Ensamma människor

Ensamma människor

Jag sitter här och funderar och tänker på gårdagen och hur mysigt vi hade det. Hela familjen var hemma, vi åt taco, pratade och hade mysigt medan vi tittade på melodifestivalen. Som vanligt hade jag lagt ut en liten uppmaning på Facebook att den som satt ofrivilligt ensam kunde komma till oss. Jag brukar göra så eftersom jag vet hur vidrigt det är att sitta ensam en kväll när man vet att alla andra har sällskap. Den ofrivilliga ensamheten är så oerhört destruktiv.

Man kan ju vara ensam på olika sätt. När barnen var små hade jag ju förstås sällskap av dem, men när de lagt sej på kvällen, när huset blev tyst och jag satt där ensam i tv-soffan då var det riktigt jobbigt. Ännu värre var det när barnen var hos sin pappa och jag var helt ensam. Då känner man sej rätt sorglig och liten. Jag försökte bjuda in mej till folk, men det var nästan aldrig någon som sa att jag kunde komma dit. Man blir som osynlig. Oviktig. Och till slut tappar man både självkänsla och egenvärde.Det var i det läget vi bestämde oss för att skaffa hund. Han är numera det bästa vi har  🙂

Att vara ofrivilligt ensam är en form av tortyr som ingen kan förstå som inte varit utsatt för den. De flesta har ju alltid nån att ringa eller hänga hos. Jag hade mina föräldrar. Jag vet inte varför det blev så, men mina närmaste vänner hade familj och jag var den första som skiljde mej. Dessutom hade jag barn som var sjuka och annorlunda. Kanske var jag inte särskilt trevlig heller… man blir ganska avig när man mår dåligt och till slut går in i den berömda väggen.

Tyvärr verkar fenomenet hålla i sej. Nu har jag iofs sällskap och är hyfsat trevlig. Martin finns ju hos mej, alldeles frivilligt. Men vännerna lyser fortfarande med sin frånvaro. Visst trivs jag i min familjs sällskap och vi har himla mysigt när vi är tillsammans. Men det skulle vara himla kul att umgås med andra vuxna då och då. Snart bor ju killarna inte ens hemma längre och då skulle det vara kul att ha vänner att göra kul grejer med.

Ändå är vi ju som sagt inte ensamma, det är absolut inte synd om oss. Många sitter helt ensamma och blir kanske till och med sjuka av det. Depressioner kommer ofta ur ensamhet och utanförskap. Så jag är lyckligt lottad ändå. Men vänner kan man aldrig få för många av, du får gärna bli min vän  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.