Jag är gräsänka. Det betyder att jag ska vara ensam i nästan fyra dagar, viket är en väldigt mysko känsla efter att ha vart ”corontänad” på heltid med maken i nästan två år. Dessutom finns det ingen hund som håller mej sällskap längre 🙁

Jag gillar att vara ensam, men under de senaste 15 åren har jag varit ensam tillsammans med pälsbollen. Det är stor skillnad på att vara ensam med hund och ensam utan hund. Nu hörs inga snarkningar, jag har ingen som pockar på min uppmärksamhet, tvingar mej att gå ut eller talar om när det är dax att äta och sova. Väldigt tomt och trist.

Som sagt; jag gillar att vara ensam. Nu ska jag bara vänja mej vid att vara det helt. Martin är på resa med jobbet och kommer hem på söndag. Det var inte helt självklart att han skulle åka, då vi fortfarande har en knepig situation med sjuk svärmor och svärfar som behöver stöd. Efter samtal med sina chefer tog han dock beslutet att åka, med garantin att han kan ta sej hem ganska snabbt om det skulle behövas.

Jag ska mest jobba de här dagarna, både med valet och mina egna uppdrag. Jag ska försöka komma ikapp lite både med skrivandet, här hemma och mej själv. Så jag skriver lite, plockar lite, läser lite och pysslar runt. Just idag är jag ledig från valet. Så jag har tänt ljus och växlar mellan att sitta vid datorn och jobba och massagefåtöljen med näsan i en bok.

Än så länge känns det helt ok, men antar att det blir lite knepigt ikväll när jag ska sova utan både man och pälsboll. Det blir väl att läsa tills jag somnar antar jag. Om ett par dagar har jag väl vant mej även vid detta…

Det onormala blir det normala. Att vara hemma på heltid tillsammans blev normalt rätt snabbt, vi har älskat varenda minut. Livet utan hund är tråkigt, men vi vande oss vid det också. Nu ska jag vänja mej vid att Martin åker till kontoret igen då och då och att jag är ensam ibland på dagarna och ibland även på nätterna. Det är ok, bara lite tråkigt så här i början.

Hade jag inte jobbat med valet hade läget varit ett annat, då hade jag haft tid att göra något tillsammans med någon. Ta en promenad eller äta lunch med nån, men det får bli nästa gång. Nu blir det att komma ikapp med det jag hinner och sova ut när det inte är någon som snarkar brevid mej 😛

Jag är ensam och det är helt ok, pga vädret kanske jag blir lite melankolisk bara. Jag hoppas att Martin inte behöver komma hem för han behöver också de här dagarna. Att få lite annat att tänka på är precis vad han behöver, snart kommer det nytt jobbigt som vi måste ha kraft att ta itu med. Det vet vi, frågan är bara när.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram