Att förlora hoppet är den värsta känsla jag känt. Det är en känsla jag inte känner igen och som är svår att beskriva. Hjärtat känns för stort, som det svällt till minst dubbel storlek, och det känns som det ska spränga bröstkorgen varje gång det slår. Lungorna tar också mer plats, ändå är det svårt att få luft. Det känns som om alla organ vill ut, som om de inte längre står ut att bo i min kropp.

Igår fick jag ett löfte. ”Allt ska bli bättre, jag förstår nu hur illa jag gjort dej”. Men jag kan ändå inte hoppas. Jag vågar inte. Vågar inte bli besviken en gång till. Bli sviken en gång till. Ändå är det inte mej han sviker mest, utan sej själv. Hur ska man få honom att förstå det? Jag tror inte längre på ord. Jag vill se handling.

Det är nu jag är väldigt tacksam för att jag kan smita in i min låssasvärld. In i socialamediervärlden. Att gå på ett event och leende ta för sej av snittar och champagne. Folk man inte känner. Skriva något till nya sidan och lägga ut en bild… vårt magasin är inte vi, det är jobb. Det här är jag, här får jag tömma mitt innersta. Då är det bra att ha ett engagemang som är lite ytligare, ett ställe att hämta andan. Även träningen ger mej en paus. Under den stunden är jag bara jag. Tänka på andningsövningarna som kiropraktorn gav mej, blir frustrerad när det inte funkar. En annan frustration. Skönt.

Men jag vet ärligt talat inte om jag överlever en krasch till. Jag har gett allt. Nu finns det inget kvar att ge. Men att hoppet är borta är det värsta av allt. Det går inte att beskriva.