Ensamhet

Ensamhet

Ensamhet kan vara väldigt tungt. Att vara ensam i en tvåsamhet som jag var förr, innan jag skilde mej, är en jobbig form av ensamhet. Men att som nu känna sej helt ensam och utanför är fruktansvärt jobbig. Oftast kan man tänka bort det, men just nu är det riktigt jobbigt.
 
Insåg igår kväll att jag inte hade någon att ringa till när det var som värst. Alla runt mej lever i tvåsamheter, mer eller mindre lyckliga. Att sabba en lördagkväll/natt för dem, är för mej helt otänkbart. Jag har inte någon som är ensamstående som jag, som jag kan prata med och som borde förstå mej.
 
Så det får väl bli ett projekt nu. Att efter 8 år som ensamstående mamma, hitta fler ensamtående mammor att umgås med. Det är helt enkelt inte normalt att sitta ensam helg efter helg, när barnen är hos sin pappa. Det kan iofs vara skönt att vara ensam, men inte när man vill ha sällskap… Å inte varje helg…
 
Hepp!
 

2 tankar på “Ensamhet

  1. ..vi svenskar-rädda för att störa- och låter hellre bli att ringa någon. Om du går in på förstasidan på expressen där dem brukar ha dagens bloggare-där har jag varit med-under "glädjeämnen och ledsamheter i vardagen"-så kan du läsa om var jag hör hemma.. hoppas du får en bra dag trots deppig sinnestämmning!

  2. Jag känner igen det där, tror mest det handlar om att man inte bryter sitt eget mönster. Det finns ju faktiskt många nya människor att träffa om man bara vågar sig på det.

    Tänk att det är så lätt att knyta nya kontakter via olika communitys, men inte våga säga hej, till en okänd man möter.

    Själv trivs jag bra att få vara och rå om mig själv, datorn har blivit min kontakt utåt. Nej, helt insöad är jag inte men jag menar, man behöver aldrig känna sig ensam någonsin på dygnet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *