När man är sjuk har man inte riktigt samma tålamod med ungarna som man brukar… iaf är det så för mej. Därför har jag lyckats drabba samman med bägge barnen idag – av olika anledningar.
 
Med Junior därför att han antar att det är ok att han åker till sin tjej direkt efter skolan. Tjejen bor 5-6 mil bort, men det är inte det som är grejen. Jag vill att han ska fråga mej om det är ok, innan han bestämmer med henne. Han är bara 13 år och bestämmer faktiskt inte allt själv, även om han tycker det… Så han blev lite sur på mej. Jag hade alltså inte emot att han åkte, bara att han tog det för givet att han kunde åka.
 
Med Senior blev det en dust då Vännen bad honom gå ut med hunden eftersom vi fick lite dåligt med tid. Han hade precis kommit hem från skolan och hann i princip bara ta av sej kläderna så bad vi honom klä på sej igen. Han blev sur, visst- det kan jag förstå, men sa en massa saker som han inte hade behövt att säga.
 
Hur som helst är allt upprätt nu och alla är nog nöjda och glada igen. Men det som stör mej mest är att jag alltid får upp den där tanken när vi tjafsat eller bråkat… Tänk om detta är det sista vi säger till varandra? Tänk om det händer något och de inte förstår att jag älskar dem mest i världen – att de sista vi gjorde var att gräla… Det är då jag ringer dem ytterligare en gång för att höra att allt är ok och säga att jag älskar dem.