår bil från verkstan för ett par veckor sedan, var det egentliga målet att låna våra vänners verkstad i Norrköping och montera de nya stödbenen. Så på fredagen kl 16, när verkstaden stängde för helgen, körde vi in genom portarna och började mecka. Eller… Martin började mecka, med Kristers hjälp. Jag satt och läste, medan Helene gick på fest. Allt skulle ju filmas för youtube, så jag stod standby hela tiden vid varje moment.
Vi började såklart med att packa upp lådan med grejer och se vad som fanns där. Två metallben och en påse skruv, typ. Sen var det dax för Martin och Krister och tänka. Hur skulle de sitta och var? Var skulle de nya borrhålen göras osv osv? Självklart blev det lite fel, så första benet tog i runda slängar 3,5 timma att sätta på plats, medan det andra bara tog en halvtimma. Det är alltså väldigt enkelt när man vet hur man ska göra. Men så är det väl med allt?
Ni kan se hur vi gjorde här på filmen:
Nu sitter iaf fungerande stödben på plats igen. Det ena benet sitter pyttelite snett (det ser man på filmen) – å andra sidan så är det väldigt sällan man står på helt plan mark. Så det spelar ingen roll tycker vi.
De gamla stödbenen kan ha gått sönder pga att vi drog ner dem med skruvdragare som kan dra lite för hårt. De flesta gör så och oftast går det bra. Men de nya kommer vi för säkerhets skull att dra för hand med vev. Det är inte särskilt mycket jobbigare faktiskt, men grejerna kanske håller bättre.
Det har varit lite grejer vi vill fixa, för att den ska bli som vi vill ha den. Eftersom vi tänkt behålla honom länge och vi bor ju rätt långa perioder i bilen. Ralle är ju vårt deltidshem och vi åker året om, då ska det vara funktionellt och trivsamt. Nu är faktiskt det mesta gjort, bara lite småfix kvar.
Vi trivs så otroligt bra med Ralle och skulle absolut kunna bo helt i honom. Den dagen kommer 🙂
Förr var Stockholm Beauty Week en hel vecka med skönhet, hud- och hårvård. Numera är det en dag, två gånger om året. Förra tisdagen var det återigen dax. Jag tog sällskap av finaste Annelie och hade en kul dag i skönhetsvärlden.
Förr om åren började Beauty Week med morgonträff för pressen, där vi fick frukost samtidigt som vi fick veta allt om årets utställare. Numera är det inte så, den här gången hade istället Mary Kay bjudit in till en riktigt mysig morgon på Hotell Kungsträdgården, med massor av information om deras både gamla och nya produkter.
Mary Kay är ju tradition. De har lixom funnits jämt. Iaf sedan 60-talet, fick jag veta under frukosten. Jag kommer ihåg när jag var liten, då sålde mammas väninnor antingen Tupperware eller Mary Kay. Känner ni igen det?
Under frukosten fick vi klämma och känna på produkterna, särskilt deras nyhet Clinical Solution PHA+AHA Resurfacer som ska vara ett alternativ till facelift, men utan nålar. Vi får väl se, jag ska ge det en chans. Vi fick nämligen varsin, samt den ascoola vattenflaskan. Visst är det fin!!!
Efter frukosten gick vi den korta biten till Hamburger Börs där hösten Beauty Week skulle gå av stapeln. Det var med lite vemod jag gick in där, det var kanske sista gången. Börsen ska ju läggas ner eftersom hyresvärden tokhöjt hyran. Det är så otroligt sorgligt. Börsen är en av de äldsta nöjeslokalerna i Stockholm, där många stora internationella artister uppträtt. Jag har vänner som jobbar där och är så ledsen för allas skull.
Så det var alltså med alla möjliga känslor jag gick in, men det såg ju inte alls ut som när vi vanligtvis är där. Nu var alla bord och stolar ersatta med en mängd olika försäljningsstånd för olika skönhetsmärken och salonger. Det var galet mycket folk, sådär så jag nästan fick panik. Det gick varken att ta sej framåt eller bakåt under en stund i början av dagen. Jag flydde upp på andra våningen där det var lugnare, tills det gick att gå runt lite iaf.
Jag önskar så att det var en timme på morgonen som var bara för media, vi ska ju faktiskt jobba. En stund då man kan prata med alla utställare i lugn och ro, få den info man behöver och sedan lämna plats för övriga besökare. Som det är nu är det svårt att ställa frågor, särskilt som man inte ens kommer fram till någon att prata med. Tror faktiskt att även utställarna skulle tycka att detta är bättre, så är man av med alla frågvisa journalister och kan inrikta sej på att sälja resten av dagen.
Jag lyckades iaf gå runt lite och ta mej fram till en del, men långt ifrån allt jag var intresserad av. Jag hade helt enkelt inte tid att vänta så länge som hade behövts. Men några höjdpunkter förut Mary Kay blev det iaf, som Hjärtligt. Ett ekologiskt märke med produkter i stora förpackning och refiller till dessa. Sånt gillar jag!
Jag gillar även smycken och stannade till hos Tilva som har stilrena smycken i stål. Så himla fina. Där fanns särskilt några armband som jag fastande för, men även läckra ringar, örhängen och halsband. De har dessutom Börje Salmings smycke, där en del av intäkterna går till forskningen om ALS. Sånt gillar jag! De har flera såna särskilda produkter där delar av pengarna går till forskning, förutom ALS är det bla även Hjärnforskning och Barndiabetes. Självklart vill jag sprida detta vidare och lyfter de såklart gärna här.
Där fanns såklart en massa annat också, typ 70 utställare, som Oriflame, Mili, Mjuuk, Smuuti, Alma Laser, Gilda Liljeblad, Skin Candy, Glam och en massa andra. Dessutom flera salonger som erbjöd behandlingar av olika slag, men kön var lång till dem – så det bidde inget den här gången. Förra gången däremot fick jag en kanonhärlig ansiktsbehandling med botoxmask, jätteskönt!
Stockholm Beauty Week är kul, men lite för mycket folk för min smak. För trångt helt enkelt. Tyvärr, för jag hade gärna gått runt mer och verkligen fått chansen att prata med utställarna. Kanske nästa gång?
