Helgen blev riktigt bra trots sömnbrist 🙂

Nu har jag hunnit smälta lördagens upplevelser och det är speciellt en sak som jag tänker på. Jag är så otroligt glad att jag återfått kontakten med L. I skolan var han en rikitgt strulpelle som ”mamma mrinda” skulle få ordning på. Det var inte så lätt att som 12-13-åring försöka få en 2 år äldre kille på rätt väg. Men jag gjorde så gott jag kunde och tydligen lyckades jag liiite iaf. Jag har tänkt väldigt mycket på L och på hur hans liv blev. Några år efter skolavslutningen sågs vi väldigt snabbt på T-centralen och jag fick då veta att han hade en lärlingsplats nånstans. Han hade klarat sej undan missbruk och annat otrevligt.

Sen sågs vi igen för ett par år sedan. Då var det ca 20 år sedan vi sågs senast och jag kände så väl igen leendet – men kunde inte placera honom. Här står en man framför mej med det charmigaste leendet man kan tänka sej och jag vet att jag känner honom, men vet alltså inte vem det är… men när han säger: Det är ju jag, L! Faller alla bitar på plats och jag blir så otroligt glad! I lördags kändes jag minsann igen honom, nu har vi nämligen haft kontakt på Facebook ett tag.

Igår satt vi och pratade lite över internet, chattade alltså och bestämde att vi ska ses för en fika eller eventuellt en matbit inom kort. Den här gången ska vi minsann inte tappa bort varandra och det är något vi är rörande överrens om. L har varit med mej sedan andra klass upp till nian, sen tappade jag bort honom i 20 år – det ska inte hända igen. Nu ska han vara med mej resten av livet, om han vill alltså. En guldkille som haft det trassligt hemma, men som rest sej och tagit tag i sitt liv. Han har numera familj och är en mycket engagerad familjefar, särskilt när det gäller barnens skolgång. Han är långt ifrån den där skolgrabben som jag försökte få ordning på och det är riktigt intressant att se 🙂

Jag är säker på att våra familjer kommer att trivas ihop och göra många roliga grejer tillsammans och det ser jag verkligen fram emot!

.