Det har gått en vecka sedan operationen och jag har (nästan) följt allt som min läkare sagt till mej. Hans rekommendation var att leva som vanlig och känna efter, så det har jag gjort. Han sa också att förbanden skulle tas bort efter en vecka, det gjorde jag också… det gick ju sådär…

Det finns mängder med rekommendationer efter en knäartroskopi, jag valde att lyssna på min läkare. Han sa inte ens att jag skulle hålla mej lugn samma dag eller dagen efter, utan leva på som vanligt. Så det gjorde jag och blev därför lite ställd när en sköterska ringde mej dagen efter operationen och frågade om jag satt högt med benet. Ähum… asså… jag är bara ute på lite bus, svarade jag. Då hade jag gått på stan och var på pressträff och käkade hamburgare för glatta livet. Men visst, jag böjde så lite som möjligt på benet och gick inte särskilt snabbt. Hon hummade lite och sa bara att jag skulle ringa direkt om jag fick feber eller kände att något var fel.

Under helgen har jag tagit det lugnt faktiskt, iaf enligt mej – jag har pysslat på här hemma medan Martin varit på jobbresa. Gått några långsamma och korta promenader med hunden, annars inte mycket alls. Duktiga jag! Igår var det dax att ta bort förbanden, enligt läkarordination. Allt såg fint ut, jag klädde mej och åkte in till stan.

Jag var först på en härlig pressfrukost med Engelbert och deras fina smycken och sen gick jag runt en snabbis på Stockholm Beauty Week. Då känner jag helt plötsligt hur det är blött utanpå byxorna och att det rinner längst benet. På nåt sätt har ena operationshålet börjat blöda igen. Jag letar efter plåster och frågar till slut en kvinna på plats, hon hittar inget och frågar om det går bra med silvertejp och skrattar. Ja, va f-n ska man göra? Jag måste ju få stopp på blödningen på nåt sätt. Så det fick bli en servett och silvertejp som nödlösning tills jag kom hem. Martin kallade mej för värsta Mac Gyver 🙂

Väl hemma inspekterar jag knät och kan inte förstå hur det kan komma så mycket blod ur ett sånt litet hål. Asså, det fanns lixom inte ens ett hål! Men på nåt sätt har det ändå blött igenom byxorna. Ni som nu tycker att jag är helt puckad och oroar er för infektion mm kan vara lugna. Jag har ätit antiinflammatoriska tabletter ända sedan operationen och detta var alltså dag 7 efter operationen, det var kirurgen som sa att jag skulle ta bort förbanden – inte mitt egna påhitt. Allt såg fint ut, ena hålet syntes inte ens och på det andra fanns en pytteliten fin skorpa. Ändå lyckades det på något sätt börja sippra blod ur hålet som knappt fanns…

Enligt min läkare skulle jag ju leva som vanligt och han tyckte att jag kunde börja träna direkt i fredags. Jag väntade dock till idag och var ändå lite tveksam. Igår tyckte jag att knät kändes värre än innan operationen, ostadigare och mer värk. Att träna idag kändes inte alls bra, utan väldigt läskigt faktiskt. Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, då hade han inte sagt att jag ska leva som vanligt. Å nån gång måste jag ju sätta igång igen, jag åker till gymmet men tar det extremt lugnt. Så det gjorde jag!

Att träna var nog det bästa jag kunde göra! Jag tog det verkligen jättelugnt och försiktigt och efteråt kändes knät helt annorlunda. Det gjorde inte alls lika ont, kändes mycket mjukare, stabilare och friskare. Det behövdes nog en genomgång av muskler och lite ny cirkulation i knät efter allt som varit där inne och petat och grejat. Det gör inte alls lika ont nu som i morse och jag hoppas att jag nu kan känna att operationen gjort nytta eftersom det igår kändes rätt surt med en ny och annorlunda värk.

Till er som undrat hur länge det hörs vågor/kluckande inne i knät efter en artroskopi har jag nu ett svar. För mej var ljuden borta i slutet av dag två, alltså ca 48 timmar efter operationen. Det ska tydligen gå snabbast om man använder knät, vilket jag gjorde. Det som låter är nämligen luft som finns i leden efter operationen och att det behöver smörjas med ledvätska som fylls på vart efter man använder kroppsdelen. Så ljuden är helt normala och försvinner, men det låter för jäkla läskigt!

Igår kändes det rätt surt att ha fått ont i knät på ett helt nytt sätt, nu känns det betydligt bättre. Efter dagens träning mår både jag och knät bättre och kanske kanske har operationen ändå gjort nytta. Jag har återbesök om 6 veckor, man får väl ge sej till tåls tills dess kanske?

Drömmen är ju att kunna springa igen och gå normalt uppför trappor. Här handlar inte drömmen om att bli rik inte, nope – jag vill bara ha en kropp som fungerar. Men jag blir gärna rik också 🙂